Att böja knä - nu och då - FIB/Kulturfront trycker om artikel av Sven Delblanc
I FIB/Kulturfront nr 3 2011 har man valt att trycka om Sven Delblancs artikel om den judiske historikern Flavius Josephus, som han ser som ett paradexempel på en svekfull intellektuell som underkastar sig makten. Josephus verkade under antiken men är som avskräckande exempel aktuell i alla tider. Vi publicerar här Delblancs artikel, men först Tom Carlssons inledning.
Att böja knä - nu och då
"Även intellektuella har böjt knä", skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet, nyss utgiven på Karneval förlag, om kriget mot Irak 2004. "Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida."
Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta länder och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av "etablissemanget" under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg.
I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg (se FIB 01/11) med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FIB/K:s första årgångar. T-serien Hedebyborna som gick i repris härom sommaren påminde oss om hans mest folkkära sida, i övrigt är det rätt tunnsått med böcker som bär hans namn numera. En tröst är därför Delblancsällskapets utgivning av hans kritik och essäistik i fyra volymer under redaktion av Lars Ahlbom.
Ur den senast utgivna, Mest personligt, publicerar FIB/K hans porträtt av en intellektuell medlöpare till ett annat imperium, det romerska. De "afghanska banditer" som nämns i texten avsåg 1988 motståndet mot den då sovjetiska ockupationen av landet. Texten publiceras med benäget bistånd av Sven Delblancs efterlevande.
Tom Carlsson
Flavius Josephus - en quisling med dåligt samvete
”Imperium” är ett latinskt ord, inte så lätt att översätta. Kanske kan man säga ”herravälde”, dock inte som något empiriskt givet, i kraft av våld och miltärmakt, till exempel. Snarare rör det sig om en gudomligt given rätt att utöva makt, varvid Gud kan stavas Historien, Framåtskridandet, Freden och annat vackert.
Ordet ingår i en gammal rationalisering av imperialism. Det är klokt av imperierna att hålla sig med en sådan, den kan behaga intellektuella, bland annat. Vergilius var inte bara en stor skald, utan också en lysande förespråkare för den romerska imperialismen: ”Tu regere imperio populos, Romane, memento…”
Eller i en mycket ungefärlig översättning: ”Romare, minns att du i kraft gudomlig makt må behärska folken, skona kuvade folk och förtrycka rebeller.”
Vergilius var inte en köpt bladneger, han trodde förmodligen att Rom fått ett gudomligt ”imperium” för att skapa en evig fred, ett klasslöst samhälle eller vad det nu var. I den tron kunde han acceptera slavläger och folkmord, som ingalunda är nya uppfinningar av vårt ohyggliga sekel. Han var en ädel idealist. Han trodde att den romerska imperialismen berättigades av stora framtidsmål.
Det är påfallande hur svårt Europas nationalstater haft att skapa entusiasmerande överbyggnader till sina imperialismer. Nationell splittring har verkat störande, man måste vara fransk intellektuell för att se det sublima i att Napoleon sökte Frankrikes ”naturliga gränser” vid Ural och Gibraltar. Man måste vara tysk och arier för att hurra för Hitlers imperialism. Den brittiska imperialismen var intellektuellt bristfällig, ofta hämmad av filantropiska och kristna dubier.
En bra imperialism bör vara hänsynslös i praktiken och vacker i teorin, som den romerska. Det är inte så lätt. Inte ens den ryska imperialismen kan värva entusiaster nu längre, i varje fall inte av Vergilius rang och betydelse. Det finns ingen tjusig imperialism längre, suckar våra intellektuella. En hastigt påkommen klarsyn kallas ofta ”besvikelse”.
Flavius Josephus är historiens paradexempel på en sådan intellektuell. Varför lever han inte kvar i vårt minne? Är han för obehaglig att erinra sig?
Möjligheten finns emellertid, när nu hans viktigaste arbete, Judarnas krig mot romarna, har utkommit på nytt, låt vara i en upplaga från 1884 i faksimil.
Josef ben Mattias hette han ursprungligen, ättling av en förnäm judisk släkt, skriftlärd, intellektuell. Han kom i unga år till Rom och bör ha fått en stark känsla av den väldiga stadens ”imperium”. När judarnas uppror mot romarna utbröt år 66 tog han emellertid parti för de sina och blev befälhavare.
Året därpå blev han quisling och gick över till romarna, gynnades, blev slutligen adopterad av kejsarsläkten under namnet Flavius Josephus. Sedan landets kuvats och Jerusalem förstörts började han sitt livsverk – att rättfärdiga romarna och deras ”imperium”, i någon mån sig själv. Han var en quisling med dåligt samvete.
Hans historia om judarnas krig skrevs för att behaga romarna och är grovt tendentiös. Judarna är högmodiga, grymma, oförmögna att styra sig själva, vidskepliga och efterblivna, splittrade inbördes som nutidens afghanska ”banditer”. Gud har flyttat från Jerusalem till Rom, makten har rätt.
Men maktens tjänare blev inte lugn ändå, utan måste skriva en självbiografi för att försvara sig. Ej heller blev han en god romare, den judiska nationalkänslan levde kvar i hans hjärta. Och väl var det, för hans andra stora verk, om ”Judarnas historia”, ger värdefull information. Besynnerligt nog vill han förklara och försvara detta folk som romarna nästan lyckats utrota. Förmodligen sov han illa om natten.
Han gynnades av romarna med enorma jordagods i Judéen, men var så hatad av sina landsmän att han måste återvända till Italien.
Han upprepade ett långt liv igenom att han hade rätt, att han inte kunde ha handlat fel. Gud hade lämnat judarna, nu fanns ”imperium” i Rom.
När kejsare dog och makten skiftade i huvudstaden måste han dra in sina skrifter, ändra, skriva om, göra avbön. Att vara maktens tjänare har sina sidor.
Men hade han inte Gud och Historien och Imperium och andra stora värden på sin sida? Utom pengarna han fick?
Nå, Rom föll i spillror några hundra år senare och det judiska folket lever.
Flavius Josephus var mycket typisk och mycket banal. Han skriver ledare och utrikeskommentarer i varenda tidning vi öppnar: intellektuella som imperiets tjänare.
Urbilden är värd att lära känna.
Dagens Nyheter 31/3 1988
I sin historiska roman Jerusalems natt (1983) har Delblanc tecknat ett porträtt av Flavius Josephus.
