Minnesbilder III prisas i Upsala Nya Tidning och Östran

I Upsala Nya Tidning 5/5 2012 lovordarBo Ingvar Kollberg Minnesbilder av Sven Delblanc III. De olika bidragen tecknar ett nära och levande porträtt av en person, som var sina vänners vän, en lärdomsbjässe och formuleringarnas mästare, skriver han. I tidningen Östrans blogg skriver också Klas Palmqvist om Minnesbilder III - han är en av de medverkande i skriften. Palmqvists text följer efter Kollbergs nedan.

Sven Delblanc i vardag och fest

Lars Ahlbom (red): Minnesbilder av Sven Delblanc III, Delblancsällskapet.

Vänskap och beundran är något man gärna förknippar med Delblancsällskapet. Plus en kritisk blick beredd att diskutera vad som gör Sven Delblanc till en av våra stora författare. Han är en del av dagens Uppsala och tillhör vårt kulturella närminne.

Det var inte alltför länge sedan varje ung uppsaliensare med författarambitioner läste honom för att lära sig berättandets konst. Han var också för många en mytisk gestalt förknippad med rollen som den store diktaren.

Delblancsällskapet vårdar hans minne och ger ut tryckt och otryckt, hågkomster och övrigt av intresse som finns i den litterära och mänskliga kvarlåtenskapen. Med Lars Ahlbom som redaktör har man nu givit ut den tredje volymen i skriftserien Minnesbilder.

Det är en vackert utformad bok med ett imponerande innehåll. Att man fått med så mycket och att den täcker så gott som Sven Delblancs hela breda verksamhet som författare, forskare, lärare, kritiker, tidningsman, talare, dramatiker och sällskapsbroder!

De olika bidragen tecknar ett nära och levande porträtt av en person, som var sina vänners vän, en lärdomsbjässe och formuleringarnas mästare. Som kunde låta omkvädet ”land som är avlägset land”, utskrivet eller outtalat, svara för en djupt liggande, personlig stämton i flera av böckerna.

Det är Sven Delblanc i vardag och fest som framträder. Skoltiden i Vanghärad och Södertälje finns med. Tyngdpunkten för åren vid Litteraturvetenskapliga institutionen ligger på författarkursen Skapande svenska. Umgänget med vänner på Södermanlands-Nerikes nation och i studentsammanslutningar får sitt.

Lars Ahlbom hör till dem som når längst. Men också bland övriga är det lätt att se, att Delblanc lämnat starka intryck. Hos Sonja Svensson tränger dessutom några ackord av ljuv musik igenom. Hos Peter Nobel och Anders Frigell uppehåller sig den ene vid överdådet och den andre vid vardagens förtretligheter.

Bland övriga bidragsgivare finns Christer Åsberg, Hans-Göran Ekman, Conny Svensson och Kerstin Dahlbäck. Så ingår där även några texter skrivna av Delblanc själv. Allt håller hög klass, och inget skulle man vilja vara utan.

Författaren som krävde förgiftade sockerbitar i kaffet

För några månader sedan gav Delblancsällskapet ut ”Minnesbilder av Sven Delblanc III” under redaktion av Lars Ahlbom.

Ahlbom, som är landets ledande Delblancforskare, hade tagit reda på att jag gått en kurs på universitetet i Uppsala på 70-talet och då haft Delblanc som lärare. Nu undrade han om jag ville medverka i en antologi som Delblancsällskapet skulle ge ut.

Jag pratade med min gode vän Henrik Bruun Williams som gick samma kurs, den där hösten 1978 (Henrik blev kvar i Uppsala och är professor där nu – så kan det gå om man inte passar sig…). Vi bestämde oss för att försöka lämna ett gemensamt bidrag; men pga denne bloggares monstruösa lättja och ständiga försök att smita undan och i stället förmå andra att göra sådant han borde göra själv, blev det till slut så att Henrik skrev i princip hela texten.

Kursen vi gick var en av de första skrivarkurser som arrangerades i Sverige och vi fick bjuda in i stort sett vilka författare vi ville att komma på besök. Bland dem som hälsade på oss fanns bland andra Märta Tikkanen, Tomas Tranströmer, Göran Palm och Hasse Alfredson.

Sven Delblanc var en av våra huvudlärare. Han var vid den här tiden landets förmodligen mest uppburne författare. Men just hösten 1978 hade han det lite knepigt. Han gav ut romanen ”Gunnar Emmanuel”, som nästan ingen kommer ihåg och som definitivt inte hör till hans bästa böcker. På Dramaten hade hans pjäs ”Den arme Richard” premiär. Den handlade om tonsättaren Richard Strauss och var inte det odödligaste som uppförts på nationalscenen. Och på TV visades de första avsnitten av ”Hedebyborna”. Den har ju sedan dess uppnått både kult- och klassikerstatus och gått i repris ett otal gånger, men blev faktiskt tämligen njuggt mottagen från början.

– Jag äter nervtabletter som andra äter popcorn, kommenterade Sven vad som skrevs om hans verk i spalterna just då.

Här nedan följer i alla fall Henriks (och i någon liten mån mitt) bidrag till ”Minnesbilder av Sven Delblanc III”:

Lärd, perceptiv, milt ironisk och skicklig

I slutet av augusti 1978 reste två nittonåringar från det blåsiga Kalmar till det ännu blåsigare Uppsala. Vi skulle läsa Skapande svenska, en kurs för dem med författardrömmar, journalistambitioner eller dem som bara inte visste vad de ville med sina liv.

Kursinnehållet var blandat, med övningar i bland annat olika versmått och skrivandet av tematexter. Tjugo kurskamrater skrev och kritiserade varandras försök. Efter en månad kom en ny lärare i prosa, Sveriges kanske då störste författare, Sven Delblanc. Vi satt i seminarierummet, en smula spända inför första träffen och angelägna om att spela oberörda. Men attityden förvann när den store mötte oss med mjuk vänlighet och – chockerande nog – med att tilltala oss alla med förnamn. Han hade med ett gruppfoto och lärarkollegornas hjälp memorerat vad vi hette.

Vid detta första tillfälle gick han igenom några principer för skrivande, kanske. Vem minns efter 33 år? Vad som står klarare i minnet är att en av oss hade kritat ett parodiskt motto på svarta tavlan. Och Delblanc skrev sina stödord på samma tavla, av någon anledning utan att sudda ut klottret. En tillrest kvällstidningsjournalist med fotograf rapporterade från evenemanget, författarens första föreläsning på kursen som han redan hade skrivit en roman om hur det var att vara lärare för, Gunnar Emmanuel (Bonniers 1978). I reportaget förklarades Delblancs stödord som också återfanns på ett foto. I bildtexten stod: ”ÄT SNASK! är något som en skämtare har skrivit dit.”

Vid sina textgenomgångar visade Delblanc oss en uttalad respekt, nästan något överdriven syntes det, och det är fortfarande inte klart om det var den rutinerade universitetslärarens pedagogiska metod eller ett nästan manipulativt grepp. Effektivt var det i alla fall. Vid ventileringen av Gunnar Frimodigs novell ”En röd Hermes med vingar” (Skapande svenska 1978, s. 63–66) förklarade sig Delblanc till och med avundsjuk. Kanske falsk blygsamhet, men texten kom faktiskt att publiceras, tror vi, och Frimodig gav också något senare ut den välskrivna ungdomsboken Ovan regnbågen (Bonnier 1979). Men han var ändå inte den mest lysande stjärnan bland oss.

Konny Isgren var redan 1978 en mogen författare, och vad han hade på vår kurs att göra förstår vi inte. Där skrev eller bearbetade han i alla fall flera dikter som gavs ut i debutboken Döda mig, igen (Bonnier 1980), en diktsamling av sällsynt styrka och klarhet som kom att följas av tre andra under åttiotalet men sedan av tilltagande tystnad.

Märkligt nog har Delblancs kommentarer till Isgrens texter inte avsatt några minnesspår, men kanske beror det på att Isgrens prosa inte riktigt kunde mäta sig med hans lyrik.

Delblancs egen prosa var det annat med, även om han under dessa år också skrev en del av sina svagare böcker. En verkligen stark bok kom dock ut året före kursen, Grottmannen (Bonnier 1977). Den gjorde sådant intryck på en av oss att han köpte boken inbunden för det svindlande priset av 120 kronor bara för att kunna få den dedicerad av författaren själv. Delblancs alter ego i boken, Sebastian Delfine, har sonen Enrico, en italienskklingande namne till bokköparen. I dedikationen skriver Delblanc ”Till Henrik, att läsa s. 120 ff”. Där berättar Delfine i ett brev till sonen om ett avlägset land och bristen på kontakt, föreställningar som verkar ha spelat en stor roll i Delblancs eget själsliv.

Som lärare var han i alla fall lärd, perceptiv, milt ironisk, skicklig och, kanske, något kontaktsökande.

Givetvis kunde han formulera sig drastiskt också. Möjligen var det den samma höst aktuella TV-versionen av ”Hedebyborna” som fick honom att utbrista: ”Kaffedrickande hör inte hemma i dramatik med mindre än att sockerbitarna är förgiftade”.

Henrik Bruun Williams och Klas Palmqvist

                                                                         *

Så här skrev Gun Nilsson om ”Minnesbilder av Sven Delblanc III” i Östran/Nyheterna den 29 mars i år: “Även för en person som är måttligt road av litteratur är minnesskriften läsvärd. I korta stycken bjuds på underhållning och kloka ord.”

Den som inte är medlem i Delblancsällskapet kan ändå beställa ”Minnesbilder av Sven Delblanc III” för 136 kronor. Se Delblancsällskapets hemsida.