Debatt om Sven Delblanc och nobelpriset i litteratur 1974 i Dalademokraten

I Dalademokraten har nyligen en debatt Ă€gt rum om nobelpriset i litteratur 1974 som tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinson. Sven Delblanc kritiserade Akademins val av de tvĂ„ svenskarna i en artikel i Expressen som finns Ă„tergiven i Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer. Politik, samtidskritik och litteraturdebatt frĂ„n tre decennier. Diskussionen i Dalademokraten föranleddes av Björn Gustavssons krönika 25/11. Den Ă„terges hĂ€r nedan jĂ€mte den replikvĂ€xling som följde mellan Lars Ahlbom och Björn Gustavsson. 

 

Nobelpriset tog livet av dem

NÀr Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes bÄda för hÀtsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstÀnkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter tvÄ Ärs tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

PĂ„ ett seminarium hörde jag en gĂ„ng Kerstin Ekman berĂ€tta om nĂ€r hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berĂ€ttade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion. Kerstin Ekman: ”Jag började grĂ„ta i telefonen. Men dĂ„ blev journalisten förvĂ„nad: ’Va? GrĂ„ter du? Det Ă€r du den första som gör."SĂ„dan var stĂ€mningen pĂ„ den tiden."

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var vĂ€rda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. NĂ€r Harry Martinson och Eyvind Johnson sjĂ€lva fick komma till tals i tv framstod de som sĂ„ sammanbitna, sĂ„ pĂ„ sin vakt, att man snarast fick intrycket av tvĂ„ anklagade. Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklĂ€md” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hĂ„nade denne. NĂ€r Johnson mĂ„ngordigt försökte besvara frĂ„gan hur det kĂ€ndes att fĂ„ nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant TĂ€ppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svĂ„r frĂ„ga.”

De kritiska rösterna var mĂ„nga. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befĂ€ngt” och Sven-Eric Liedman ansĂ„g att sĂ„vĂ€l Johnson som Martinson var ”fruktansvĂ€rt passĂ©â€. Olof Lagercrantz anklagade NobelkommittĂ©n för â€Ă„terfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson Ă€r ju internationellt sett inte pĂ„ nĂ„got vis en nydanare.”

NÀr jag i början av 1980-talet sÄ smÄtt började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvÄnade reaktioner och nedlÄtande kommentarer pÄ den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan lÀnge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrÀdare! En överlöpare! NÄgra av de mer revolutionÀra forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrÀdare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har vĂ€l alltid funnits. SjĂ€lv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar frĂ„n SöderĂ„s (med ju ganska oskyldiga smĂ„ betraktelser frĂ„n Siljansbygden), var att betrakta som i det nĂ€rmaste ”sverigedemokratisk”. Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” och annat suspekt nĂ€mns dĂ€r flera gĂ„nger.

Hm
 Kanske hela sjön mellan RĂ€ttvik och Mora Ă€r lite misstĂ€nkt – ja, utsikterna hĂ€romkring lite sverigedemokratiska?

Björn Gustavsson i Dalademokraten 25/11 2010

 

Sven Delblanc och nobelpriset i litteratur 1974

”NĂ€r Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes bĂ„da för hĂ€tsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstĂ€nkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter tvĂ„ Ă„rs tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.”

SÄ skriver Björn Gustavsson i sin artikel pÄ DD:s kultursida 25 november. De tvÄ nobelpristagarna kritiserades och förföljdes i svensk press, och detta pÄskyndade deras död. Bland de skyldiga fanns Karl Vennberg, Mikael Timm, Kurt Aspelin, Sven-Eric Liedman, Karl-Erik Lagerlöf och Sven Delblanc.

Vad Gustavsson underlĂ„ter att sĂ€ga Ă€r att kritiken mot Svenska Akademiens val av Martinson och Johnson ocksĂ„ gick efter en annan linje. Oavsett de tvĂ„ författarnas kvaliteter var det olyckligt av Akademien att vĂ€lja tvĂ„ av sina egna medlemmar, sĂ€rskilt som skandinaviska och i synnerhet svenska författare under Ă„ren favoriserats pĂ„ ett uppenbart sĂ€tt.

Sven Delblancs kritik i Expressen (3/10 1974) riktas uteslutande mot Svenska Akademien och han betonar att bĂ„de Martinson och Johnson Ă€r betydande författare. Att ”en prisutdelande institution ger pris Ă„t sina egna medlemmar” Ă€r ”en problematisk tradition” som skadar Akademins anseende och trovĂ€rdighet, sĂ€ger Delblanc.

Trots detta anklagades Sven Delblanc för att ha attackerat de bĂ€gge diktarna och dĂ€rigenom ha förorsakat deras lidande och i Martinsons fall ocksĂ„ hans död. SĂ„dan kritik framfördes 1980 av Georg Svensson i hans bok Harry Martinson – som jag sĂ„g honom, och efter Sven Delblancs död av Lars Gyllensten i hans sjĂ€lvbiografi Minnen, bara minnen (2000). Som exempel pĂ„ det uppskruvade tonlĂ€get kan följande ord av Svensson anföras: ”Knappast hade de tvĂ„ pristagarna fĂ„tt kransen kring sin panna förrĂ€n de fördes ut pĂ„ Expressens kultursida nĂ€stan som brottslingar att avrĂ€ttas av Sven Delblanc.”

Sven Delblanc Àr död och kan inte försvara sig. DÀrför kan det vara motiverat att hÀr avslutningsvis ge honom ordet. SÄ hÀr skrev han i ett brev till Georg Svensson 19 januari 1982:

"Min beundran för Harry Martinson Ă€r och var lika stark som din. Med Eyvind Johnson stod jag i början av en vĂ€nskaplig förbindelse, som frĂ„n hans sida bjöd pĂ„ mer uppskattning Ă€n jag förtjĂ€nade. Om dessa snillrika mĂ€n fĂ„tt Bellman-priset och Lilla Nobelpriset pĂ„ livstid hade jag varit den förste att jubla. Men jag anser nu och ansĂ„g dĂ„, att akademin till övermĂ„tt gynnat svenska och skandinaviska diktare vid nobelprisutdelningen och att denna favoritism av svenska diktare – dĂ€rtill akademiledamöter – inte gagnar pristagarnas anseende ute i vĂ€rlden, inte prisets anseende, inte akademins, inte vĂ„rt land.Vid mĂ„nga förelĂ€sningar ute i vĂ€rlden har jag fĂ„tt röna prov pĂ„ detta. Det var alltsĂ„ mot akademin jag riktade min kritik.”

Lars Ahlbom i Dalademokraten 1/12 2010

 

Svar till Lars Ahlbom

”Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ’katastrofaltÂŽ.” Med endast den ordalydelsen (mycket lakoniskt, sĂ„ledes) pĂ„minde jag i min förra litteraturkrönika om Sven Delblancs insats i den ofta hĂ€tska kör som pĂ„ 1970-talet ifrĂ„gasatte Harry Martinson och Eyvind Johnson som vĂ€rdiga mottagare av nobelpriset i litteratur.

I en minnesskrift över Martinson, publicerad av Svenska Akademien, skriver Kjell Espmark: ”Kritiken 1974 blev bara en sen och smĂ€rtsam bekrĂ€ftelse, Ă€ven om den mindre riktades mot de bĂ„da pristagarna Ă€n mot ’detta osnygga skĂ„despel’ hos en akademi som gjort sig skyldig till ’kamratkorruption’ och skulle lĂ„ta ’ett hĂ„nskratt, rullande runt jordklotet’ sopa bort Nobelprisets anseende (Delblanc).”

Eyvind Johnsons biograf, litteraturprofessor Örjan Lindberger, skriver i sin Johnsonmonografi: ”Mycket affektladdad och prĂ€glad av ett mordiskt bildsprĂ„k var Sven Delblancs artikel i Expressen 3.10, betitlad ’Ett katastrofalt beslut’. Den lilla rest som finns kvar av Nobelprisets internationella prestige’ kommer att sopas bort av ett hĂ„nskratt, rullande runt jordklotet’. Det rörde sig om korruption. ’Inbördes beundran Ă€r en sak, men detta luktar nĂ€ra nog försnillning. Har akademien bestĂ€mt sig för sjĂ€lvmord, kunde dödsprocessen ha tagit sig vackrare uttryck Ă€n detta osnygga skĂ„despel.’ Delblancs artikel framkallade en rad ekon i landsortspressen; bland annat blev han prisad för sitt mod av Sven Stolpe” (=en av Johnsons frĂ€msta fiender; min anmĂ€rkning).

Christina Garbergs-Gunn skrev tidigare hĂ€r i DD: ”den ökĂ€nda Expressenartikeln frĂ„n oktober 1974 – ”Ett katastrofalt beslut” – har förföljt Delblanc under Ă„ren. Den har kastat en skugga över hans person i stĂ€llet för att se att kritiken gĂ€llde den prisutdelande institutionen och inte kvalitĂ©n hos de utvalda författarna”.

Även ordföranden för Delblanc-sĂ€llskapet vill, naturligt nog, tona ner Delblancs roll i den ovedersĂ€gliga hetsjakt som tidvis förekom gentemot de bĂ„da nobelpristagarna.
Lars Ahlbom skriver i sin replik: ”Vad Gustavsson underlĂ„ter att sĂ€ga Ă€r att kritiken mot Svenska Akademiens val av Martinson och Johnson ocksĂ„ gick efter en annan linje. Oavsett de tvĂ„ författarnas kvaliteter var det olyckligt av Akademien att vĂ€lja tvĂ„ av sina egna medlemmar, sĂ€rskilt som skandinaviska och i synnerhet svenska författare under Ă„ren favoriserats pĂ„ ett olyckligt sĂ€tt.”

Vad Lars Ahlbom underlĂ„ter att förstĂ„, Ă€r att kritiken mot Akademin medförde implicit kritik av Martinson och Johnson: de var inte vĂ€rda priset. Om Sven Delblanc velat kritisera endast Akademien borde han ha framhĂ€vt pristagarna. SĂ„ skedde inte. TvĂ€rtom – och det framgĂ„r till och med av det Delblanc-citat Ahlbom avslutar med: ”Om dessa snillrika mĂ€n fĂ„tt Bellman-priset och Lilla Nobelpriset pĂ„ livstid hade jag varit den förste att jubla.”

Det bör observeras att Sven Delblanc skrev detta Ă„r 1982; dĂ„ hade tidsandan svĂ€ngt – och den hĂ„rt kritiserade Delblanc hade kanske ocksĂ„ svĂ€ngt lite efter all kritik han fĂ„tt utstĂ„ (men kanske ocksĂ„ efter viss sjĂ€lvrannsakan). Men likvĂ€l: inte ens 1982 anser han Johnson och Martinson vara vĂ€rda nobelpriset – endast ”lilla Nobelpriset”.

Kritiserade man Akademiens val kritiserade man samtidigt de tvÄ som Akademien hade valt. Eller menar Lars Ahlbom att man kunde kritisera Akademin men ÀndÄ tycka att Martinson och Johnson var vÀrda nobelpriset? Det gÄr tyvÀrr inte ihop.

Björn Gustavsson i Dalademokraten 1/12 2010

 

Replik till Björn Gustavsson

FrĂ„n Ă„r 1901, dĂ„ det första nobelpriset i litteratur utdelades, till och med 1973, hade priset delats ut 67 gĂ„nger. Europeiska författare hade fĂ„tt priset 50 gĂ„nger, medan författare frĂ„n övriga vĂ€rldsdelar (Nordamerika, Latinamerika, Ryssland/Sovjet, Australien, Asien och Afrika) sammanlagt hade fĂ„tt det 17 gĂ„nger. Av Europas 50 pris hade Norden fĂ„tt 11 och av dessa Sverige 4. Europa hade alltsĂ„ mycket starkt favoriserats, Ă€nnu mer Norden, allra mest Sverige.

Detta Àr bakgrunden till den diskussion som uppstod nÀr Martinson och Johnson fick priset 1974. Menar Lars Ahlbom att man kunde kritisera Akademin men ÀndÄ tycka att Martinson och Johnson var vÀrda nobelpriset, frÄgar Gustavsson i DD 1 december? Svaret pÄ den frÄgan Àr sjÀlvklart ja. Akademien har inte bara uppgiften att finna vÀrdiga pristagare, den skall ocksÄ pÄ ett rimligt och rÀttvist sÀtt fördela prisen mellan lÀnder och vÀrldsdelar. Om Akademien inte lyckas med denna senare uppgift mÄste det kunna pÄtalas och kritiseras.

Sven Delblanc sÀger klart tvÄ gÄnger i sin artikel i Expressen att bÄde Martinson och Johnson Àr betydande författare. Hans kritik riktas mot Akademin för att den fortsÀtter den olyckliga traditionen att favorisera nordiska och svenska författare, och dessutom i detta fall tvÄ akademiledamöter, tvÄ omstÀndigheter som Àr Àgnade att undergrÀva förtroendet för Akademin i vÀrlden. Jag finner det mÀrkligt att Gustavsson inte alls kan förstÄ dessa synpunkter.

Sven Delblanc hade alltsÄ inte skÀl att i efterhand ifrÄgasÀtta huvudinriktningen i sin artikel. Vad han dÀremot kunde ha skÀl att Ängra Àr att han i sin kritik av Akademin tog till onödigt drastiska och tillspetsade uttryck. Han gjorde ibland sÄ nÀr han var upprörd. Att beskylla honom för mordiska avsikter mot de tvÄ pristagarna Àr förstÄs groteskt. Det borde var och en som lÀser hans artikel inse.

Lars Ahlbom i Dalademokraten 3/12 2010

 

Slutreplik till Lars Ahlbom

BĂ€ste Lars Ahlbom! Örjan Lindberger beskyllde faktiskt inte Sven Delblanc för ”mordiska avsikter”. Han noterade bara att dennes artikel stilistiskt prĂ€glades av ”ett mordiskt bildsprĂ„k”.

Bakgrunden till mediadrevet som drabbade Martinson och Johnson Ă€r komplext. Det riktades Ă„tskillig kritik inte bara mot Akademins val utan ocksĂ„ – faktiskt – mot Harry Martinson och Eyvind Johnson som författare. NĂ€r Sven Delblanc beskriver det som ”försnillning” att ge nobelpriset till de bĂ„da tyder det knappast pĂ„ att han sĂ€tter dem sĂ€rskilt högt. Åtminstone inte pĂ„ nobelprisnivĂ„.

En annan frÄgestÀllning Àr det faktum att Akademin förr huvudsakligen belönade diktare frÄn nÀromrÄdet. Det Àr tidstypiskt och vittnar om att de internationella vyerna var begrÀnsade. SÀkerligen fanns Ätskilliga fördomar mot andra kulturers litteratur.

Men inte ens en företrÀdare för Delblanc-sÀllskapet kan trolla bort det faktum att Sven Delblanc var kritisk mot att Eyvind Johnson och Harry Martinson fick nobelpriset i litteratur!

Björn Gustavsson (för övrigt en beundrare av flera Delblanc-romaner) i Dalademokraten 3/12 2010