Per Wästbergs tal till Pilotpristagaren Sven Delblanc

1986 tilldelades Sven Delblanc Pilotpriset. Motiveringen löd:

- för att han i trettio böcker visar sig behärska en mäktig språkklaviatur där alla de tonarter ryms från yttersta förtvivlan till galnaste fars, från spott och spe till ömsint lovsång, från kyrkorgelns bas till ljusaste skolavslutningspoesi, från gammaldags väckelseretorik till vår tids byråkratiska och kulturella jargonger;

- för att han aldrig skyggar för de avgörande existentiella frågorna och finner ord både för hoppet och uppgivelsen, för sorgens verklighet och glädjens mystik;

- för att han gestaltat bondesamhällets förvandling och upplösning, de maktlösas dröm om frihet, kärleken som ett revolutionerande mirakel och människans längtan till ”det land som är avlägset land”.

Sven Delblancs land

Hans källa är svart men outsinlig. Hans ugn är het; den saknar aldrig bränsle. Livsbegär och ångest famnar varann och sätter nya människor till världen. Leda och uppgivenhet skildrar han med en kraft som är deras motsats. Hans urverk är känsligt; ett dammkorn räcker för att påverka det. Men hans kompass upphör aldrig att visa honom rätt igenom själens, historiens och samtidens skogar.

Jag ser Delblanc som en munk i Uppsalas utkant. Innanför villaväggarna myllrar hjältar, bovar, renässansknektar, bodbetjänter, kulturråd och kvinnliga präster. Jag kan också se honom som den där figuren som vid ett visst klockslag träder ut ur rådhusets tornur. Grant klädd passerar han under slagverkets klang och försvinner in i maskineriet, där ingen vet vad han sysslar med intill nästa förtrollande stund i tiden. Mycket riktigt: där dyker han upp, i en senare timme, till nästa säsong, festlig men förströdd, med en ny bok, en pjäs, en essä, ett tal. Uppspelta men vördnadsfulla står vi på torget, och runt omkring klättrar gränderna, slingrar trapporna, och det stilla regnet tilltar. Det åldriga urverket dunkar, skanderar vårt livs minuter, vår gärnings orättvist utmätta tid, fram till den stund då vi famnas av dödens hav.

Jag känner inte dagens pristagare på nära håll, dock tillräckligt för att veta att bilden av en munk inte ska tas bokstavligt. Vi har suttit samman i Uppsala några gånger (Kajsas kafferum) och på Pennklubben (Den Gyldene Freden), vi har växlat brev. När Sven meddelade att kronofogden tältade i hans trädgård och bad mig köpa några av hans vackra mattor, övertalade jag en bankdirektör att gratis ta hand om hans bokföring. Min gest tillbakavisades med vrede. Jag insåg att kronofogdar och andra sociala osäkerhetsmoment är till för att skymma sikten mot svartare slagfält.

I den mån jag känner honom, är det som en envis, häftig, motsägelsefull, oegennyttig, outtröttligt påhittig person med ett sjudande Sargassohav av starka känslor. Trots att han betraktar sig som rysk till kynnet är han en stursk och styvsint svensk men på samma gång en elegiker och romantiker ur vårt 1800-tal, då ännu bondesamhället bjöd oss en avgränsad värld utan det informationsflöde som får Sven att simma motströms.

Den bullrande skrönikören träder fram som vår litteraturs store misantrop – med en annan svärta än Birgitta Trotzigs, mer samstämd med Hjalmar Bergman, hos vilken dansen kring Frötjärn yr fram över bräder som av hat och svek och sorg bågnar över avgrunden.

Delblanc är därtill något sällsynt: en djupt pessimistisk diktare som förblir engagerad, förbannad. Han skriver som vore det inte för sent på jorden, för sent i hans eget liv. Både hans uppgivenhet och hans motstånd står för en heroisk moral. Människan har en liten möjlighet att bli fri och värdig, men hon fastnar i grymhet och egoism och blir ett offer för totalitära makter.

Delblanc döljer sin svartsyn i komiska upptåg och i en bländande verbal fantasi. Så här presenterar han sig i Åsnebrygga:

Europeisk skribent som förkläder sig med slitna paltor ur 1800-talets teatergarderob. Kungl. Operan ger i afton Zarathustra med docenten i titelrollen. Även ’engagemanget’ blev soloparti, skuldkänslans ställföreträdande lidande, syndabock som låter slakta sig offentligt för att återuppstå i nästa julbokflod.

Diktaren är en ömklig skurk som offrar verkligheten genom att förvränga och försköna den och grina satyrlikt mot torterare och slavhandlare och alla som genom seklerna vållat humanismens nederlag. Han är maktens apa som får betalt för att dra en skimrande ridå över maktutövningens följder. I Kastrater är detta ett huvudtema: en konstnär mättar aldrig en hungrande, värmer aldrig en frysande.

I Prästkappan möter vi Geheimerådet Goethe som städslats av överheten och som förkunnar att diktaren bör göra nytta och inte vistas på Sinais höjd eller i underjorden.Mot honom står baron von Helffen med sina njutningar på ett avlägset gods. Tillfrågad hur man kan bete sig så med gott samvete svarar baronen: ”Jag är ju mänsklighetens välgörare för tusan. Tänk bara på vilka lidanden mänskligheten besparas genom att jag nöjer mig med att leva som privatman.”

Hos Delblanc har en sådan paradox djupa rötter. Själv har han omväxlande trätt ner i de undre regionerna och ut i människornas dalar. Han har lockats av humanismens marmorhallar, av ett akropolis bortom nutidens barnamord, korruption och gangstervälde. ”Bara i kraft av den ständigt pånyttfödda humanismen kan vi åter vinna befrielse: humanismen är en ständig revolt.” (DN 25/3 1985) I dikten talar människa till människa, och i samtal med enstaka människor finns humanismens kärna.

Men knappt har han lyft fram det europeiska kulturarvet förrän han tappar det som en soppterrin i golvet. ”Du är så förgiftad av tradition att det luktar lik av din prosa”, ryter Mon Cousin till författaren i Åminne. Och i Zahak, persiska brev svarar Delblanc att han är kluven mellan ett förnuft som vill omvandla världen och en känsla och fantasi som hänger fast vid åldrade bilder och sköna skuldbelastade idoler:

Delblancs känsligt registrerande mörkerseende kan dock bli honom övermäktigt. Då drömmer han med Buddha om ögonblicket då tidens pendel stannar och plågan upphör genom att allt förstenas. I rörelsen är utveckling men också tortyr. Rör mig inte, rör oss icke! är hans bön till de onda andar som befolkar världen.

Svartast av Delblancs romaner är Speranza, där en ung idealistisk upplysningsman, Malte Moritz, seglar till Västindien 1794 och gradvis, genom vad han ser och hör, förvandlas från oskuld tilldjävul, en liberal som blir bödel. Han skriver dagbok: ”Skorporna är på upphällningen och fläsket ruttet. Kapten Ferreo har förberett oss på vissa ovanliga åtgärder till försörjning. Viktigt att bekämpa gamla fördomar. Ske Guds vilja.”

Frihetsivraren Malte lär sig av abbé Marcello, maktens och den egoistiska nyttomoralens pedagog, att det är i sin ordning att pina slavarna under däck. Speranza är samtida med Sydafrika och Biafra, med Sudan, Kambodja och El Salvador.

Delblancs särmärke är en hänsynslös subjektivitet. Han misstror sanningen som ett värde i sig, han finner delsanningar maskerade till lögner, skrönor, teater. Han går in i historien och den upplöses i minnesbilder, tolkningar, önskningar, närsynta och förströdda ögonvittnen. Därför kan han trolla fram en förförisk verklighetsillusion som han sedan sliter itu med sina kommentarer och sin allestädes närvarande berättare. Som läsare får vi aldrig fast mark under fötterna.

Vi lyssnar till lärd renässans och furiös barock, till svårmodig hembygdsmusik och burlesk krönika, till köksbordsskvaller och kärlekens viskande monolog. Vi slungas mellan tonfall, ty Delblanc, utomlands född och med svenska som förvärvat språk, har insett centrallyrikerns dilemma: det finns bara lånade språk, låneord som det gäller att fylla med innerlighet och förtvivlan, hädelse och förälskelse, med något som fortsätter att vibrera inuti läsaren. Det finns inget jag, bara livsfarliga förklädnader.

I Delblancs prosa korsas drama och poesi, epik och aforism, religiös betraktelse och mustig sensualism. Han är en doftorgel och en smakpamflett: jag förnimmer Sveriges årstider, uppsyner och förvandlingar tydligare hos Delblanc än hos någon samtida. Han excellerar i rörelseverb, allting hos honom är på väg och på jakt liksom hos Bellman och Strindberg, två bukoliska desperata diktare som aldrig släpper taget om det sinnligas ljuvligheter. Delblanc är deras sentida inkarnation, hemmastadd också i det som är ingenstans, närvarande i det som varken är här eller nu.

Han besjälar en värd från Jerusalem och Rom till Kanadas snöiga prärie och Värmlands sekteristiska kyrkor. Han låser med en magisk nyckel upp salar och källarvalv, finrum och svinstior. Han hittar till barndomens hemligheter och är samtidigt den lärdaste av våra författare, med ett minne som sveper likt radarstrålen över vida hav.

Det är underligt så mycket han har hunnit läsa på ett personligt sätt. Odysseus irrfärder, Dantes inferno, Stagnelius onda världsfurste, Storinkvisitorn – han vandrar genom deras landskap och gör dem till sina. Hans diktning är en ekogrotta.

För Delblanc är romanen vår tids vitala genre, därför att den oavlåtligt förnyas genom ”triviallitteraturen som ger nya strukturer, nytt material, ibland kanhända ett oavsett mästerverk” (SvD 22/7 1984). Livets klutar och trasor, dess febriga sommarnätter, dess innebörder i ständigt nya förbindelser, dess ödeshot att ingen förändring i grunden är möjlig – allt finns med i den självbiografiska Hedebysviten som utgår från erfarenheter så nedbrytande för ett barn att de på allvar måste jämföras med koncentrationslägrets. Elie Wiesel, räddad från Buchenwald, har en ljusare livssyn.

Fabulatorn Delblanc skapar ett Hedeby som småningom tycks utom räckhåll också för Tysta Maris telefonväxel. Liksom Väse och Swan River flyttar det in i språket och lever där ett skimrande egenliv. Gogol gör något liknande i Döda själar, Dylan Thomas i Under Milkwood, Karen Blixen (i vars Rungstedlund Delblanc har vistats) och kanske särskilt Halldór Laxness i romanerna om fattigskalden Olafur Karason, Sven Delblancs närmaste släkting i nordisk litteratur. Där bryts inte bara burdus samhällskritik mot metafysisk längtan utan där finns laxnesska figurer som stinsen i Hedeby, kallad Eau de Vie på grund av hans kärlek till de två stjärnor han kan sätta på axelklaffen som värnpliktig löjtnant, fast han ej kan skilja slagskeppet Oktoberrevolutionen från Oaxens kalkpråm.

Delblanc undgår trivialnaturalism genom att ge varje kafferep en underton av existentiellt hot och genom att aldrig skygga för sådant som är svårt att nalkas: kärlekens stillhet och dödens mörka fest.

Jag får en svindlande känsla att det inte finns något han inte förmår åskådliggöra, att det outsagda är kringränt och just därför kan lämnas i fred, där det glimtar i ordens trål djupt i berättelsens vatten.

Vill vi se en mästersnickare i arbete, en som kan skruva in en lönnlåda men också lägga intarsia av ädelträ i sekretärens lock, då kan vi läsa de tjugo första sidorna i Kära farmor med beskrivningen av farmors hår och dess skiftningar genom tiden.

Vill vi bevittna branta växlingar mellan fars och tragik, mellan överjordisk poesi och upprorisk samhällssatir, då blir det att gå till Grottmannen. Det är Delblancs Svarta Fanor, med fasaväckande interiörer från kulturlivet, där förre poeten Sebastian Delfine skriver filmmanus som Hambo i sänghalmen och Arbetets söner mitt i skilsmässans ångest och misslyckandets martyrium. Sverige har gått i konkurs som han själv. Sebastian är halvitalienare, icke troende, lidelsefullt kär i en Gertrud som finner passioner osvenska. Han kramar sin inträdesbiljett till landet som icke är, men han vet inte när föreställningen börjar.

Delblancs initialnamne talar i Grottmannen om sin mormor, en Eriksson, såsom hon också kom att heta i Samuelsviten.

På ett annat ställe skriver Delblanc att hans kunskap kunde inte bakas till bröd, vävas till kläder, timras till husly:

När han prisas för Hedebysviten, går han vresig till en annan krets, svinar ner sig, gormar, flöjtar. Han flyr etiketterna och täcker återtåget med spott åt sig själv och spe åt dem som tror sig ha satt honom på plats. Den magnetiska pol som laddar hans produktivitet är Någonting annat, ej här ej nu, ej i Sverige eller i denna världen. Eleasar i Jerusalems natt har i templets innersta skådat den Evige i pupillen:

Diktaren måste söka sig ett språk för just detta som undandrar sig språket. Att bara säga det som kan sägas vore att svika konsten. Men i det ögonblick då det omöjliga blir nästan möjligt, i det ögonblicket blir konsten till.

Mot en alienation, nihilism och värderelativism som ofta leder till sadomasochistiska beteenden ställer Delblanc sin ordlösa upplevelse av en extatisk möjlighet. Utifrån den kritiserar han materialismen, övertron på teknik och vetenskap och deras förnekande av en känslans kompass, av den kvinnliga sidan av tillvaron som heter inlevelse och medkänsla.

I viljan att pröva det omöjliga göms ett uppror. Stenfågel heter andra Hedebydelen; den består av skärvor från de fåglar som skapades till änglars avbild och förstenades i sin flykt och krossades. Den förstenade människan minns friheten i sina ben; en gång flög hon, en gång var hon fri.

På slutsidan i tredje delen, Vinteride, söker ungdomarna Agnes och Axel Weber ställa sig utanför all hopplös ävlan och tävlan.

Agnes är lika utsatt som Axel, men hon är varken pryd eller löslig, ond eller god, dualismen mellan förbjudet och tillåtet finns inte hos henne. Hon är en skapande varelse, tillitsfull i sin oskuld, inställd på tillvarons ovisshet, medan Axel måste ”veta för att orka leva”. Hon såras av hans svartsyn, han kräver av henne en bekräftelse på att livet inte är ett helvete. Axel räds sin åtrå till henne, men hon viskar: ”Var inte rädd. Jag är hos dig. Jag kommer att vara hos dig alltid, så länge jag behövs…” De är barn ur svåra familjer, dessutom mytiska gestalter: Agnes ett hängivet helgon, Axel trotsare och rebell. De är också två sidor av samma person; Axels nihilism och Agnes livstro kompletterar varann som förnuft och insikt, skepsis och tillit.

I fjärde delen, stadsporten, tar ungdomarna farväl för alltid: ”Människa, vildfågel, gåta, bara i kärlekens famntag, min älskade, utanför tiden, i ömhetens rede, kan du vila namnlös, utan förnedring…” In i hårdaste vardag bryter kärlekens religiöst präglade språk av hängivelse och övergivelse. Ty hos Delblanc är kärleken inte sekulariserad: ”För att återskapa den existentiella upplevelsen av kärleken som livsvärde måste man nästan vara magiker. Detta är en av de utmaningar som trots allt gör det meningsfullt att skriva.” (Åsnebrygga)

Så sedda blir de fyra Samuelböckerna en märklig kärleksgärning. Det gåtfulla rum bakom förhänget som Delblanc nalkades i Åsnebrygga öppnas här av en diktare som med vrede, ömhet och omsorg om var detalj i glömda liv upprättar sin släkt. Morfadern Samuel Eriksson, gudsnarr och helgon, krossas av svensk likriktning och tidens skräck för det okända.

I Maria ensam där Delblanc berättar om sin mor lever han sig så djupt in i en förrådd och misshandlad kvinnas existens att också trötthetens tonfall, de alltmer otröstliga besvärjelserna blir del av porträttet och del av den sorg och förkrosselse som läsaren måste fyllas av för att i vördnad förmå möta hennes blick, hon som övergivits av sin far, sin gud, sin man, sina vänner och sina minnen.

Samuels tro – den delas säkert av Delblanc – är att Guds skönaste ängel, Lucifer, senare känd som Satan, störtade ned Gud till jorden. Den onda ängeln ”iklädde sig Guds diadem och mantel av norrsken, och alltsedan den dagen härskar Lucifer allsvåldigt över världen. Gud kallas han av oss människor, men har bär med orätt det namnet. Den sanne guden irrar dold bland människorna på jorden, yppar ibland sitt väsen i blommorna, i solen, i kärleken människor emellan. Men i stat och kyrka och allt jordiskt regemente härskar Lucifer oinskränkt.”

Mot Lucifer ställer Delblanc en vision om alla levandes lika värde. Han tar sig in under huden på sina mest fåmälda personer, lyfter fram deras drömmar, ger ord åt deras frihetslängtan, utan att glömma tecknen för deras klasstillhörighet och ekonomi. Hos var och en ges en innersta helig punkt, där högt och lågt, skönt och fult bara är yttre motsatser. I konsten och kärleken finns en djurisk oskuld och en vila bortom tid och död. Men samhället som det är och alltid har varit jämkar sällan samman trygghet och frihet i sådan balans att vi blir nöjda.

Sven Delblancs författarskap är ett brådskande räddningsarbete, i högt tempo med blåljusen påslagna, för att åt livet och eftervärlden förmedla doften av vårens körsbärsblom och höstens smörsopp men också för att bokstavera lidandet och varna för de plågor och den grymhet vi är dömda att råka ut för – särskilt om vi haft en far som Delblancs, en djävul som om natten träder ut ur skåpet för att slita i stycken den tillgivenhet och de förhoppningar som finns hos ett barn.

Som ofta i litteraturen är det den grymme, ibland frånvarande fadern som är glödpunkt och svart hål i Delblancs epik. I en researtikel från Kanada (Expressen 23/5 1983) berättar Delblanc omsin far som misslyckades med att bryta Kanadas jord och till slut med yxhammare dräpte sina hästar då de gick ner sig i kvicksand. Sonen ser sig fjättrad vid två släkter som visar honom en ändlös kedja av olycka, nederlag och död:

Förklädd till Sade eller Fredrik den store bligar fadern på sonen som han känslokallt utnyttjar och kanske vill döda. Offret ber om nåd för sin inbillade förseelse att inte kunna älska sin förtryckare som lärt honom att blott förakta sig själv. Fadern är en psykopatisk våldsmakare, men femtonåringen fylls ändå av förväntan inför mötet med fadern i Kanada, ”ett hopp bortom allt förnuft, hoppet om en god fader” (Ung man på havet).

I botten ligger en fortlöpande självbekännelse som, under misstro mot sanningens möjlighet att komma i dagen och bli tagen för just sanning, paradoxalt nog tränger sig klarare fram ju mer fantastisk fabuleringen blir. Delblanc förkläder faderns sadism och vanmaktstrots i gycklarskrin så höga att vi säger oss att det kanske inte var på riktigt som akrobaten föll från cirkuskupolen och inför allas blickar vred sig på manegen. Det är alltsammans så otäckt att det måste vara ryslig underhållning blott.

Många sidor i detta delblancska spel med motsatser måste jag gå förbi. Humorn till exempel – se bara på porträttet av Bunny Boy alias Ulf Lundell i Gröna vintern. Eller samhällskritiken, först riktad mot kapitalismen, mot arvet av gråsnål lutherdom och överhetsrespekt, senare mot storskalighet, expertvälde och massmedieindustrins ställföreträdande bilder, med TV-rutan som vår tids altarskåp.

Delblanc ser oss svenskar utelämnade åt en frihet vi inte kan bära. ”Fördrivna ur lydnadens paradis irrar vi på upptäcktsfärd efter ny ofrihet, en lag, en bestämmelse…” I Gunnar Emmanuel möter vi hjältens morfar i Hälsingland, en kristen socialist och utvecklingsoptimist. Mot honom ställs en kaféfilosof vid Svandammen i Uppsala som med sin nattsvarta pessimist hånar Gunnar Emmanuel för att han tillhör en generation som tänker sig historien som en trestegsraket: feodalism, kapitalism och slutligen pang in i paradisets omloppsbana.

Unge Gunnar Emmanuel söker för sin del barnsligt formulera sitt och vårt dilemma:

Delblancs böcker är repliker i en dialog med sig själv och med oss om kollektivism och individualism, om socialism och humanism, om bondesamhällets gemenskap och vår tids byråkratier, om jämlikhetens villkor och fantasins. Den dialogen rymmer både Jobs klagan och Höga visans sällhet.

Diktaren blir då en transformator, en förmedlingsstation. Han förvandlar starka känslor svåra att uttrycka till en sorts gestalt som bärs vidare i ord till många. Sven Delblancs böcker har fungerat som ett elverk: kortslutning ibland, säkringar går med tillfällig mörkläggning som följd. Men bygder och människor har fått nytt ljus och ser inte ut som förr. Och till och med det land som är avlägset land anas i en benådad sekund då inbillningens fyrsken sveper över okänd horisont.

Talet är publicerat i Per Wästbergs bok Lovtal, Stockholm 1996.