Den skamliga konsten

Tal hållet vid Konstakademiens högtidsdag den 29 maj 1973

Ofta, då den upplysta Allmänheten med tystnad och uppmärksamhet bevistat dessa sammankomster, har även jag, gömd ibland hopen av edra beundrare, känt min själ upplyftas av vördnaden för era göromål, medan mitt snille ej förmått höja sig till era insikter och er upplysning. Om av den låga, som genom era arbeten sprider sig i alla hjärtan, en gnista då hunnit även till mitt, om jag, eggad av stora föredömen, genom verkligheten av era talanger smickrat mig med möjligheten av min egen, om jag vågat några steg på den väg för svenska Snillet, som ni banat och som lyser av era spår, kunde jag väl tro att en dag bliva funnen av era blickar och att erhålla belöning innan jag hoppades förtjäna uppmuntran. Men då er välvilja i dag lyfter mig så högt över kretsen av mitt hopp, då jag föres av en farlig heder, i spåren av de yppersta förtjänster, att intaga ett rum i denna talarstol, ser utan tvivel eder vishet att den inskränktaste syn behöver det klaraste ljus och den mattaste förmåga all den eggelse era föredömen kan erbjuda…”

Vad ni just hört är inledningen till ett akademiskt tal, framfört för nära tvåhundra år sedan. För er kan det verka besynnerligt och extravagant; för sin tid var det helt normalt och korrekt och i enlighet med sin tids retoriska fordringar. Vår tids riksdagsretorik, med dess blandning av dialekt, folkliga formuleringar och stelbent kurialsvenska, är på sitt sätt lika formaliserad. De retoriska formlerna i detta vältalighetsprov från 1700-talet är lätta att känna igen: auditoriet, uppdragsgivarna, smickras i slaviska ordalag, och talaren bemödar sig på alla sätt att framhålla sin egen otillräcklighet för uppgiften.

Bortsett från vissa språkliga rudiment av typen ”jag är visserligen ingen talare” har vi numera lämnat dessa formler och nöjer oss med att bevisa vår otillräcklighet i handling, vi exponerar vår oduglighet i talarstolen och låter lyssnarna själva dra slutsatsen. Jag är själv den förste att beklaga, att blygsamhetsretoriken inte längre står till buds.

Det är som amatör och dilettant jag talar här i dag. Själv producent på ett annat konstnärligt fält står jag inför er som naiv och tacksam konsument. Jag har inga intressen investerade i bildkonsten och ingen prestige att bevaka, jag betar där gräset smakar gott och står välsignat fri inför bildkonstens interna debatter.

Denna frihet, detta utanförstående, kan möjligen skapa en viss teoretisk oskuld. Problem som jag anser brännande för litteraturen tycker jag inte har någon giltighet för bildkonsten. Konst och musik är oumbärliga livsvärden, säger jag mig, och inför konstnärens tvivel och självförnekelse står jag helt oförstående, även om jag samtidigt kan förstå författarens självförnekelse och tvivel. Det är inkonsekvent, men säkert ingen ovanlig reaktion. Kanske kan man tala om en konstkonsumentens naiva esteticism.

Det var faktiskt ingen slump som gjorde att jag valde att inleda mitt tal med retoriska haranger, som uttrycker slavisk underdånighet inför en uppdragsgivare och näranog självdestruktiv blygsamhet. Den akademiske talaren från 1700-talet uttryckte omedvetet en tidlös men alltid lika aktuell estetisk roll: konstnärens ödmjukhet inför utomestetiska makter, ideologiska och politiska, en ödmjukhet kombinerad med självförakt och tvivel på den egna verksamhetens värde.

Var finner man i dag en konstnär som uttrycker exempelvis hantverkarens lugna och berättigade yrkesstolthet? Var finner man i dag en betydande konstnär som inte ber om ursäkt för sin existens och sitt arbete? Att hötorgsmålaren och charlatanen uppträder med kraftgeniala later är gunås en sak för sig. Men för en naiv konstkonsument kan all er blygsamhetsretorik te sig en smula besynnerlig.

Till en del kan möjligen denna blygsamhet förklaras som den privilegierades skuldkänslor i en tid och ett samhälle där fasligt få är privilegierade. Och den konstnärligt verksammes privilegium är kanske detta, att han har ett meningsfullt förhållande till arbetet.

Det var genom arbetet vi en gång blev människor och skapade kulturen och samhället, genom det meningsfulla arbete, som är ett dialektiskt spel mellan människan och naturen, i en ömsesidig påverkan och förädling, som omvandlade naturen till civilisation och människan till samhällsvarelse.

Så kan obestridligen det konstnärliga arbetet fungera. Och så borde allt mänskligt arbete fungera i ett människovärdigt samhälle. Men i det tekniska och industrialiserade samhälle vi tillhör, har arbetet för flertalet människor blivit en tung och själsdödande vedermöda, som förtär mänsklig vitalitet utan att ge något i utbyte. Aldrig livskvalitet, i bästa fall livsuppehälle är vad detta arbete kan ge.

Och så kan möjligen, till en del, den estetiska blygsamhetsrollen förklaras: den privilegierade skryter inte med sina privilegier i ett samhälle som vårt. Den rike skryter inte med sin rikedom, han klagar hjärtslitande över skatterna. Den mäktige skryter inte med sin makt, han säger sig vara ett viljelöst redskap för de större makter – gräsrötterna, ”rörelsen”, näringslivet – som verkar genom honom. Vår blygsamhet är kanske till en del, den privilegierades hycklande blygsamhet.

Nocturne av Joan MiróMen om rollen som privilegierad är sällsynt och dyrbar, kan det ju inte heller förnekas att vi med många delar lotten att vara exploaterade. Rollen som exploaterad, den roll jag förknippar med konstens funktion som handelsvara och aktiebrev med stigande värde, måste vi också beakta.

Även för en naiv och tanklös konstkonsument som jag kan den kommersialiserade konsthandeln erbjuda uppskakande erfarenheter. Jag köpte i ett antikvariat för några tior en av dessa franska konsttidskrifter, som befanns innehålla litografier av Miró, litografier av växlande värde, gunås, ty Miró tycks vara en lika generös som ojämn mästare. En av dem fann jag emellertid vacker nog att rama in och hänga upp på väggen. I ett konstgalleri i Stockholm finner jag sedan exakt samma litografi, från samma ”tirage”, men nu till ett pris som är nästan hundra gånger större än tidskriftens.

Vari låg skillnaden? Skillnaden låg i signaturen, fyra eller fem centimeter blyertstext i högra nedre hörnet. Och denna blyertskrumelur var definitivt inte nog för att göra min estetiska uppskattning av litografin hundra gånger större.

Sådana bisarra upplevelser gör onekligen ett djupt intryck även på den naivaste konstkonsument. Tillräckligt djupt intryck för att man skall börja spekulera över hur konstkritikern kan och bör reagera på en kommersialiserad konst, hur den enskilde konstnären kan och bör reagera.

Först några ord om kritiken.

Jag kan föreställa mig att det vore fruktbart för kritiken att analysera det samhället som gör denna konst möjlig och att analysera det kommersialiserade konstlivets strukturer och mekanismer. Däremot skulle jag vilja råda denne hypotetiske kritiker att bara med yttersta varsamhet moralisera över den enskilde konstnären eller att dirigera konstnärer till uppgifter, som deras anlagstyp inte disponerar dem för. Kritik av institutioner ger härvid mer än kritik av enskilda.

Jag kan mycket väl tänka mig att denne, kanske marxistiskt skolade, kritiker lätt gör sig skyldig till ett näraliggande misstag: han kommer att förutsätta ekvivalens mellan intention och verkan. Han kanske tror att medvetenhet och politisk vilja är en tillräcklig förutsättning för god och politiskt verksam konst. Omvänt kanske han begår misstaget, att underskatta den estetiska och politiska effekten av sådan konst, som produceras av helt omedvetna och naiva konstnärer.

Låt oss nu betrakta konstnären, som vaknar upp ur sin oskuld till smärtsam medvetenhet om att han exploateras. Vad gör han? Vad kan och bör han göra? Om han känner en spontan vilja att byta material, motiv och metoder kan man bara säga lycka till och hoppas på det bästa. Skulle denne nyväckta medvetenhet resultera i vanmakt kan man bara säga: fortsätt som förut! Att ett objekt exploateras utsäger inget om dess värde och användbarhet. Att förkasta detta objekt vore bara ett utslag av romantik och puritanism.

Den 3 maj 1808 av Francisco Goya Ponera nu att denne yrvaket medvetne konstnär uppträder som revoltör, som producent av affischer och politiska plakat. Även om man till fullo delar denne konstnärs värderingar måste man i sanningens namn säga: kamrat, det räcker inte! Lika litet som konstkritikern får du begå misstaget att sätta likhetstecken mellan intention och verkan. Kan du producera en politisk konst av värde och slagkraft, som Goyas, Daumiers, Kollwitz, nå, så mycket bättre! Kan du det inte är dina ambitioner bortkastade och ditt budskap en skrift i vattnet.

Det oberäkneliga och välgörande med konsten är det oförutsägbara i den estetiska effekten. Den politiska affischen kan vara verkningslös, alla goda avsikter till trots. Och lika väl kan det estetiska aktiebrevet vara subversivt till sin verkan, ty den verkligt goda konsten befinner sig aldrig långt borta från politikens källor: drömmen om det bättre samhället och det bättre livet för den enskilde.

Det finns inget politiken vill förverkliga, den humana och hederliga politiken vill säga, som inte redan konsten anat och drömt.

Föreställningen om en bättre värld var alltid i konstens säck innan den kom i politikens påse.

Rädda pengarna av Honoré DaumierJag tror inte att Poussin någonsin formulerade en medveten politisk protest mot sin tid och sitt samhälle. Men hans konst är en överväldigande vision av vad detta samhälle ville men inte kunde vara, en vision av arkadisk enkelhet och renhet, av ädel mänsklighet och frihet. Utan att ana det föregrep han franska revolutionens innersta förhoppningar och drömmar, förhoppningar som ännu i dag tycks ha bevarat sin livskraft. Ställ en duk av Poussin bredvid en duk av Hyacinthe Rigaud, och du får en bild av det franska 1600-talets dröm och verklighet, som ingen historisk analys kan ersätta.

Futuristerna misstrodde konsten, de excellerade i en självutplånande blygsamhet inför tidens makter: maskinkulturen och den industriella civilisationen. Jag förmodar att de alla såg med löje och förakt på en konstnär som Rousseau le Douanier. Ändå var det kanske denne omedvetne och naive mästare som gav de sannaste bilderna av våra förhoppningar och drömmar i teknikens tyranni.

Konstverket bar på ett budskap, som konstnären aldrig kunnat ana.

Vår medvetna avsikt ville ett och konstverket ville något därutöver.

Änkan av Käthe Kollwitz Åter och åter träder vetenskapliga skolor i dagen för att äntligen ge den sista, uttömmande förklaringen av konstverket, och denna förklaring åldras och förpassas till lärdomshistorien och efterträds av ständigt nya, slutgiltiga och definitiva förklaringar, som i sin tur ska åldras och förkastas… Men konstverket lever vidare och den konstnärliga verksamheten består…

Åter och åter kastar sig konsten i stoftet inför utomestetiska makter, ideologier, samhällssystem, och ber att få bli utnyttjad och brukad, bara så kan konsten leva och bestå, trodde man sig veta.

Bara som kyrkans tjänare kunde konsten leva. Men kyrkan vittrade bort och konsten levde vidare.

Bara som feodalismens tjänare kunde konsten få leva. Men feodalismen vittrade bort och konsten lever vidare.

Som det borgerliga samhällets lydiga tjänare kunde konsten få leva. Och det borgerliga samhället vittrade bort och konsten ska leva.

Men nu hör jag redan hur det sprider sig en skandaliserad viskning i salen: ”det där är ju esteticism! det är l`art pour l`art! skandal! ett ord till från denna talarstol, och staten drar in sina anslag till akademin!!”

Jag ber er förlåta denna förlöpning, och jag lovar att offentligt hävda, att konsten har den solidaste samhällsnytta och på alla sätt är till gagn för folkhemmet. Bara som folkhemmets tjänare har konsten ett existensberättigande! Och folkhemmet ska vittra bort och konsten ska bestå, hade jag så när tillagt – förlåt mig denna freudianska felsägning…

Det besynnerliga med denna förhatliga esteticism är ju att den praktiskt inte existerar i sinnevärlden. Det är inte många exempel på konsthistorien har att bjuda på i fråga om öppen och tveklös esteticism. Esteticism förutsätter ju självkänsla, och konstnärerna har som regel ägnat sig åt ödmjukhet, självförakt och dystra dubier om den egna verksamhetens värde.

Exotisk kvinna av Henri RousseauDenna mångtusenåriga, vildsinta klappjakt på en teori, som nästan aldrig har formulerats, verkar åtminstone på mig förbryllande. Om esteticismen är det väl strängt taget svårt att ha någon vettig mening, med mindre vi vet något om den estetiska aktivitetens ursprung och natur. Vi kan tänka oss att konsten är en funktion av samhällslivet – först skapar människan samhället genom sitt arbete, sedan börjar konsten sin verksamhet som samhällets tjänare.

Men hur långt tillbaka vi än går i mänsklighetens historia ska vi alltid stöta på konstens minnesmärken i mänsklighetens stora køkkenmødding.

Är det kanske så, att den konstnärliga uttrycksdriften är lika primär och ursprunglig som hennes behov att utrycka sig genom arbete? Nej, säger historikern, dessa konstnärliga minnesmärken vittnar om religiösa och magiska uttryck, om sociala riter och ceremonier…

Men, herrar konsthistoriker och arkeologer, vad vet ni egentligen om detta, med bestämdhet? Sanningen är väl den, att med bestämdhet vet man just ingenting. Den förhistoriska konstens minnesmärken har föga eller inget att berätta om sin tillkomst.

Men tänk om den estetiska driften ärt ett mänskligt grundbehov, lika ursprungligt och lika självklart för vår mänskliga väsensart som det specifikt mänskliga behovet att genom arbete omvandla naturen.

Inte heller detta kan vi veta något om med bestämdhet, inte heller detta kan bevisas. Men låt oss leka med tanken som en hypotes – den är i och för sig inte så orimlig.

Skulle det kanske förhålla sig så, att homo sapiens har ett generiskt, i släktet nedlagt, behov att både producera och konsumera konst? Vi talar som en självklarhet om människors rätt till arbete – borde vi kanske med lika stor rätt tala om människors rätt till konst?

För att få svar på den frågan måste vi vända våra blickar bort från denna upphöjda men ganska exklusiva församling, ut mot samhället och folket. Det är ingen uppbygglig syn som möter våra blickar. Vi har rätt att tala om en estetisk slum. Folket dricker ur den kommersialiserade masskulturens smutsade brunnar. Och folkets egen skaparkraft är förlamad.

Nicolas Poussin, Begravningen av Phocon, 1648Vad angår det er? Vad angår det oss?

Inget kan gärna vara oss mer angeläget.

Inget kunde vara mer meningsfullt för den professionella konstnären än att arbeta i ett ständigt samspel med en estetiskt kunnig och estetiskt produktiv befolkning, som givare och tagare av impulser, som en konstens ”primus inter pares”.

Men så fungerar inte konsten i vårt samhälle, och folket är illa betjänt av den estetiska förslumningen och vi är illa betjänta av vår isolering.

Låt oss ur historien och etnografin ta fram och betrakta några möjliga modeller för konstens funktion i samhället.

För det första kan vi tänka oss en konstens fullständiga integrering i samhället, varvid alla medborgare i princip är estetiskt verksamma och sakkunnigt konsumerande. Alla producerar konst, och att ett fåtal professionella konstnärer står i en klass för sig innebär ingen artskillnad utan bara en gradskillnad. Jag har själv med intresse studerat den orientaliska mattan som exempel på integrerad estetisk produktion. Varje bondehushåll i jordbrukarlandet Persien kunde framställa en matta, som på sitt sätt var en fullgod estetisk produkt. Professionella mattkonstnärer producerade praktmattor för hovet, aristokratin och moskéerna. I moskén kunde bonden beundra praktmattorna, med sakkunskap och professionellt intresse, men inte med en känsla av utanförskap eller främlingskap. Fördelarna med en sådan estetisk integrering, för folket och konstnären, behöver jag väl knappast utveckla.

För det andra kan vi notera en stratifierad estetisk kultur, med en elitkultur och en eller flera folkliga subkulturer. Här har vi inte bara en gradskillnad utan även en artskillnad mellan konstens olika strata. Folket vävde krabbasnår och rosengång och målade granna kurbitser på sina matsäcksskrin, men det var lyckligt ovetande om Höckert och Marcus Larsson och düsseldorfarna, folket sjöng sina visor och var lyckligt okunniga om Atterboms poesi.

För det tredje kan vi tänka oss en långt allvarligare situation, den som just nu tycks vara för handen: vi har en elitkultur helt utan folklig underbyggnad, fritt svävande i samhällets atmosfär som en av vetenskapens flygande öar i Swifts berättelse om Laputa. Folket är hänvisat till en kommersialiserad skräpkultur, och samtidigt har folkets estetiska skaparkraft förlamats.

Det är en ovanlig historisk situation, som på många sätt är oroande, kanske katastrofal. Vår tids domedagsprofeter pekar på jordens sinande resurser och de fattiga folkens krav på materiell jämlikhet, och de inskärper gång på gång att vi bör eftersträva ökad livskvalitet i stället för ökad levnadsstandard i våra västliga industriländer.

Men hur kan vi tänka oss en god livskvalitet i en civilisation som saknar estetisk kultur på djupet?

Och för konstnären måste detta skapa en egendomlig situation av rotlöshet och främlingskap. Den etablerade elitkonsten blir som ett ordenssällskap av frimurare och rosencreutzare, med hemliga tecken, ett hemligt språk och värderingar som gäller bara inom ordenssällskapet.

Kanske har vi här en av förklaringarna till den blygsamhet, den konstnärens vacklande självkänsla, som jag talade om i min inledning.

I början av Prousts stora roman möter vi en småborgare vid namn Vinteuil. Den unge Marcel hör familjen skvallra om Vinteuils ekonomi och familjeliv och hans vanartiga dotter och hans förmåga att spela piano. Först som vuxen man finner den unge Marcel, att Vinteuil är en av tidens största komponister, vän och medtävlare till Debussy.

Vinteuil är en stor man, men bara inom elitkulturens ordenssällskap. Folket känner honom inte. Förklädda som Harun al-Rashid vandrar elitkulturens stora män bland folket, namnlösa, okända.

”Han är en stor konstnär”, säger vi. För vem är han stor? För en liten elit. Hur länge är han stor? Till i morgon.

Berövad en bred, folklig förankring blir den estetiska utvecklingen modebetonat rastlös och nyckfull, ett oroligt virvlande skum på konstens yta. Modernismen blir eklektisk och imitativ, ofta nog en importvara utan hemortsrätt och organiskt samband med vårt samhälle.

I min sörmländska hembygd hände det, att man köpte radioapparater och brödrostar innan man fick elektricitet indragen. Se där vår svenska modernism i en ovanligt elak skrattspegel…

Vad jag nu har talat om har många redan uppmärksammat. Man talar om och efterlyser vitt och brett en ”folkets kultur”. Faran är väl, att man då söker återuppväcka en länge sedan avdöd Skansen-kultur, utan organiskt samband med vår tid och vårt samhälle. Det blir etnografi.

Genom ”popkonsten” har man gjort försök att erövra den kommersialiserade masskulturen inifrån. Felet är väl bara, att denna konst arbetar med en sarkastisk distans, en ironisk, formell imitation, som förmodligen stöter människor tillbaka. Det blir lika litet övertygande som när Marie Antoinette ville leka herdinna.

Inte heller Sovjetunionens försök att lösa problemet verkar övertygande. Det vore naturligtvis möjligt att ålägga svenska konstnärer att måla nakna dalkullor, historiska tablåer, malätna rävar, barn som slåss om grindslantar och heroiserande porträtt av fackpampar. Men är folket särskilt betjänt av den sortens estetiska kräftgång och estetiska förtryck? Jag tvivlar.

Vi löser ju inga problem genom att påtvinga folket en estetisk kultur uppifrån. Förnyelsen måste komma från folket.

Och hur denna förnyelse ska åstadkommas – ja, det skulle verkligen föra för långt att här reda ut.

Men är vi bara medvetna om problemen har vi redan kommit ett gott stycke på väg.

Det kan tyckas vara en mörk bild jag har tecknat av vår estetiska kultur och av konstnärens roller inom denna kultur. Och det är verkligen inte min avsikt att ge ytterligare näring åt konstnärers eviga självförakt och tvivel på den egna verksamhetens värde.

Man väljer inte den tid och det samhälle i vilka man lever och verkar. Och det skulle onekligen vara mera meningsfullt att arbeta inom ett samhälle och en estetisk kultur som är annorlunda än vår. Historien ger oss åtminstone en odiskutabel tröstegrund: detta samhälle förgås som alla andra. Konsten däremot består som den alltid har gjort.

Ingen har mera envetet och inträngande än Baudelaire grubblat över konsten, över enheten i dess skenbara mångfald, över dess verkan och permanens.

Ces malédictions, ces blasphèmes, ces plaintes,
Ces extases, ces cris, ces pleurs, ces Te Deum,
Sont un écho redit par mille labyrinthes;
C´est pour les coeurs mortels un divin opium!

C´est un cri répété par mille sentinelles,
Un ordre renvoyé par milles porte-voix;
C´est un phare allumé sur mille citadelles,
Un appel de chasseurs perdus dans les grand bois!

Car c´est vraiment, Seigneur, le meilleur témoignage
Que nous puissions donner de notre dignité
Que cet ardent sanglot qui roule d´âge en âge
Et vient mourir au bord de votre éternité!*

Konsten som berusande tröstemedel, konsten som vittnesbörd inför evigheten om människans värdighet, sådana tolkningar kan förefalla främmande för oss, som till skillnad från Baudelaire inte är skolade i en romantisk-idealistisk estetik. Men den romantiska estetiken är ju bara ett försök att rationalisera en känsla, som ofta måste ha slagit oss alla, känslan och övertygelsen att konsten äger en kärna av autonomi och frihet, som är otillgänglig för varje så kallad vetenskaplig förklaring. Konsten är en produkt av ett individuellt temperament och ändå i stånd att gäcka våra medvetna intentioner och liksom av egen kraft alstra det oförutsägbara. Konsten är en produkt av ett historiskt moment och samtidigt i stånd att överleva detta moment. Konsten är en produkt av ett samhälle och samtidigt i stånd att besegra och övervinna detta samhälle… Att konsten skulle vara något att skämmas för ter sig slutligen som det mest gåtfulla av allt.

Konsten är ett mäktigt vapen, och sällan har historien erbjudit konsten så stora och viktiga uppgifter som nu. Minst av allt har vi tid att låta händerna sjunka i vanmakt och självförakt.

Låt oss inte skämmas för vårt arbete.

Låt oss inte be om ursäkt för konsten.

 

Talet tryckt av Rabén och Sjögren, Uddevalla 1973. Det finns också återgivet i ”Kritik och essäistik 1958-1991”.

* Citatet ur Baudelaires dikt ”Fyrarna” i Ondskans blommor. I Lars Gustafssons översättning lyder stroferna:

Dessa förbannelser, hädelser, skrik och extaser,
lovsånger, tårar, all denna ekande smärta
som labyrinter i tusental återupprepar
är likt ett opierus för vårt människohjärta!

De är det rop som tusen soldater på vakt
gentar, ordern som tusen röster ser till
att den förs vidare, elden på tusen kastell,
jägarens hornstöt ur skogar där han gått vill.

Bättre vittnesbörd kunde förvisso du aldrig
få om den värdighet, Herre, som du oss gav
än denna brinnande snyftning som går genom sekler
för att dö ut till sist vid ett evig hav!