"Om det inte vore för ´Guernica`."

Sven Delblanc om Picasso I

Ett av dessa praktverk om Mästaren, Picasso. Mannen och verket ger anledning till nya försök att ringa in och analysera problemet Picasso.

Problemet? Ja, han ter sig i många avseenden problematisk, en myt och symbol snarare än en levande konstnär. Texten i det nu föreliggande verket saknar intresse, även om bilderna är magnifika, ty man möter samma sanslöst oartikulerade beundran som hos Penrose, Duncan, Sabartés och otaliga andra hagiografer. Picasso är vårt århundrades supergeni, allt han gjort är bra – hur kan den värderingen förstås?

En mycket enkel förklaring är uppenbar. Rollen som multinationellt supersnille intogs förr av diktare, en Voltaire, en Goethe, en Hugo. Efter ryska revolutionen och tredje världens kulturella emancipation restes ideologiska och kulturella barriärer mot en ganska etnocentrisk europeisk litteratur. Vad har Joyce att säga en partimedlem i Vladivostok? Vad betyder Eliots Fyra kvartetter i Tanzania?

Bildkonsten var bättre ägnad att kliva över ideologiska och kulturella barriärer. Redan decennierna kring sekelskiftet sökte sig bildkonsten ut från Europa, till träsnittens Japan, till maskernas Afrika, eller for med Gauguin till Tahiti. Picassos medlemskap i kommunistpartiet bidrog väl också till att överbrygga den ideologiska klyftan. Zjdanov kunde predika socialrealism hur mycket han gitte; Picassos världsrykte och lojalitet mot partiet kunde inte ignoreras. Till sist blev det ju också Leninpris och utställning i Moskva. Så befästes Picassos position som det multinationella supersnillet, som åtminstone i väster nära nog fridlystes från kritisk analys.

Ett av de mycket få försöken till seriös analys presterades av John Berger, i hans bekanta Success and failure of Picasso. Kritiken är bitvis briljant, bitvis tvivelaktig, men det bör väl inte döljas att mina egna försök att komma underfund med Picasso har vuxit ur en lång dialog med Bergers resonemang.

Till det tvivelaktiga hos Berger hör enligt min mening resonemanget om kubismen, som laborerar med uppenbart falska analogier. De sociologiska resonemangen om Picassos ursprung i det spanska samhället är inte heller övertygande.

Picasso kom från en bigott och bornerad borgerlighet, som nog var sig ganska lik över hela Europa, och katolicismen är ju inte en exklusivt spansk angelägenhet. Marxistisk kritik har sökt ringa in bohemen som social livsform. Med samma rätt skulle man kunna ringa in konstnären i exil, som socialt blir en specifik och ganska egenartad roll.

Konstnären kunde gå i landsflykt från en trångsynt och efterbliven kultur, som Ibsen, Strindberg, Joyce, och söka sig till en mera kulturellt livaktig miljö, Rom, Berlin, Paris. För bildkonstnären var ju dessutom Paris både intellektuellt och kommersiellt givande.

Exilen kunde medföra en rotlöshet, som ibland var destruktiv, som i fallet Ola Hansson. Den kunde fresta till ett ikariskt språng ut ur historien, denna mardröm, som Joyce sökte ignorera så till den grad att han inte ens ville protestera mot Hitler. Exilen synes ofta disponera för en respektlös, kritisk och ibland destruktiv attityd.

Liksom konstnärsbohemerna får exilens kulturheroer sina epigoner. Unga amerikaner gör sentimentala resor och krogronder i Hemingways spår, utan att äga annan likhet med mästaren än hans formidabla törst. Svenska diktare tycks ibland inte kunna ta Köpenhamnsfärjan utan att upphöja resan till landsflykt från ett Otacksamt Fosterland, som utan närmare specifikation utmålas som kulturellt efterblivet.

Konstnären i exil saknar naturlig och självklar anknytning till sitt adoptivland, vilket i Picassos fall har konsekvens för motivvalet. Joyce utropade engelska språket till sitt enda fosterland, Picassos land var Konsten och hans landsmän artister. Han har från början till slutet en sentimental dragning till sina ”landsmän ”, akrobaterna, harlekinerna, cirkusfolket, tjurfäktarna, alla en sorts artister. Hans motivval tycks i övrigt dikterat av sinnliga behov. Hans kvinnor är aldrig individer, bara retoriska emblem, allegorier eller sexualobjekt. Hans stilleben försmår inte det ätligt sköna. Hans landskap är det internationella nöjeslivets Riviera. I Konstens fosterland äger han en egen provins, omfattad med fanatiskt intresse – ateljén!

Hans vanligaste motiv är helt enkelt ”Målaren och hans modell” - är inte det betecknande för den landsflyktiga konstnärens fångenskap i en enbart estetisk provins? Jämförelsen med Léger är givetvis ofrånkomlig. Léger var inte en landsflyktig, han hörde hemma i ett samhälle där arbetet är ett självklart socialt fenomen. I Picassos bildvärld finns inte en antydan om kroppsarbetets existens. Där finns kätteri, sinnesnjutning, pastisch, metamåleri – det är exilens bildvärld. Han förkastade den nonfigurativa konsten: ”man måste ha druvor för att göra vin!” Men hans eget val av druvor var ytterligt selektivt.

Han blev medlem av kommunistpartiet 1944, av olika motiv, som inte här behöver diskuteras. Att han inte var opportunist är i varje fall uppenbart. Intressant är emellertid hans egen bekanta deklaration i L’Humanité. Bland åtskilligt som betänkligt påminner om humanistiska plattityder finner man den gripande och intressanta förklaringen: ”Jag har alltid varit i landsflykt, jag längtade efter att åter finna ett fosterland.” Detta fosterland var Partiet.

Att detta inte kan vara hans enda motiv gör det inte mindre belysande och intressant.

Någon har sagt: ”Om det inte vore för ´Guernica` skulle man av hans verk inte kunna sluta sig till vilken fasansfull tid av historien han genomlevat, med två ohyggliga världskrig, revolutioner, inbördeskrig och terror.” Uttalandet förefaller mig slående sant. Där finns vittnesbörd om privat smärta – konflikten med Olga – där finns vittnesbörd om plågat medlidande, i ”Gråtande kvinna” och andra bilder. Annars är det påfallande hur mycket av hans måleri som i någon motivisk mening ställt sig ”utanför historien”.

”Om det inte vore för ´Guernica`…” Följdsatsen är pinsam men oundviklig: tänk om inte ens ”Guernica” är en målning om vår historia.

Om tavlan hade målats i hemlighet och upptäckts i Picassos kvarlåtenskap, hur skulle vi då förstå den, berövade all förhandskunskap? En sak är säker: vi skulle inte ett ögonblick förknippa den med spanska inbördeskriget i allmänhet eller Guernica i synnerhet. Vi skulle se en starkt expressiv gestaltning av smärtan, kanske med allegoriska inslag, som berättar om orättvist eller ”regelvidrigt” tillfogat lidande, ty det är hästen och inte tjuren som genomstungits av picadorens lans. Kanske skulle vi kunna tolka den avhuggna armen med dolken som en symbol för ett kuvat uppror. En mer specifik politisk eller historisk tolkning medger inte bilden.

När Picasso föresatte sig att måla bilder med en direkt politisk inriktning blev hans gestaltning egendomligt flack och retorisk. År 1951 gjorde han ”Massakern i Korea”, som är konventionell på gränsen till det ofrivilligt komiska. Barn och gravida kvinnor arkebuseras av krigare som liknar hybrider av rymdmän och romerska centurioner; en sådan aktivitet är givetvis förkastlig, säger man sig, men vad detta har att göra med kriget i Korea och dess politiska realiteter är svårt att förstå. Med lika god eller dålig effekt kunde den också användas som protest mot ryssarnas förtryck av upproret i Ungern…

Det vittnar om ikonografisk fantasilöshet, kanske också om ett ganska ytligt engagemang. De evinnerliga pastischerna på äldre målares verk kan värderas både positivt och negativt, men nog blir effekten förödande när det moderna måleriet supersnille av ren idétorka öser på med en stendöd allegorik. De berömda målningarna i fästningskapellet i Vallauris, ”Kriget” och ”Freden”, är goda exempel. Här möter vi Rättvisans Våg, Minervas Sköld, Fredens Duva, Apokalypsens Ryttare, Juggernaut, Vishetens Uggla, Timglaset, Pegasus, Livets Träd, ett ikonografiskt spökkabinett från 1600-talet …

Politiken och Historien var inte hans motiv. Han var en jagcentrerad målare, med den egna känslan som drivfjäder och sinnligheten som stimulans. Inom denna motivsfär var han mera äkta och sann mot sin egen ingivelse. Men om denne ”äktare” Picasso i alla stycken var en bra målare är en fråga som återstår att besvara.

Dagens Nyheter 24/11 1974