Debatt om Sven Delblanc och nobelpriset i litteratur 1974 i Dalademokraten

I Dalademokraten har nyligen en debatt ägt rum om nobelpriset i litteratur 1974 som tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinson. Sven Delblanc kritiserade Akademins val av de två svenskarna i en artikel i Expressen som finns återgiven i Det är du själv som bestämmer. Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. Diskussionen i Dalademokraten föranleddes av Björn Gustavssons krönika 25/11. Den återges här nedan jämte den replikväxling som följde mellan Lars Ahlbom och Björn Gustavsson. 

 

Nobelpriset tog livet av dem

När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

På ett seminarium hörde jag en gång Kerstin Ekman berätta om när hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berättade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion. Kerstin Ekman: ”Jag började gråta i telefonen. Men då blev journalisten förvånad: ’Va? Gråter du? Det är du den första som gör."Sådan var stämningen på den tiden."

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. När Harry Martinson och Eyvind Johnson själva fick komma till tals i tv framstod de som så sammanbitna, så på sin vakt, att man snarast fick intrycket av två anklagade. Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hånade denne. När Johnson mångordigt försökte besvara frågan hur det kändes att få nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.”

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har väl alltid funnits. Själv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar från Söderås (med ju ganska oskyldiga små betraktelser från Siljansbygden), var att betrakta som i det närmaste ”sverigedemokratisk”. Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” och annat suspekt nämns där flera gånger.

Hm… Kanske hela sjön mellan Rättvik och Mora är lite misstänkt – ja, utsikterna häromkring lite sverigedemokratiska?

Björn Gustavsson i Dalademokraten 25/11 2010

 

Sven Delblanc och nobelpriset i litteratur 1974

”När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.”

Så skriver Björn Gustavsson i sin artikel på DD:s kultursida 25 november. De två nobelpristagarna kritiserades och förföljdes i svensk press, och detta påskyndade deras död. Bland de skyldiga fanns Karl Vennberg, Mikael Timm, Kurt Aspelin, Sven-Eric Liedman, Karl-Erik Lagerlöf och Sven Delblanc.

Vad Gustavsson underlåter att säga är att kritiken mot Svenska Akademiens val av Martinson och Johnson också gick efter en annan linje. Oavsett de två författarnas kvaliteter var det olyckligt av Akademien att välja två av sina egna medlemmar, särskilt som skandinaviska och i synnerhet svenska författare under åren favoriserats på ett uppenbart sätt.

Sven Delblancs kritik i Expressen (3/10 1974) riktas uteslutande mot Svenska Akademien och han betonar att både Martinson och Johnson är betydande författare. Att ”en prisutdelande institution ger pris åt sina egna medlemmar” är ”en problematisk tradition” som skadar Akademins anseende och trovärdighet, säger Delblanc.

Trots detta anklagades Sven Delblanc för att ha attackerat de bägge diktarna och därigenom ha förorsakat deras lidande och i Martinsons fall också hans död. Sådan kritik framfördes 1980 av Georg Svensson i hans bok Harry Martinson – som jag såg honom, och efter Sven Delblancs död av Lars Gyllensten i hans självbiografi Minnen, bara minnen (2000). Som exempel på det uppskruvade tonläget kan följande ord av Svensson anföras: ”Knappast hade de två pristagarna fått kransen kring sin panna förrän de fördes ut på Expressens kultursida nästan som brottslingar att avrättas av Sven Delblanc.”

Sven Delblanc är död och kan inte försvara sig. Därför kan det vara motiverat att här avslutningsvis ge honom ordet. Så här skrev han i ett brev till Georg Svensson 19 januari 1982:

"Min beundran för Harry Martinson är och var lika stark som din. Med Eyvind Johnson stod jag i början av en vänskaplig förbindelse, som från hans sida bjöd på mer uppskattning än jag förtjänade. Om dessa snillrika män fått Bellman-priset och Lilla Nobelpriset på livstid hade jag varit den förste att jubla. Men jag anser nu och ansåg då, att akademin till övermått gynnat svenska och skandinaviska diktare vid nobelprisutdelningen och att denna favoritism av svenska diktare – därtill akademiledamöter – inte gagnar pristagarnas anseende ute i världen, inte prisets anseende, inte akademins, inte vårt land.Vid många föreläsningar ute i världen har jag fått röna prov på detta. Det var alltså mot akademin jag riktade min kritik.”

Lars Ahlbom i Dalademokraten 1/12 2010

 

Svar till Lars Ahlbom

”Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ’katastrofalt´.” Med endast den ordalydelsen (mycket lakoniskt, således) påminde jag i min förra litteraturkrönika om Sven Delblancs insats i den ofta hätska kör som på 1970-talet ifrågasatte Harry Martinson och Eyvind Johnson som värdiga mottagare av nobelpriset i litteratur.

I en minnesskrift över Martinson, publicerad av Svenska Akademien, skriver Kjell Espmark: ”Kritiken 1974 blev bara en sen och smärtsam bekräftelse, även om den mindre riktades mot de båda pristagarna än mot ’detta osnygga skådespel’ hos en akademi som gjort sig skyldig till ’kamratkorruption’ och skulle låta ’ett hånskratt, rullande runt jordklotet’ sopa bort Nobelprisets anseende (Delblanc).”

Eyvind Johnsons biograf, litteraturprofessor Örjan Lindberger, skriver i sin Johnsonmonografi: ”Mycket affektladdad och präglad av ett mordiskt bildspråk var Sven Delblancs artikel i Expressen 3.10, betitlad ’Ett katastrofalt beslut’. Den lilla rest som finns kvar av Nobelprisets internationella prestige’ kommer att sopas bort av ett hånskratt, rullande runt jordklotet’. Det rörde sig om korruption. ’Inbördes beundran är en sak, men detta luktar nära nog försnillning. Har akademien bestämt sig för självmord, kunde dödsprocessen ha tagit sig vackrare uttryck än detta osnygga skådespel.’ Delblancs artikel framkallade en rad ekon i landsortspressen; bland annat blev han prisad för sitt mod av Sven Stolpe” (=en av Johnsons främsta fiender; min anmärkning).

Christina Garbergs-Gunn skrev tidigare här i DD: ”den ökända Expressenartikeln från oktober 1974 – ”Ett katastrofalt beslut” – har förföljt Delblanc under åren. Den har kastat en skugga över hans person i stället för att se att kritiken gällde den prisutdelande institutionen och inte kvalitén hos de utvalda författarna”.

Även ordföranden för Delblanc-sällskapet vill, naturligt nog, tona ner Delblancs roll i den ovedersägliga hetsjakt som tidvis förekom gentemot de båda nobelpristagarna.
Lars Ahlbom skriver i sin replik: ”Vad Gustavsson underlåter att säga är att kritiken mot Svenska Akademiens val av Martinson och Johnson också gick efter en annan linje. Oavsett de två författarnas kvaliteter var det olyckligt av Akademien att välja två av sina egna medlemmar, särskilt som skandinaviska och i synnerhet svenska författare under åren favoriserats på ett olyckligt sätt.”

Vad Lars Ahlbom underlåter att förstå, är att kritiken mot Akademin medförde implicit kritik av Martinson och Johnson: de var inte värda priset. Om Sven Delblanc velat kritisera endast Akademien borde han ha framhävt pristagarna. Så skedde inte. Tvärtom – och det framgår till och med av det Delblanc-citat Ahlbom avslutar med: ”Om dessa snillrika män fått Bellman-priset och Lilla Nobelpriset på livstid hade jag varit den förste att jubla.”

Det bör observeras att Sven Delblanc skrev detta år 1982; då hade tidsandan svängt – och den hårt kritiserade Delblanc hade kanske också svängt lite efter all kritik han fått utstå (men kanske också efter viss självrannsakan). Men likväl: inte ens 1982 anser han Johnson och Martinson vara värda nobelpriset – endast ”lilla Nobelpriset”.

Kritiserade man Akademiens val kritiserade man samtidigt de två som Akademien hade valt. Eller menar Lars Ahlbom att man kunde kritisera Akademin men ändå tycka att Martinson och Johnson var värda nobelpriset? Det går tyvärr inte ihop.

Björn Gustavsson i Dalademokraten 1/12 2010

 

Replik till Björn Gustavsson

Från år 1901, då det första nobelpriset i litteratur utdelades, till och med 1973, hade priset delats ut 67 gånger. Europeiska författare hade fått priset 50 gånger, medan författare från övriga världsdelar (Nordamerika, Latinamerika, Ryssland/Sovjet, Australien, Asien och Afrika) sammanlagt hade fått det 17 gånger. Av Europas 50 pris hade Norden fått 11 och av dessa Sverige 4. Europa hade alltså mycket starkt favoriserats, ännu mer Norden, allra mest Sverige.

Detta är bakgrunden till den diskussion som uppstod när Martinson och Johnson fick priset 1974. Menar Lars Ahlbom att man kunde kritisera Akademin men ändå tycka att Martinson och Johnson var värda nobelpriset, frågar Gustavsson i DD 1 december? Svaret på den frågan är självklart ja. Akademien har inte bara uppgiften att finna värdiga pristagare, den skall också på ett rimligt och rättvist sätt fördela prisen mellan länder och världsdelar. Om Akademien inte lyckas med denna senare uppgift måste det kunna påtalas och kritiseras.

Sven Delblanc säger klart två gånger i sin artikel i Expressen att både Martinson och Johnson är betydande författare. Hans kritik riktas mot Akademin för att den fortsätter den olyckliga traditionen att favorisera nordiska och svenska författare, och dessutom i detta fall två akademiledamöter, två omständigheter som är ägnade att undergräva förtroendet för Akademin i världen. Jag finner det märkligt att Gustavsson inte alls kan förstå dessa synpunkter.

Sven Delblanc hade alltså inte skäl att i efterhand ifrågasätta huvudinriktningen i sin artikel. Vad han däremot kunde ha skäl att ångra är att han i sin kritik av Akademin tog till onödigt drastiska och tillspetsade uttryck. Han gjorde ibland så när han var upprörd. Att beskylla honom för mordiska avsikter mot de två pristagarna är förstås groteskt. Det borde var och en som läser hans artikel inse.

Lars Ahlbom i Dalademokraten 3/12 2010

 

Slutreplik till Lars Ahlbom

Bäste Lars Ahlbom! Örjan Lindberger beskyllde faktiskt inte Sven Delblanc för ”mordiska avsikter”. Han noterade bara att dennes artikel stilistiskt präglades av ”ett mordiskt bildspråk”.

Bakgrunden till mediadrevet som drabbade Martinson och Johnson är komplext. Det riktades åtskillig kritik inte bara mot Akademins val utan också – faktiskt – mot Harry Martinson och Eyvind Johnson som författare. När Sven Delblanc beskriver det som ”försnillning” att ge nobelpriset till de båda tyder det knappast på att han sätter dem särskilt högt. Åtminstone inte på nobelprisnivå.

En annan frågeställning är det faktum att Akademin förr huvudsakligen belönade diktare från närområdet. Det är tidstypiskt och vittnar om att de internationella vyerna var begränsade. Säkerligen fanns åtskilliga fördomar mot andra kulturers litteratur.

Men inte ens en företrädare för Delblanc-sällskapet kan trolla bort det faktum att Sven Delblanc var kritisk mot att Eyvind Johnson och Harry Martinson fick nobelpriset i litteratur!

Björn Gustavsson (för övrigt en beundrare av flera Delblanc-romaner) i Dalademokraten 3/12 2010