Kvinnan för Picasso - Moder eller Sköka

Sven Delblanc om Picasso II

'Les demoiselles d'Avignon' av Pablo Picasso Joyce och Picasso, de två landsflyktiga, liknar varandra i många stycken. Hos bägge en tendens till ”flykt ur Historien”, som Picasso mer eller mindre framgångsrikt sökte bekämpa genom sitt kommunistiska engagemang. Hos bägge en fabulös förmåga till stilimitation och pastisch. Hos bägge en revolt mot katolska kyrkan, som trots alla blasfemier hade inympat en förvriden kvinnosyn hos de två mästarna. Madonna, allmoder eller sköka – men en kvinna framställd med individuella drag söker man förgäves hos dem bägge. Molly Bloom sitter på pottan och får tänka tusen och en trivialiteter – men inget av detta kan undanskymma att hon egentligen är en konventionell symbol, Gäa, Allmodern, Kvinnan med stort K.

Jag har redan skrivit om Picassos svårighet att finna motiv, en svårighet han själv erkänt och kommenterat i ett samtal med Kahnweiler 1956. Han är något inkonsekvent, ty han menar å ena sidan att det egentligen bara finns ett fåtal möjliga motiv, och han nämner själv Venus, Cupido, Madonnan och Barnet, de senare som symbol för moderskapet. Men i samma andemening talar han med beundran om van Goghs fyndighet i att hitta på nya motiv.

”Det finns ingen Gud” var hans bestämda svar på alla försök att enrollera honom i de troendes skara. Gott och väl, men navelsträngen till kyrkan måtte ha funnits kvar. Varför fann han det annars angeläget att så vildsint spexa med den religiösa konsten, vilket skissböckerna ymnigt vittnar om? Åter och åter framställs scenen på Golgata med sexuella och anala skämt som vittnar mer om frigörelseförsök än frihet. En Maria Magdalena som fiser och drar den korsfäste Jesus i penis verkar mera pueril än roande. I det puerila ”hädandet” har han för övrigt en annan föreningspunkt med Joyce.

Jag tror inte Picasso någonsin blev fri från en katolsk bild av kvinnan, dualistiskt uppfattad som antingen Moder och Madonna eller syndfull Eva och Sköka.. De få gånger som Picasso inte målar kvinnor som antingen lockande eller ”synliga” sexualobjekt använder han dem uteslutande som retoriska emblem.

”Les femmes sont des machines à souffrir”, experter på att lida, så ungefär har Picasso uttryckt sig i samtal med Malraux. I målningar som söker gestalta smärta, meningslöst lidande, krigiskt övervåld använder han konsekvent kvinnliga gestalter, gärna mödrar med barn, som med patetisk gestik ger uttryck för lidandet, genom traditionell allegorik eller operamässig övertydlighet. Kvinnan har reducerats till emblem och heraldisk figur.

”Les demoiselles d’Avignon” heter en berömd tavla från 1907 som med rätt eller orätt anses inleda kubismen. Om man ett ögonblick bortser från det konsthistoriska pratet kring tavlan, kan det vara värt att hålla några fakta i minnet som på sitt sätt är lika intressanta. Tavlan är en bordellscen, ursprungligen tänkt med allegoriska ingredienser, en man med en döskalle t ex. Kanske en allegori över synden, kvinnan som Dödens upphov? Om Picasso inspirerats av sina afrikanska masker eller ej, den frågan är väl ganska underordnad det viktiga och primära: han målar nakna kvinnor som en sorts vederstyggliga apor. Kvinnan som Sköka, syndens Eva!

Getrud Stein porträtterad av Pablo Picasso I porträttmåleriet märks samma egendomliga kluvenhet. När han någon gång får en kvinnlig modell vars intelligens och karaktär han inte kan förneka, då uppstår svårigheter, som i porträttet av Gertrude Stein. Porträttet krävde ofantligt mycket arbete och tid, syntes nära att gå i stöpet, ty Gertrude Stein passade uppenbarligen inte in i de två bilder av kvinnan som Picasso tänkte och målade efter. Tag bort frisyren och kläderna från detta berömda porträtt, och vad får man? Ett mansporträtt, inte olikt Picasso själv…

John Berger har fint diskuterat nakenmålningarna av Marie-Thérèse Walther och deras erotiska laddning. Han kunde möjligen ha tillagt att få målningar i konsthistorien så distanserat uppfattar kvinnan som djur, föremål, sexualobjekt, opersonligt och distanserat. Genom någon besynnerlig akt av sinnesanalogi får denna vackra kvinnokropp karaktär av maträtt – se efter! Jag måste själv alltid associera till någon sorts pudding eller blancmangé. Målarens sexuella besatthet är uppenbar – men lika uppenbar är distansen till detta aptitretande objekt för sinnenas hunger…

Porträtten av Olga Koklova, första hustrun, är ointressanta och tydligen lika konventionella som modellen. Intressantare är bilderna av Françoise Gilot och Jacqueline, hans andra hustru.

Porträtten av Françoise är klart ”mytologiserande”. Detta är inte en individ av kvinnligt kön, det är en gudinna, en Hera eller Athena eller ibland solgudinna (”Françoise en Soleil”, 1946), högdragen och oåtkomlig för dödliga. Bilderna av Jacqueline tenderar däremot ständigt mot den klassiska bilden av Madonnan…

Bergers kritik slutar med en analys av de erotiska teckningarna från 1953-54, vilka han tolkar som uttryck för kvinnohat, rationaliserat ur impotensproblem. Tolkningen kunde med större rätt appliceras på den väldiga serien gravyrer från 1968, vilka ofta gestaltar ett kvinnohat som är formligen groteskt.

Om Picassos sexualliv behöver vi ingenting veta, men gravyrernas bild av kvinnan och sexualiteten är entydig. En man i åttioårsåldern måste väl rimligen acceptera en avtagande vitalitet, men varje form av elementär humanism kräver rimligen också att åttioåringen skall kunna betrakta sexualiteten och det andra könet med tacksamhet och ömhet, även om åldern fört honom in i passivitetens hamn. Så inte Picasso. Den åldrande mästaren framstår som pornograf.

Här måste en precisering följa. Han är naturligtvis inte pornograf i den kommersiella meningen, och effekten är inte sexuell stimulans, mer eller mindre skamfull, så som pornografi fungerar för många män. Det pornografiska ligger i synen på kvinnan, kvinnan som sexualobjekt, djur, ko, tacka… Till egenheterna i dessa gravyrer hör att kvinnorna alltid skall demonstrera både vulva och anus, som om orenligheternas uttömningskanal vore en specifikt kvinnlig detalj i anatomin. ”Människan föds mellan piss och skit”, sade en gammal katolsk kyrkofader, och pornografen Picasso är nog ganska katolsk i dessa hatbilder av kvinnan.

Vi behöver inte känna biografiska data, bildernas vittnesmål är entydigt: Picasso kunde inte förlåta Kvinnan att åldern hade berövat honom kraften att erövra henne! Och bildernas eventuella estetiska värde kan inte dölja denna ganska skakande moraliska defekt hos en stor konstnär.

Min analys av Picasso har varit selektiv och naturligt nog en smula litterär. Stoff, motiv, ämnesval har stått i centrum. Hans storhet och konsthistoriska betydelse är så uppenbara att de inte behöver framhållas. Alla omvärderingsförsök som vill stryka Picasso ur historien är dömda att misslyckas. Däremot borde man kunna emotse en tid av kritisk och selektiv värdering nu när begravningselogerna har förklingat och mytens dimmor börjar skingras kring 1900-talets största multinationella supersnille.

Att förkasta Picasso är lika meningslöst som att förguda honom. Det är hög tid för en sansad, kritisk summering av ett stort livsverk, skapat av en människa, inte en gud.

Dagens Nyheter 26/11 1974