JULBREV - GÃ¥ i ide?

Medlemsbrev, december 2022

GÅ I IDE? VÄRRE JUL KUNDE MAN JU TÄNKA SIG…

- Är det jul?

- Ja.

- Det hade jag alldeles glömt… Tiden går. (Stadsporten kap. 17)

Kära medlemmar,

det lackar mot jul och det är dags för årets sista ’herdabrev’. Det mörknar inte bara utanför fönstren, utan på många håll i världen där man egentligen nu borde njuta av frid, ljus och värme. Det är inte utan att man ville följa mumintrollens förnuftiga exempel, nämligen att äta magen full med granbarr och sedan bara lägga sig att sova tills våren kommer glatt förkunnad av lärkor över spirande brodd.

För min del avstår jag från barren, de sticker i min omuminliga hals. Men idén med ide är ju onekligen frestande. Och kanske behövde man ändå inte sova bort HELA vintern – man kunde väl vakna då och då och leta fram en bok, till exempel av Sven Delblanc... Han sägs vara en bra författare.

Visst är han det. När mina Janssonska ideidéer väl etablerat sig roade jag mig med att slå i Hedebysviten för att hitta julanknutna avsnitt. Och, mirabile dictu, just i Vinteride börjar andra kapitlet så här: Julaftons morgon, och Hedebyborna har redan börjat samlas utanför handlarns butik för att invänta julskyltningen - - Vintermörkret står tätt som en bergvägg, flingorna silar sakta ner genom lampljuset - - Hedebyborna slår åkarbrasor och utbyter rökbolmande ord om kriget i Finland. Inte mycket är annorlunda heller detta år, utom att månglarnas bjällerklanger numera börjar höras redan i mitten av november. Och så Finland förstås – det var för åttiotre år sedan – som nu är utbytt mot Ukraina…

Sedan, i början av det tredje kapitlet är det lätt att förbise en mycket vacker passus. Den utsläpade Signe funderar över tron på tomtar och troll under forntida jular: Men i levande omsorg går hennes tankar ut till andra människor; se där den enda trolldom hon äger. Och några sidor senare: Och julen gick sin gilla gång, en jul sig lik för barnen, men för de vuxna tyngd av onda aningar och förebud.�

Vem kan tvivla på det tidlösa och alltid lika levande i Sven Delblancs romaner?

Romanen Vinteride är en stöpt i en vacker, smått musikalisk ramform. Ramen stavas julafton – ett slags sinnebild för hela livet på vintern, årets mörkaste tid. Tjugo sidor innan slutet är det nämligen dags för en annan julafton, denna gång år 1941. Såväl vintrar som krig måste uthärdas och överlevas, och julen för åtminstone med sig ett budskap om ljus, om inte annat konkret. Så än en gång står Hedebyborna utanför handlarns skyltfönster, än en gång står mörkret som en bergvägg och flingorna dalar… men värre jul kunde en ju tänka sig! Rävfarmarn och hans Hilma fick ett gott och kärleksfullt gräl tillsammans – så värre jul kunde en ju tänka sig, sa Signe när hon bjöd till bords. Vi har ju fred i alla fall - -

Fred, ja. Men med friden kunde det ha blivit värre:

Den där tar jag hand om, sa Märta, segerviss och överlägsen, och så vred hon halvlitern ur Eriks hand, stegade ut i köket och tömde den i slasken. Sitta och supa mitt på julafton, vad är nu det för fasoner… Ja, se karlar! - - Svensson slätade över med ett skämt, åt föga, men var för övrig godlynt och lätthanterlig… Så värre jul kunde en ju tänka sig!

- - Julafton, när lyckliga familjer kurar sig samman som pälsdjur i ett ide för att riktigt känna av sin samhörighet och värme i denna världens vinter…. Men för andra och mindre lyckliga familjer blir julaftonen bara en plåga, kanske en dålig maskerad, då man försöker spela lycklig, vacklar fram på skenlyckans glanskis, tills den plötsligt brister och man faller i - -

I ett annat av husen i Hedeby fick Axel Weber order om att gå ut i lagården och utfodra svinen, men vandrade sedan ut i julnatten, i självmordstankar men i hopp om att möta Agnes. Hans hopp infrias, Agnes kommer med ett litet fladdrande ljus i handen och drar sin kofta över dem som ett sommarens mossgröna tält. Så står de i stundens värme, dolda från världen, två ensamma barn i vinternatten, barmhärtigt stilla i det obarmhärtigt virvlande hjulets nav.

När de skilts vänder sig Axel om en sista gång – och ser det lilla ljuset bakom sig, oändligt avlägset, ett darrande stoftkorn av silver i vinternatten, en bild att nu och alltid bära med sig…

Så slutar romanen Vinteride . Den är full av bilder att bära med sig, den ena vackrare än den andra. Och en stor del av Stadsporten utspelar sig mot slutet av boken under några närgånget skildrade juldagar i Södertälje.

Låt oss hoppas att även denna jul ska ge upphov till vackra minnesbilder att bära med sig. Inte bara för medlemmar i detta det bästa av sällskap, utan för alla människor. Snart kommer också årets medlemstidning på posten, även den späckad med både text och bilder.

Bilder ska det också handla om på Delblancsällskapets nästa stora programpunkt, nämligen Peter Dahls illustrationer till Fredmans epistlar på symposiet om Sven Delblanc och C M Bellman. Det blir framträdanden av trubaduren Thord Lindé och Johan Rabaeus, flankerade av inspirerande fördrag på Konstakademien i Stockholm, lördag eftermiddag den 4 mars 2023. Välkomna att krypa ur vinteridet innan dess för att ägna sig åt Sven Delblanc – bättre kan man inte tänka sig!

GOD JUL, GOTT NYTT ÅR OCH GOD LÄSNING

önskar ordförande           

�Nu har vi ljus, el i vårt hus�… Det lilla ljuset, en bild att bära med sig