Jag, en målare!

En ryslig bekännelse – jag har börjat måla!
     Nej, inte professionellt, bevare mig. Marknaden är redan vansinnig nog, en marknad där auktionsfirmor fetmar, unga artister går utmärglade som lik och seriösa gallerister går och sörjer i sin blodiga butik. Jag målar för mitt nöje. Kanske också av ett behov. Så här ligger det till…
     Jag sitter som i ett skruvstäd med arbete för en ny Svensk Litteraturhistoria. Jag hinner inte skriva skönlitterärt, och de kreativa drifterna blir ibland övermäktiga.
     Då sätter jag mig i ett avsides rum och smäcker ihop en pastell. Det lättar på trycket en smula, åtminstone om bilden blir bra. Det blir den sällan. Vanligen kasseras den dagen därpå och en ny pastell påbörjas, för att i sin tur kasseras, och så vidare.
     Av ett femtiotal försök har dock fem eller sex överlevat, och det är ju ganska mycket.
     Det förargar mig bara att dessa bilder egentligen är ganska flacka, dekorativa i bästa fall, men ingalunda med den laddning av mystisk suggestion jag beundrar hos Kylberg och Rothko. I mörka stunder säger jag mig att jag lika gärna kunnat köpa ny tapet.
     Gamla kumpaner råmar av skratt när jag berättar om min hobby.
     - Du imiterar Strindberg, din fan!
     Det gör jag inte alls, jag gillar inte Strindbergs måleri. Oblandad färg lagd med palettkniv på en pappskiva, vad är det för satans hafs? Om jag har något ideal för mig elevarbete vore det ett genomarbetat stilleben av Axel Nilsson, med spel över det tekniska kunnandets hela klaviatur.
     Jag vill nämligen börja måla olja, mitt garage bågnar av färgtuber, penslar, knivar, linolja, sickativ, preparerade dukar. Jag darrar inför mötet med oljan som jungfru Sammetskind inför en bröllopsnatt med jätten Goliath. Jag har också hemska synder på samvetet.
     För några år sedan, då min son var i skolåldern fick vi syn på en konstbok om Pollock. Vi beundrade honom livligt, men sa oss med amatörers enfald att sånt där kan vi också göra. Köpte duk och färg, dekolleterade oss till midjan och började därpå stänka ned oss själva, varandra, trädgården och i någon mån duken. Resultatet blev fasansfullt. Jag ställde dock tavlan i garaget, i något desperat hopp att den skulle visa sig bättre med åren.
     Den har bara blivit sämre med åren.
     Och nu ska jag göra om försöket. Jag darrar inför mötet med Goliath.
     Jag läser allt jag kan komma över om oljemålningens teknik och försöker pumpa mina vänner i målarskrået. Resultatet är nedslående. De talar om själsliv och estetiska program, men konsten att blanda ihop en bra och intensivt lysande turkosfärg. Turkos? Tja, fan, man tar väl lite coelin och lite smaragd och ganska mycket vitt.
     Inga ordentliga besked. Märkligt – hos dessa proffs har tekniken blivit en andra natur, som att knyta skosnören, ett jobb man gör automatiskt, utan att ägna det en tanke. Hur bär du dig år för att knyta skorna, slipsen? Ja, hur bär man sig åt? Med ge att ni måste tänka efter en stund.
     Och det är självfallet samma sak med mitt skrivande. Förbluffande mycket har blivit automatik, och tack och lov för det, de estetiska problemen är stora nog ändå.
     Det händer att jag får manus av debutanter in spe och jag läser med undran. Varför gör han/hon så där? Vad är det för klantig utgång av ett kapitel? Vad är det för dialog? Inte ska den där tanken pratas fram, den ska gestaltas!
     Men det kräver möda att se felen och analysera dem, den ”rätta” tekniken har blivit självklar för mig. Så som färgblandning blivit något självklart för mina målande kamrater.
     Jag bjöd hem vänner på vernissage nyligen, gav dem jordnötter och sherry och väntade begärligt på intelligenta synpunkter om mitt beroende av Manessier och Birriére.
     De såg på mina fem pasteller med ett uttryck av skam och sorg och började sedan tala om annat.
     - Det goda vårvädret låter vänta på sig, sa de.
     - Och vad ska ni göra på semestern? sa de.
     Semester? Jag har aldrig semester, och skulle jag få en ledig vecka i sommar, torr och solig, då ska jag måla olja.
     Man får aldrig ge sig, man ska alltid pröva något nytt.
     Om jag bara kunde begripa hur man blandar till en bra turkosfärg! Hjälp mig, råd mig!
     Jag har det svårt nog i dessa dagar, då jag darrar inför mötet med jätten Goliath!

Expressen 24/5 1987


	Jag, en målare! En ryslig bekännelse – jag har börjat måla! Nej, inte professionellt, bevare mig. Marknaden är redan vansinnig nog, en marknad där auktionsfirmor fetmar, unga artister går utmärglade som lik och seriösa gallerister går och sörjer i sin blodiga butik. Jag målar för mitt nöje. Kanske också av ett behov. Så här ligger det till… Jag sitter som i ett skruvstäd med arbete för en ny Svensk Litteraturhistoria. Jag hinner inte skriva skönlitterärt, och de kreativa drifterna blir ibland övermäktiga. Då sätter jag mig i ett avsides rum och smäcker ihop en pastell. Det lättar på trycket en smula, åtminstone om bilden blir bra. Det blir den sällan. Vanligen kasseras den dagen därpå och en ny pastell påbörjas, för att i sin tur kasseras, och så vidare. Av ett femtiotal försök har dock fem eller sex överlevat, och det är ju ganska mycket. Det förargar mig bara att dessa bilder egentligen är ganska flacka, dekorativa i bästa fall, men ingalunda med den laddning av mystisk suggestion jag beundrar hos Kylberg och Rothko. I mörka stunder säger jag mig att jag lika gärna kunnat köpa ny tapet. Gamla kumpaner råmar av skratt när jag berättar om min hobby. - Du imiterar Strindberg, din fan! Det gör jag inte alls, jag gillar inte Strindbergs måleri. Oblandad färg lagd med palettkniv på en pappskiva, vad är det för satans hafs? Om jag har något ideal för mig elevarbete vore det ett genomarbetat stilleben av Axel Nilsson, med spel över det tekniska kunnandets hela klaviatur. Jag vill nämligen börja måla olja, mitt garage bågnar av färgtuber, penslar, knivar, linolja, sickativ, preparerade dukar. Jag darrar inför mötet med oljan som jungfru Sammetskind inför en bröllopsnatt med jätten Goliath. Jag har också hemska synder på samvetet. För några år sedan, då min son var i skolåldern fick vi syn på en konstbok om Pollock. Vi beundrade honom livligt, men sa oss med amatörers enfald att sånt där kan vi också göra. Köpte duk och färg, dekolleterade oss till midjan och började därpå stänka ned oss själva, varandra, trädgården och i någon mån duken. Resultatet blev fasansfullt. Jag ställde dock tavlan i garaget, i något desperat hopp att den skulle visa sig bättre med åren. Den har bara blivit sämre med åren. Och nu ska jag göra om försöket. Jag darrar inför mötet med Goliath. Jag läser allt jag kan komma över om oljemålningens teknik och försöker pumpa mina vänner i målarskrået. Resultatet är nedslående. De talar om själsliv och estetiska program, men konsten att blanda ihop en bra och intensivt lysande turkosfärg. Turkos? Tja, fan, man tar väl lite coelin och lite smaragd och ganska mycket vitt. Inga ordentliga besked. Märkligt – hos dessa proffs har tekniken blivit en andra natur, som att knyta skosnören, ett jobb man gör automatiskt, utan att ägna det en tanke. Hur bär du dig år för att knyta skorna, slipsen? Ja, hur bär man sig åt? Med ge att ni måste tänka efter en stund. Och det är självfallet samma sak med mitt skrivande. Förbluffande mycket har blivit automatik, och tack och lov för det, de estetiska problemen är stora nog ändå. Det händer att jag får manus av debutanter in spe och jag läser med undran. Varför gör han/hon så där? Vad är det för klantig utgång av ett kapitel? Vad är det för dialog? Inte ska den där tanken pratas fram, den ska gestaltas! Men det kräver möda att se felen och analysera dem, den ”rätta” tekniken har blivit självklar för mig. Så som färgblandning blivit något självklart för mina målande kamrater. Jag bjöd hem vänner på vernissage nyligen, gav dem jordnötter och sherry och väntade begärligt på intelligenta synpunkter om mitt beroende av Manessier och Birriére. De såg på mina fem pasteller med ett uttryck av skam och sorg och började sedan tala om annat. - Det goda vårvädret låter vänta på sig, sa de. - Och vad ska ni göra på semestern? sa de. Semester? Jag har aldrig semester, och skulle jag få en ledig vecka i sommar, torr och solig, då ska jag måla olja. Man får aldrig ge sig, man ska alltid pröva något nytt. Om jag bara kunde begripa hur man blandar till en bra turkosfärg! Hjälp mig, råd mig! Jag har det svårt nog i dessa dagar, då jag darrar inför mötet med jätten Goliath! Expressen 24/5 1987