Debattören Delblanc i ny bok! Köp till förmÄnspris! LÀs recensionerna!

DELBLANCSÄLLSKAPET ger i samarbete med h-ströms förlag ut Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt frĂ„n tre decennier. Boken har redigerats av Lars Ahlbom och Crister Enander.

SVEN DELBLANC var - förutom lysande skönlitterĂ€r författare och framstĂ„ende litteraturhistoriker - ocksĂ„ en skarp och orĂ€dd debattör. Han deltog flitigt under tre decennier i den offentliga debatten med samtidsanalyser, maktkritik och satiriska inlĂ€gg.

Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer! Ă€r en rejĂ€l volym pĂ„ 300 sidor. VĂ„rt förmĂ„nspris för medlemmar Ă€r 50 kr. Övriga betalar 100 kr. Porto 50 kr tillkommer. BestĂ€ll boken pĂ„ följande e-postadress: lerjeryd.trosa@telia.com - ange din adress och bokens namn! SĂ€tt ocksĂ„ in 100 kr (medlemmar) eller 150 kr (icke-medlemmar) pĂ„ DelblancsĂ€llskapets plusgiro 86 49 86-5.

Lars Lönnroth (Svenska Dagbladet 12/12) sĂ€tter Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer! först pĂ„ sin lista Ă¶ver Ă„rets bĂ€sta böcker. Artikelurvalet "visar att Sven Delblanc liksom Strindberg inte bara var enastĂ„ende som diktare utan ocksĂ„ som polemiker och satiriker. Politiskt korrekt var han dĂ€remot inte."

Boken har recenserats i KvĂ€llsposten/Expressen (Kristian Lundberg), nĂ€ttidningen Kulturen (Nikanor Teratologen), Helsingborgs Dagblad (Mikael van Reis), BTJ (Bo Nordstrand), Svenska Dagbladet (Magnus Eriksson), HĂ€lsinglands/Hudiksvalls Tidning (Jan-Olov Nyström), Dala-Demokraten (Christina Garbergs-Gunn) och Göteborgsposten (Mikael van Reis). HĂ€r Ă„terges dessa recensioner i tidsföljd.

 

Agitation och analys

Det Àr en smula beklÀmmande att höstens mest uppfriskande bok Àr en klippsamling frÄn en författare som har varit död sedan 1992.

Sven Delblanc var född 1931 ute pĂ„ landsbygden i Canada - en barndom prĂ€glad av terror och utsatthet. En del finns att lĂ€sa i boken Livets ax - kanske, om man nu skall psykologisera, Delblancs författarskap Ă€r mĂ„ngfacetterat och komplext. OcksĂ„ att placera författarskapet inom snĂ€va genrebeteckningar blir komplicerat; inte minst hans nĂ€rmande till en sĂ„dan bespottad genre som "tantsnusk".

Vi möter en agiterande och analyserande Delblanc som drar blankt inför Àmnen som exempelvis Svenska akademien. Det som gör honom till en sÄdan spÀnnande kritiker Àr att han i varje artikel sÀtter sin egen person i pant; vi Àr fjÀrran sprÄkteoretiska fegspel. HÀr handlar det om liv och död. Delblanc rör sig fritt mellan politik, samtidskritik och litteraturdebatt och ibland kan det vara svÄrt att definiera grÀnserna.

Lars Ahlbom och Crister Enander har utfört ett förtjÀnstfullt arbete; och bland de tvÄ efterorden Àr det Enanders som mÀrks vÀl. Denna samlingsvolym borde lÀsas av alla som drömmer om att fÄ skriva kritik.

                                             Kristian Lundberg i KvĂ€llsposten 6 november 2009

 

VÄga tala klarsprÄk!

Det hade med största sannolikhet varit ett stort lidande för Sven Delblanc att genomleva vÄr samtid.

Han dog av skelettcancer 1992, nĂ„gra mĂ„nader efter att min debutroman Äldreomsorgeni Övre KĂ„gedalen publicerats. Hans förtidiga död innebar en kĂ€nnbar förlust för den svenska litteraturen - men han besparades det mĂ€nniskoförstörande förverkligandet av tendenser i det svenska samhĂ€llet som han tidigt registrerade i sin dystopiska men ofta porlande friska och polemiskt muntra samhĂ€llsdiagnos. Under de sjutton Ă„r som gĂ„tt har det mesta blivit betydligt vĂ€rre - Ă€ven inom den kulturella och publicistiska sfĂ€ren i detta land. Det finns ingen "borgerlig offentlighet" lĂ€ngre, och nĂ„gon "socialistisk offentlighet" har aldrig existerat annat Ă€n som lam oavsiktlig parodi pĂ„ Warszawapaktssystemets "diskussioner". Det som i dagens lĂ€ge i nĂ„gon mĂ„n Ă€r kulturlevande och tankepotent tar sig mer eller mindre uttryck i underjordiska eller avsides strömmar, enskilda dissidenter som kommunicerar via nĂ€tet eller brev eller samtal. I "offentligheten" hĂ€rskar det beskĂ€ftiga politiskt korrekta "vĂ€nsterliberala" konsensusbabblandet nĂ€stan oinskrĂ€nkt, och sjĂ€lvcensuren har snöpt alla tĂ€nkbara debatter innan de ens inleds.

Jag skrev om den volym Kritik och essĂ€istik 1958-1991 som Symposion gav ut hĂ€romĂ„ret - den volym h:ström nu givit ut besjĂ€las av samma fria, folkliga, kulturaristokratiska och nyfikna ande. Delblanc Ă€r sin egen, oĂ€gd, oavhĂ€ngig, han löper inte med en flock. Under en kort period omkring 1967-71 rycks han delvis med i det tidstypiska kommunistutopiska flummandet, men Ă€ven i de texterna, exempelvis vĂ„rtalet till Uppsalas studenter 1971, finns Ă„tskilligt som Ă€r icke-ideologiskt allmĂ€ngiltigt - hans vredgade ord om "det sinnessjuka samhĂ€llet, ett samhĂ€lle dĂ€r allt kan exploateras, förvanskas och förgiftas" Ă€r minst lika sanna i dag, liksom konstaterandet: "kom ihĂ„g att era kunskaper ingenting Ă€r vĂ€rda, om de inte kan tjĂ€na som redskap att omstörta det bestĂ„ende".

Men sÄ militant lÄter Delblanc som sagt endast sÀllan, och tur Àr vÀl det - dÄ vore han i sina samtidskommentarer mest ekande Àrgig brons eller en sprucken skrÀllande cymbal.

Ahlboms och Enanders artikelurval, som avslutas med var sitt nyttigt och klargörande efterord, Àr uppdelat i tre huvudkategorier: Kultur, Politik, NÀrande och giftigt. HÀr finner man bland mycket annat den artikel Delblanc skrev efter att Eyvind Johnson och Harry Martinson, dÄ sjÀlva medlemmar i Svenska Akademin, tilldelats Nobelpriset i litteratur 1974 - jÀmte Olof Lagercrantz var Delblanc mycket kritisk till beslutet, samtidigt som han betecknar Johnson och Martinson som betydande diktare.

Av vissa somliga, bl.a. Gyllensten, har Delblanc senare bisarrt nog lastats för Martinsons sjÀlvmord 1978, som alltsÄ enligt den "hypotesen" delvis skulle ha förorsakats av denna artikel, som Àr lÄngt mildare Àn vad ryktet pÄstÄtt. Delblanc iakttar med klar blick mÀngder av förfallsprocesser, frÄn "ockultismens" Äterkomst, nÀr tron pÄ spöken, "medier" och "synska" andebesvÀrjare sipprar ner i folkdjupen frÄn den blodfattiga överklassen, till kommersialismens uppsÄtligt fördummande och mÀnniskoförstörande trivialförströelser, som han sÄg breda ut sig pÄ bekostnad av bildningsidealismen och den kompromisslöst praktiska förnimmelsen av kultur som autentiskt livsvÀrde.

Redan 1979 konstaterar han: "Grundskola och gymansium Àr dÄliga skÀmt, universiteten kör fast i byrÄkrati. Andelen bonde-och arbetarbarn i högre utbildning Àr förmodligen mindre Àn nÄgonsin." Och vidare, om skiktet av kulturlösa profitörer och ockrare: "[de har] ingen kÀnsla av ansvar för kulturen, ingen kÀnsla att tillhöra en kulturbÀrande klass. Uppkomlingen av i dag köper möjligen tavlor som investering, men han köper inte böcker, ty böcker har inget andrahandsvÀrde. Han upplever inte detta samhÀlle och dess kultur som sin egendom för tid och evighet." SprÄket Àr ofta drastiskt och konkret, statskyrkan Àr exempelvis "en orkeslös gubbe som ligger pÄ sotsÀng och mumlar socialetiska truismer".

Verkligheten "bakom den pseudo-progressiva retoriken" om utbildningsreformer" (som pÄstÄs vara i fÀrd med att skapa "demokrati", jÀmlikhet och paradiset pÄ jorden) Àr i sjÀlva verket" att producera "analfabetiska löneslavar samt okunniga och lojala funktionÀrer". Det gÄr inte att bedra Delblanc med vackra fraser och tomma ord. DÀr finns hos honom en vÀl utvecklad, hypersensibel och kallt granskande sund misstrogenhet gentemot överheten och dess privilegiekorrupta pÄbud och eufemistiska domesticerande svammel. Delblanc vÀgrar Àven bestÀmt att förhÀrliga de exploaterade - sÄvÀl i artiklarna som i hans kreativa romanvariationer pÄ dominance/submission-temat och den sadistiskt nyckfulla maktens mörka lockelse (i PrÀstkappan, Nattresa, Speranza) Àr han vÀl medveten om att de förtryckta oftast bara vÀntar pÄ ressentimenthÀmndens förverkligande, att i ett slag fÄ förvandlas frÄn offer till bödlar...

Han Àr definitivt ingen utopisk vÀrldsförbÀttrare, synen pÄ mÀnniskonaturen Àr vÀlgrundat mörk.

Men det Àr ingen loj uppgivenhet som Delblanc, denne radikalkonservativt pragmatiske och pessimistiske socialsolidariske individualanarkist, föresprÄkar: "Grymhet och ondska kan vi undvika, men vi mÄste vÀrja vÄra liv. Vi mÄste stÄ det onda emot." Delblanc sÀger att han "har det som de flesta": "Jag kÀnner mig utarmad och bestulen. Jag kÀnner mig förödmjukad och krÀnkt av det iskalla mÀnniskoförakt som rÄder i detta experternas samhÀlle."

Han upplever "en drömlik och förlamande kÀnsla av att sitta fast i en mytologi och ett skrivsÀtt som dikteras av krafter utom mig sjÀlv" och kan inte förlika sig med författarnas "tjÀnande av det samhÀlle de tillhör", eller rÀttare sagt de flestas underdÄnighet gentemot de förhÀrskande trosövertygelserna, konventionerna och institutionerna. Han tÀnker pÄ Strindberg - "en stor hantverkare i ord och dÀrtill en folkkÀr författare. En sÄdan Àr knappast möjlig i dag." Kanske inte - men vi mÄste i alla fall vÄga tala klarsprÄk om tidens urartade sjÀllöshet, oavsett om nÄgon vill eller kan lÀsa det eller inte.

                      Nikanor Teratologen i nĂ€ttidningen Kulturen 15 november 2009

 

Skyn speglad i dyn

Sven Delblancs författarskap strĂ€cker sig frĂ„n 1700-talspikaresk till sörmlĂ€ndskt bonnland, frĂ„n fattigsverige till vĂ€lfĂ€rdsstat, frĂ„n lidande liv till maktens fördĂ€rv, men till denna levande litterĂ€ra fresk hör ocksĂ„ andra roller - han strövar ocksĂ„ genom textlandskapet som höglĂ€rd akademiker och vittskrivande intellektuell medborgare. Han rör sig över allt och med vĂ€ldig flit.

Den kompletterande bilden har förtjĂ€nstfullt dokumenterats de senaste Ă„ren - 2007 kom dels en bastant volym med Delblancs kritik och essĂ€istik frĂ„n 1958 till 1991 och samma Ă„r densammes Strindbergstudier. De tvĂ„ böckerna följs nu av Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer dĂ€r vi fĂ„r trenne decennier Delblanc som han upptrĂ€tt pĂ„ svenska tidningssidor. Det Ă€r den allkunnige Lars Ahlbom som Ă€r det delblancska testamentets exekutor i de tre böckerna, i den nu aktuella tillsammans med Crister Enander.

Vi fÄr dÀrmed en blick för den vÀldiga vidden i Delblancs författarskap. Han Àr inte bara berÀttare utan ocksÄ litteraturhistoriker och pennfÀktande intellektuell. I den senare rollen vandrar han över hela fÀltet frÄn demokrati- och frihetsfrÄgor till sammanflÀtningen av litteratur och ideologi.

Det Àr förstÄs en rad aspekter av bilden av den egentlige Delblanc, men nÀr det vÀl Àr sagt Àr det lika viktigt att betona rolltagandets teatrala sidor. Delblanc försvarar inte bara sina vÀrderingar i olika samtidsfrÄgor, utan producerar ocksÄ oavbrutet bilden av sig sjÀlv: alltsÄ författarpersonan "Sven Delblanc". En bÄde krÀvande och glÀnsande roll att kreera.

Det Ă€r i den gestalten som en rad olika linjer strĂ„lar samman - frĂ„n romanerna till dagböckerna, frĂ„n debattinlĂ€ggen och idĂ©artiklarna. Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer! heter alltsĂ„ boken men den uppmaningen gĂ€ller ocksĂ„ denna delblancska persona: Det Ă€r jag sjĂ€lv som bestĂ€mmer! Han Ă€r dĂ„ bĂ„de den lĂ€rde och den dystre, en urbota pessimist och en ordrik sjĂ€lvömkare - en förödande skicklig litteratör och likvĂ€l en sorgset munter gosse.

En sorts katastrofkÀnsla vilar över allt Delblanc rör vid. Lite rikskverulant Àr han och trivs utmÀrkt med det. Att piska sig sjÀlv Àger ju viss stilistisk njutning. Delblancs lamentoso ljuder stÀndigt. Humanism rimmar trots allt pÄ nihilism och skyn finns speglad i dyn.

Det man kan lÀra sig av honom Àr hur en genuint litterÀr kritik alltid stÀller sig mitt i sitt Àmne för att formulera sig med kvickt gyckel och flÀmtande hjÀrta. Grötighet Àr dÀr en dödssynd. DÀrför trivdes han i tabloidformatet.

Detta rolltagande tror jag man skall vara medveten om nĂ€r man söker efter den "autentiske" Delblanc. Det blir hursomhelst uppenbart nĂ€r jag lĂ€ser de tvĂ„ specialkunniga efterorden. De kompletterar varandra sĂ„tillvida att Crister Enander frammanar bilden av en moralisk och mobergsk underklasskĂ€mpe med sĂ„ mycket naturalism att föremĂ„let torde vara uppvuxen pĂ„ salt sill och hĂ€rsket flĂ€sk. Det Ă€r förstĂ„s en viktig bit av den delblancska sjĂ€lvframstĂ€llningens romantik - "en evig utböling" - men man kan dĂ„ knappast begripa att samma varelse Ă€ven skrev eleganta essĂ€er om Musils utsvĂ€vande roman och ValĂ©rys persiska fĂ©.

Lars Ahlbom Ă„ sin sida pekar bĂ„de pĂ„ mystiken och den tragiska frihetsvisionen som förgrenar sig ut i dagskritiken och i glidande politiska positioner. Ja, Delblancs roller var mĂ„nga och han kunde sjĂ€lv lite lustfyllt rĂ€kna upp dem genom den gruvsamme Mon Cousin i "Åminne" men bara för att konstatera att individen Ă€ndĂ„ Ă€r sĂ„ dĂ€r existentiellt namnlös som det skall vara i den sanna konsten.

Kring alla dessa roller spelar förstÄs politiken sin teater. Det Àr ju trots allt sextiotal och sedan lÄngvarig baksmÀlla. Ena stunden rödrosig, andra stunden grÄsosse. Ena stunden anarkistisk, andra stunden kulturkonservativ. Vid Palmes död 1986 prövar Delblanc sjÀlva BachstÀmman i Expressen av alla blad.

Den hĂ€r samlingen vittnar genom sin vĂ€lpeppade melankoli om vitaliteten i Delblancs publicistik. SĂ€rskilt muntert Ă€r hans yxhugg in i diskussionen mellan pennskaften Lars Gustafsson och Jan Myrdal i det en gĂ„ng sĂ„ haussade pekoralet "Den onödiga samtiden" (utkommen bara fem Ă„r före den verkligt stora diskussionen om moderniteten briserade). "Myrdal samtalar aldrig, han förelĂ€ser och hĂ„ller tal...". Iakttagelsen bestĂ„r. Vidare finns hĂ€r fina utsnitt frĂ„n tankeböcker som "Åsnebrygga" och "Trampa vatten", medan hans persiska brev i "Zahak" blir lĂ€tt gravitetiska i retrospektiv (i synnerhet stĂ€llda vid Ryszard Kapuscinskis "Shahernas shah"). Delblanc ser minsann ingen framtid för islamsk fundamentalism...

Den stora berg-ochdalbanan infinner sig förstĂ„s i Ă„ren som förbinder sextiotal och sjuttiotal. Delblanc Ă€r vaksamt vittne till studentupproren i Berkeley 1969. Han hade dĂ„ skrivit sin allegoriska "Nattresa" 1967, men kĂ€nner nu katastroferna nĂ€rma sig. Men 1971 hĂ„ller han Ă€ndĂ„ ett ganska fantastiskt och alldeles rosenrött vĂ„rtal till Uppsalas studenter: "leve för solidariteten mellan folken och för en röd vĂ„r. De leve!". Sedan intrĂ€der den vennbergska besvikelsehanteringen med bottenfrusen leda - Acedia heter den isögda hĂ€rskarinnan. LikvĂ€l Ă€r det nu som han presterar den konstnĂ€rligt enastĂ„ende Hedebysviten.

I denna emotionella berg- och dalbana Àr reaktionen pÄ Nobelpriset 1974 till Eyvind Johnson och Harry Martinson kanske det mest dramatiska ögonblicket: ett "katastrofalt beslut", "nÀra nog försnillning" kallar han det. Det var rasande ord och lite senare drogs blanka vapen mellan Olof Lagercrantz och Lars Gyllensten. Jag minns det som i gÄr. Liksom pÄ teatern höll man andan.

Om Delblanc egentligen förstod vad han dĂ„ skrev mot Martinson och Johnson vet jag inte, men tonfallet var knappast hos nĂ„gon glĂ€fsande underdog Ă€ven om han gĂ€rna ipĂ€lsade sig den ömfotade rollen. Delblanc var redan dĂ„ folklĂ€st författare, starkt profilerad intellektuell och epĂ„letterad akademiker. Hur mimosakĂ€nslig han Ă€n var för makt var han en person med en noshörnings makt - ordets makt.

Hur ser de hĂ€r texterna ut i dag? Energiska i sitt blodfyllda engagemang, men ocksĂ„ tidsmĂ€rkta. Den offentliga scenen erbjuder en rad roller och Delblanc sĂ„g de litterĂ€ra möjligheterna med dem. Jag kan konstatera att Delblanc ocksĂ„ har Ă„ldrats - i den bibliska retoriken och den heroiska ruelsen. Utvecklingen bĂ„dar förstĂ„s aldrig gott och Delblanc retirerar efter hand till en nĂ€rmast förmodern gestalt.

Bortom stat, kyrka och parti, bortom kommersialismens spektakel och intelligentians mobila fÀltbordeller lÀngtar han till vÄra sjÀlars bondby. Ursprunget för gott och ont.

                          Mikael van Reis i Helsingborgs Dagblad den 16 novenber 2009

 

Sven Delblanc                                                                                                                        Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer

Att Sven Delblanc (1931-1992), vid sidan av sitt skönlitterÀra författarskap, skrev debattartiklar i skilda Àmnen med enastÄende polemisk skÀrpa och kraft i uttrycket blir tydligt i denna samling artiklar frÄn 1958 till 1991.

Urvalet, redigeringen och de orienterande kommentarerna, som Àr nödvÀndiga för oss sentida lÀsare, Àr gjorda med respekt för de inblandade och sinne för vÀsentligheterna.

Delblancs kritik rör litteratur, konst, politik, tro och ideologi i vidaste mening. Hans talang för satir och ironi och hettan i attackerna pÄ expertvÀlde, enögd politisk litteratur och allmÀn dumhet, brÀnner Ànnu eller lockar till skratt. Det handlar om att försvara genuint mÀnskliga vÀrden som Àr hotade i vÀsterlandet. I reportagen frÄn studentupprorens Berkeley 1969 och intrycken frÄn den persiska byn 1971 fÄr framstÀllningen rent episka drag.

Redaktörerna Crister Enanders och Lars Ahlboms efterord ger en koncentrerad bild av Delblancs liv och verk och livshÄllning av desillusion och munter kamplust.

                                      Bo Nordstrand i BTJ (BibliotekstjĂ€nsts recensionsskrift)

 

Lysande - nĂ€r grĂ€lsjukan kunde tyglas

Sven Delblanc var en obönhörlig polemiker, möjligen ocksÄ obotfÀrdig. Visserligen kunde han medge att det kanske lÄg nÄgonting i en kritisk invÀndning, som nÀr Mats Gellerfelt 1979 anfört de vÀlvilliga recensionerna av Delblancs roman "Gunnar Emmanuel" som exempel pÄ den svenska kritikens hÄllningslöshet. Men det var en kommentar i förbigÄende, inbÀddad i ett lÀngre resonemang vars bÀrande idé var att de andra lik förbaskat hade fel.

Det var som om Sven Delblanc reserverade de sjÀlvkritiska Ätbörderna för sina egna böcker. Om dem kunde han uttala sig nog sÄ förklenande. Men i den stora debatten 1980 om de intellektuellas ansvar söker man förgÀves en sjÀlvironisk kommentar om Delblancs tidigare socialistiska övertygelse.

Den var mer doktrinĂ€r Ă€n vad mĂ„nga av oss förmodligen minns. I dagboksromanen "Åsnebrygga", baserad pĂ„ Delblancs vistelse vid Berkeley under studentrevolten, finner vi sĂ„dana entydiggörande bilder av det amerikanska samhĂ€llet som senare prĂ€glade medievĂ€nsterns slentrianmĂ€ssiga anti-amerikanism, alltsĂ„ den medievĂ€nster som Delblanc kritiserade tio Ă„r senare.

Även Sven Delblancs vĂ„rtal till Uppsalastudenterna 1971 rymde en revolutionsromantisk rappakalja som borde ha framkallat Ă„tminstone en lĂ€tt rodnad pĂ„ Delblancs kinder. Men det kanske den gjorde ocksĂ„. I sin efterskrift till volymen "Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer!" skriver Crister Enander att han "misstĂ€nker att den naiva trosvissheten vissnar redan vid frukostbordet morgonen dĂ€rpĂ„"

I boken har Enander och Lars Ahlbom sammanstÀllt ett urval av Sven Delblancs litteraturkritiska och politiska debattinlÀgg. De har gjort ett fint arbete. Artiklarna placeras in i sina debattsammanhang. Vi fÄr Àven omfÄngsrika citat frÄn de andra deltagarnas bidrag. Lars Ahlboms sammanbindande kommentarer Äterför oss ocksÄ till den tid dÄ debatterna fördes.

Diskussionen om svenskt kÀrnvapen, Vietnamkriget, den stora kommunsammanslagningen, shahens diktatur, socialdemokratins förborgerligande, konservatismens förkrÀmligande, de intellektuellas svek i Afghanistan, Palmemordet: allt Äterfinns i Delblancs artiklar. Det var inte sÄ lÀngesedan, men det var ÀndÄ en annan tid. Europa var delat. Vi hade inga fjÀrrkontroller och en tjatig debattör kunde fortfarande lÄta som "en skiva som hakat upp sig".

I urvalet ser vi bÄde styrkan och svagheten i Sven Delblancs polemik. Enander betonar i sitt efterord hur starkt Delblanc formades av sin uppvÀxt i en nÀrmast "förmodern" bondemiljö. Delblanc skriver sjÀlv att demokratin var starkare i denna. Hans misstÀnksamhet mot alla slag av storskalighet fann sin nÀring i den erfarenheten. Om Delblanc varit amerikan, hade han kallats populist.

Kanske var Delblanc bÀst som politisk debattör nÀr han manade fram bondesamhÀllet ur historien. Han skrev om nÀrdemokratin dÄ nÀstan varje (manlig) invÄnare nÄgon tid i livet hade uppdrag för "det kommunala". Men han kunde ocksÄ frossa i skildringar av bondesamhÀllets matvanor pÄ ett sÀtt som idag bara matchas av hans gamle trÀto- och sedermera vapenbroder Jan Myrdal. SÄ blev kalvdansens försvinnande en sinnebild för den svenska demokratins kris.

I detta var Sven Delblanc konservativ; Ahlbom kallar honom "radikalpessimist, anarkist och grÄsosse". Boken rymmer ocksÄ en del inlÀgg dÀr Delblanc efterlyser en ny, eller Àldre, vÀrdekonservatism. 1960-talets konservatism var för honom vulgÀrt ekonomistisk.

Men samtidigt kunde han i det patetiska talet till studenterna efterlysa "en ny mÀnniska", alltsÄ den vÀrsta av de mardrömmar som 1900-talets utopier skapade.

Tillbakablickandet rymmer ett utopiskt moment, och utopierna uttryckte ofta en guldÄldersdröm. Inte ens Delblancs radikalpessimism kunde svÀra sig fri frÄn utopierna.

Det tillbakablickande draget gjorde ocksÄ Delblanc kritisk mot konstnÀrer vars verk speglade en, med hans ord, "flykt ur historien". Delblanc anförde Joyce och Picasso som exempel och pÄtalade det abstrakta draget i den senares politiska engagemang. Han sÄg ocksÄ Picassos konsthistoriska pastischmÄlningar som symptom pÄ den motivbrist som flykten ur historien medfört.

För Delblanc var tiden och den konkreta miljön, den upplevda historien, alltid centrala. Det kunde ocksĂ„ göra hans stĂ€llningstaganden paradoxala. Å ena sidan hyllade han en ny socialistisk litteratur pĂ„ 1960-talet, Ă„tminstone den begĂ„vade delen av den, Ă„ andra sidan visade han en modernistiskt förfinad kĂ€nslighet. Fast han varnade Ă€ven för att modernismen stelnat till institution och etablissemang. Estetiskt förenade Sven Delblanc konservatism och radikalitet.

Hans syn pÄ populÀrkulturen var dock ensidigt konservativ. PÄ 1960-talet föreslog han pÄ allvar (sÄvitt jag förstÄr) censur av lÄghaltiga veckotidningar och böcker. I sitt förbudsivrande anvÀnde han den osmakliga smittometaforen.

NÀr Delblanc trodde sig vara fördomsfriare tjugo Är senare var han knappast mindre förstockad. I debatten om Jackie Collins 1989 skrev han att hennes böcker absolut hörde hemma pÄ kultursidor och i litteraturvetenskapliga seminarier.

Men de skulle analyseras sociologiskt. Teknisk och tematisk analys av den erkÀnda litteraturen, sociologisk analys av skrÀpet, med andra ord. SÄ höll Sven Delblanc liv i ynglingaÄrens dualistiska kulturförstÄelse.

Det litterÀra debattinlÀgg av Delblanc som blivit bÀst ihÄgkommet Àr annars hans kritik av 1974 Ärs val av Nobelpristagare i litteratur, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Lars Gyllensten antydde rentav i sina memoarer att den kritiken bidrog till Martinsons sjÀlvmord.

Men artikeln var inte sÄ hÀtsk som ryktet förtÀljer. Delblanc betonade att han ansÄg de bÄda diktarna "betydande". Hans kritik riktades helt mot Akademien som utsÄg tvÄ av sina egna. Problemet var inte att Johnson och Martinson brast i litterÀr halt, utan att de var svenskar. Kritiken var rimlig. Inga svenska författare bör fÄ Nobelpriset.

Nio Är senare var Delblanc mindre korrekt. Efter brÄket om William Goldings Nobelpris skrev han en satir om hur det kunde gÄ till i Akademien. Artur Lundkvist förlöjligades, liksom den fiktive "Kemal", en turkisk invandrare som av misstag valts in i Akademien. Det var ett elÀndigt aktstycke, som inte har blivit bÀttre med Ären.

Problemet med mycket av Sven Delblancs polemik Ă€r att han lĂ€tt blev grĂ€lsjuk. I till exempel debatten om Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevvĂ€xling "Den onödiga samtiden" framförde en Delblanc vĂ€l avvĂ€gd kritik mot frĂ€mst Myrdals bidrag. NĂ€r denne svarade kom de förklenande beskrivningarna fram. Efter debatten (som fördes i DN) skrev Delblanc dessutom en hĂ„nfull satir i Expressen om Myrdal, "Johannes MĂŒller, privatdocent i Köln".

Det innebar att Sven Delblanc ofta fulade ut sig sjÀlv i debatten, för att anvÀnda Hedenius uttryck. Bildningen ingick alltför ofta i oskön förening med temperamentet.

NÀr Delblanc lÀt den förra tygla det senare var han en blÀndande polemiker.

                              Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet den 5 december 2009

 

Sven Delblancs svÀrd

Sven Delblanc var oerhört rolig som polemiker. Det blir tydligt i den intressanta volymen "Det Àr du sjÀlv som bestÀmmer", sammanfogad av Christer Enander och Lars Ahlbom. Jag tror att det Àr vad jag helst vill minnas efter lÀsningen, skrattet.Sven Delblanc var oerhört rolig som polemiker. Det blir tydligt i den intressanta volymen "Det Àr du sjÀlv som bestÀmmer", sammanfogad av Christer Enander och Lars Ahlbom. Jag tror att det Àr vad jag helst vill minnas efter lÀsningen, skrattet.

Samtidskommentarer alltsÄ, frÄn den samtid som tog slut under sent 1980-tal, litteraturkritik, politik, en hel del kÀbbel ocksÄ, Delblanc kunde liksom inte lÄta bli att tala i vissa sammanhang dÀr tigandet troligen hade varit ett starkare argument. SÄdant har Äldrats fort, men ger honom samtidigt en mÀnskligare, mindre litteraturhistorisk gestaltroll. NÄgonstans skrev han om det ursinne som varje morgontidning ibland vÀckte i honom, och sÄ var den dagen förstörd.

Det Àr ett fint urval och dessutom klokt. I de giftigare polemikerna har man Àven gett sig tid att leta upp motinlÀggen och allting fÄr ett sammanhang, det behövs, Àven för nutidshistoria. Delblanc hade bredd och ett tungt svÀrd som han gÀrna svingade.

Vilken fÄlla ska han placeras i? Jag tÀnker pÄ Vilhelm Moberg under lÀsningen, jag tror de sitter i samma himmel, den dÀr man helst vill sÀga emot den rÄdande meningen eftersom man finner den dum. Konservativradikal, kulturbevarandevÀnster med dubbelt perspektiv, akademikerns och bondesonens. Om ledans sjuka skrev han 1971, misstrogen som en byaÄlderman inför dansbaneelÀndet: "Nu var det industrisemester, och under nÄgra korta veckor pÄ Mallorca försökte vi efterlikna njutningsheroernas liv pÄ Rivieran. Men resultatet blev bara alkoholism, sjaskiga Àktenskapsbrott, veneriska sjukdomar, baksmÀlla och leda".

Polemik frĂ„n inte sĂ„ lĂ€nge sedan. VĂ€rlden Ă€r kallakrigsdelad, jĂ€rnridĂ„n Ă€r en ram som ingen kan gĂ„ utöver. Den Ă€r bĂ„de den synliga och osynliga referensen, vare sig det handlar om Palmemordet, kĂ€rnkraft eller - sĂ„klart - krigen i Afghanistan och Vietnam.

Det beryktade angreppet pÄ 1974 Ärs nobelpristagare Harry Martinson och Eyvind Johnson Àr egentligen en petitess. En ganska hovsam kritisk anmÀrkning som Lars Gyllensten och andra blÄst upp till en sjÀlvmordskomplott mot Martinson. Om sÄ vore skulle varje kritiker med aktning kunna kallas massmördare. Men kulturen Àr ju full av prinsessor med dÄlig nattsömn.

Det ljusa skrattet och den nattsvarta pessimismen, det första vill man minnas, den andra Àr kanske mer drabbande, Delblanc Àr sÀllsamt legerad. Om han levt skulle jag tro att han haft postmodernismen som huvudrÀtt pÄ menyn. Han tog vÀrlden pÄ allvar och han tog vÄra meddelanden till denna vÀrld pÄ allvar. Tvivlet bars av tron, inte av sig sjÀlvt som i dag Àr fallet. Han sÄg modernismens begrÀnsning, liksom socialismens, ÀndÄ verkar han behÄllit hoppet om dem bÀgge levande.

Lars Ahlbom och Christer Enander har med sin sammanstÀllning gjort en god insats som pÄminner oss om ett mÄngsidigt och stort författarskap.

              Jan-Olov Nyström i HĂ€lsinglands/Hudiksvalls Tidning 18/12 2009

 

"Vilken litteratur bör en kultursida Àgna sig Ät?"


Jag lÄnar frÄgestÀllningen frÄn "Det Àr du sjÀlv som bestÀmmer!" (h:ström - Text & Kultur), en diger sammanstÀllning som Lars Ahlbom och Crister Enander gjort av författaren Sven Delblancs texter om politik, samtidskritik och litteraturdebatt under tre decennier. Delblanc Àr död. Han dog 1992. Alldeles för ung, enbart 61 Är gammal. Författaren tillhör de stora, han var produktiv, skrev mÄnga romaner: debuterade 1962 med "EremitkrÀftan", vann en stor lÀsekrets med Hedebyborna och Samuelsviten. Ibland rann adrenalinet till och resultatet blev dÄ en samtidsanalys, en tidningsartikel.
Kanske kan Delblancs provocerande formuleringskonst Äter vÀcka liv i den i dag tysta offentliga debatten? FrÄgor som poppar upp under min lÀsning av det litterÀra sÀllskapets trehundrasidiga skrift Àr bland annat vilket ansvar har vÄr tids intellektuella? Finns de över huvud taget? I sÄ fall var? Vilka Àr de? Vem Àr det som bestÀmmer?

Ahlbom och Enander har följt Sven Delblanc under lÄng tid. BÄda sitter i DelblancsÀllskapets styrelse och den förstnÀmnde disputerade 1989 pÄ författaren och har Àven skrivit en monografi. Crister Enander, vÀlkÀnd kulturskribent, har Àven han portrÀtterat Sven Delblanc. I förordet deklareras att de nu vill stÀlla samhÀllsdebattören, satirikern och maktkritikern Sven Delblanc i fokus. Artikelmaterialet Àr indelat i tre huvudkategorier: KulturfrÄgor / Politik / NÀrande och giftigt. I denna triptyk ryms texter av skiftande slag. Samlingen inleds med författarens första: "Litteraturen till folket!", publicerad 1959 i Arbetarbladet av den dÄ 28-Ärige Delblanc. HÀr spörjer han om proletÀrförfattaren lÀngre Àr möjlig. Om de demokratiserade bildningsvÀgarna skapar en ny överklass? FrÄgorna kÀnns igen.

Förutom litteraturdebatt möts vi av etiketter som PopulĂ€rkultur; Konst och ideologi; Kulturpolitik och skola; Svenska Akademien och Den onödiga samtiden. Just Akademien med den ökĂ€nda expressenartikeln frĂ„n oktober 1974 - "Ett katastrofalt beslut" - har förföljt Delblanc under Ă„ren. Den har kastat en skugga över hans person och i stĂ€llet för att se att kritiken gĂ€llde den prisutdelande institutionen och inte kvalitĂ©n hos de utvalda författarna, akademiledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinson, har Delblanc tillsammans med DN:s Olof Lagercrantz, vilken ocksĂ„ stĂ€llde sig starkt kritisk till valet av nobelpristagare, blivit beskylld för att ha orsakat Martinsons sjĂ€lvmord 1978. 

I den nu aktuella Delblancboken kommenteras flera inlĂ€gg. Även memoaravsnitt frĂ„n bland annat Lars Gyllensten, Kjell Espmark och Lars Lönnroth publiceras. Den sistnĂ€mnde, litteraturprofessor och tillika son till en av akademiledamöterna, menar att "Akademien borde Ă€ndĂ„ ha förstĂ„tt att ett nobelpris till dessa tvĂ„ skulle starkt ifrĂ„gasĂ€ttas, inte minst internationellt, under de omstĂ€ndigheter som dĂ„ rĂ„dde. Ledamöternas brist pĂ„ förutseende och otillrĂ€cklig kunskap om svenska författares anseende utomlands gjorde att priset blev en belastning inte bara för Svenska Akademien utan framför allt för de belönade diktarna".

Flera av Delblancs texter tÄl att lÀsas högt. Kanske ska man dock pÄminna om den satiriska tonen. Jag hör tilltalet i DN-artikeln frÄn 67, "I diktens tempel", dÀr han vÀnder sig till sina skrivande systrar och bröder med uppmaningen: Er Äligger att skapa odödliga mÀsterverk. "Och er första uppgift till den Ànden skall vara att nogsamt avhÄlla Er frÄn den lÄga verkligheten, att förbigÄ makten med tystnad, att tigande vÀnda Historien ryggen. Ty detta och bara detta förhÄllningssÀtt Àr förenligt med den europeiska kulturtraditionens stolta historia."

Jag tĂ€nker pĂ„ den urvattnade kulturpropositionen som högeralliansen nyligen lagt, jag tĂ€nker ocksĂ„ pĂ„ EU, pĂ„ hela Europa. Vad kan vi hĂ€r i regionen Dalarna göra? Ska vi ta fasta pĂ„ Delblancs personliga vĂ€djan till Sara Lidman? "VĂ€nd om! VĂ€nd om medan tid Ă€r! VĂ€nd om till ditt VĂ€sterbotten Sara Lidman, och allt ska vara dig förlĂ„tet, allt, och vĂ€gen till Ă€rones tinnar skall Ă„ter stĂ„ öppen!" InlĂ€gget sĂ€tter igĂ„ng en livfull debatt. Bengt Nerman replikerar och Lars Gustafsson stiger in via svar i BLM. Åsikter blöts och i "Åsnebrygga" 1969 redovisar Delblanc öppet sin kluvenhet och sin kĂ€nsla av alienation. Kanske Ă€r det sĂ„ att politisk övertygelse och estetiska intressen inte gĂ„r att förena. Vad sĂ€ger du Göran Greider? Kom med en kommentar!

Vilken litteratur bör en kultursida Ă€gna sig Ă„t? Att associera utifrĂ„n en av vĂ„ra stora samtidsförfattare som dessutom likt Ivar Lo och Vilhelm Moberg anvĂ€nde sig av pennan som ett ideologiskt vapen tycker jag kan passa. Liksom att fabulera kring "Om brĂ€nnvinet inte fanns" eller locka till lĂ€sning med en vĂ€djan till ÖverbefĂ€lhavaren och RiksmarskalksĂ€mbetet om att "Ge Guillou en pistolskyttekurs".

Totalt rymmer volymen nÀrmare etthundra texter, de flesta publicerade i dagspress mellan 1958 och 1991 men i nÄgra ocksÄ i Sven Delblancs essÀ- och rapportböcker. Christer Enander och Lars Ahlbom har gjort ett gott urval som dessutom kompletteras med vÀlskrivet efterord och personförteckning med nÀrmare 400 namn. Andelen kvinnor enbart en handfull. Det Àr mÀnnen som bestÀmmer.

                    Christina Garbergs-Gunn i Dala-Demokraten 15 januari 2010

 

Texter av Delblanc och om Ahlin i tvĂ„ nya böcker

NÀr en författare dör intrÀder en mÀrklig tystnad, en sorts vakans som ger lÀsarna möjlighet att se sig om mot författarskapet eller lÄta det omÀrkligt invaderas av Stora glömskan.

SĂ„ Ă€r inte direkt fallet med Sven Delblanc (1931-1992), men han skrev ju sĂ„ mycket mer Ă€n Hedebysviten. Hans medverkan i pressen har de senaste Ă„ren dokumenterats optimalt. Delblancs essĂ€er - en mycket praktfull samling - och hans Strindbergstudier har nu kompletterats av textsamlingen Det Ă€r du som bestĂ€mmer! Den boken samlar hans dagskritik i politik och litteratur under trettio Ă„r.

Lars Ahlbom och Crister Enander har mycket förtjÀnstfullt dammsugit tidningslÀggen frÄn tre decennier. HÀr finns bÄde den revolutionÀra entusiasmen och den blytunga melankolin, tvÄ aspekter av Delblancs kynne och dramatiska sjÀlvframstÀllning. Han presenterar sig gÀrna som utbölingen frÄn bondbyn, men Àr förstÄs inte alls nÄgot lantligt mobbningsoffer utan Àven högt meriterad akademiker och profilerad intellektuell pÄ huvudstadens kultursidor. Han stÀller sig alltid mitt i saken och kan dÄ tala om vilket pekoral Lars Gustafssons och Jan Myrdals Den onödiga samtiden Àr. Delblanc Àr alltid befriande direkt. Han Àr aldrig instÀllsam, men Ä andra sidan inte heller sÀrskilt sympatisk.

Som en sĂ„dan sjĂ€lvcentrerad skribent Ă€r han förstĂ„s vĂ€l medveten om sin intellektuella makt och han utnyttjar den till fullo. Det mĂ€rks i synnerhet nĂ€r han i Expressen herostratiskt angriper Nobelpriset till Eyvind Johnson och Harry Martinson - "ett katastrofalt beslut" och "nĂ€ra nog försnillning" hette det dĂ„. Jag undrar om han Ă„ngrade det. Dramatiken som uppstod minns jag mycket vĂ€l. PĂ„ ett i dag ganska otidsenligt vis blandade Delblanc ofta samman sin egen bullrande, barocka kropp med nationens vĂ€l.

Det Ă€r klippbokens sĂ€tt att fĂ„ syn pĂ„ en författare i den litterĂ€ra samtiden och dĂ„­tiden. Ett annat Ă€r att samla vĂ€gande bidrag ur det litteraturkritiska mottagandet. Det Ă€r vanligare i anglosaxisk litteratur dĂ€r man talar om "the critical heritage", men en sĂ„dan generös belysning finns nu i och med LĂ€s mig som lĂ€ser er som bjuder pĂ„ texter om Lars Ahlin (1915-1997) frĂ„n debuten med TĂ„bb med manifestet 1943 till 2009 dĂ„ utgivaren Christer Ekholm sjĂ€lv skriver tankevĂ€ckande genom att greppa politik och estetik med hjĂ€lp av den aktuelle Jacques Ranci?re: "Konsten Ă€r vĂ€sentligen en antipolisiĂ€r verksamhet".

Texturvalet bildar ocksĂ„ ett gyllene snitt genom svensk 1900-talslitteratur med bidrag av Erik Lindegren, Erik Hjalmar Linder, Bengt Holmqvist, Ulf Linde, Birgitta Trotzig, Kristina Lugn, Lars Andersson för att bara nĂ€mna nĂ„gra av de tjugosju medverkande. Jag saknar faktiskt en - nĂ€mligen den Olof Lagercrantz som anmĂ€lde Natt i marknadstĂ€ltet 1957.

En hel del av bidragen Ă€r kritisk konst pĂ„ högsta nivĂ„. Ta bara Erik Lindegrens anmĂ€lan av Ahlins Min död Ă€r min - ett yxhugg till roman - i Skogsindustriarbetaren 1945. Det Ă€r ett guldfynd ur lĂ€ggen.

Lars Ahlin förblir en stötesten för kritiker och författare, han stĂ€ller krav pĂ„ sin lĂ€sare som nog ingen annan tidigare och omprövar samtidigt sig sjĂ€lv - i de groteska och lutheranska romanerna Fromma mord och Om, men ocksĂ„ i jĂ€mlikhetsvisionen i Natt i marknadstĂ€ltet och den mycket egenartade Bark och löv.

Sent i livet och efter lĂ„ng litterĂ€r tystnad - tjugo Ă„r - dammar han till med en rad romaner, bland annat den vĂ€ldiga illbattingen Din livsfrukt (1987). DĂ€r fĂ„r vi modernt nog ta stĂ€llning till en "genetisk solidaritet". Existens föregĂ„r essens. OcksĂ„ för den som kallades Gris-Lasse.

Ahlin Àr författaren som identifierar sig, som bÀddar in sig i en kroppslig, sensuell mystik men som ocksÄ talar myndigt och dramatiskt som en norrlÀndsk predikant. Han Àr aldrig slickat smart med sin strÀva DostojevskijÄdra av kristen socialism. Han rÀds inte för rollen som rysligt bysnille. I vissa verk kan han nÀrma sig repertoarromanen, i de flesta sÀtter han romankonsten pÄ spel och gör sin lÀsare bÄde tilltalad och perplex. Lars Ahlin var i sin fysiska uppenbarelse en vig och massiv enmansförestÀllning, men skulle nog inte kunna bli nÄgon blinkande stjÀrna pÄ slottet.

De samlade texterna vittnar om vilket kraftfullt men ÀndÄ svÄrgripbart inflytande som Ahlin haft pÄ ett halvsekels svensk litteratur. Han brÄkar med allt, men sÄ var hans roman en behÄllare dÀr allt skulle brottas in. Kanske Àr det dags att nu minnas det! SÀrskilt med tanke pÄ höstens anti-utopiska romanmanifest i DN. Den aktuella antologin pÄminner oss om att romanen inte bara Àr en konstform utan ocksÄ en materia i rörelse.

                                              Mikael van Reis i Göteborgsposten 21 januari 2010