Det mörka landet

Ur Prästkappan (1963)

/  -   -   -/ Ermelinda föll på knä vid soffan och tog hans hand i sin. Mattigheten och kvinnans milda doft fick honom att börja gråta, så som ett sjukt barn kan gråta av uppgivenhet, vällustig trötthet. Han lutade huvudet mot hennes axel, och sällsamt att säga tog hon inte illa upp. Högvälborna Ermelinda von Prittwitz på knä framför den ökände pastorsadjunkten i Waldstein. Gud kunde alltså tillstädja att sådant skedde. En benådad stund. Han blundade och tog emot den milda doften från hennes hår. Solen stod stilla på himlen. Orörliga och grubblande reste sig molnen runt horisonten. Boskapen på fältet lyfte huvudet och lyssnade. Generalen på slottet ställde kruset ifrån sig, förundrad. Kanske hade ett vinddrag av mysteriet trängt in också i hans unkna värld av tyranni och meningslös ondska. Prosten höll andan. Bara dammkornen dalade som förut, tändes i solstrimman, slocknade och försvann.
  - Förlåt.
  - Så. Var bara lugn. Det är ju redan bättre. Bara lugn, lugn.
  - Jag vet inte vad som kommer över mig.
Solen gick i moln och den ljusa strimman in i rummet slocknade så tvärt som om den hade fallit till golvet. Prosten rosslade till med ett läte av stillsam triumf. Hör ni? Här är jag. Jag finns kvar i alla fall. Inbilla er ingenting.
    Herregud, detta är ju orimligt. Hermann gjorde sig lös och satte sig tillrätta i soffan. Också Ermelinda var generad. Hon fläktade sig med en flicksnörpig min medan hon borstade dammet av kjolen. De stirrade stelt förbi varandra.
  - Förlåt mig, mumlade Hermann. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det kommer över mig
ibland. Mina rötter är så svaga, ibland rycks jag bort, förstår ni, så här eller på något annat sätt. Men just detta är verkligen avskyvärt, jag vill det inte själv, jag kämpar emot så gott jag kan. Ni måste förlåta. Det är ingen vacker syn, jag vet det, men jag kan verkligen inte hjälpa.
  - För all del. Men om ni är sjuk, borde ni inte göra något åt saken?
  - Vad skulle jag kunna göra?
  - Resa till Karlsbad och dricka brunn till exempel.
  - Karlsbad! Västindien lika gärna. Det är väl ingen sjukdom egentligen. Men låt oss inte
tala om detta. Det kom plötsligt för mig. Har ni möjligen läst arkiater Brenners resebeskrivning?
  - Jag vill minnas det. En urgammal bok med träsnitt. Men varför talar ni om den?
  - Jag vet inte. Det kom för mig bara. Det var ett kapitel där som skrämde mig. Kommer ni
ihåg berättelsen om landet öster om Felix Arabia?
  - Jag minns inte så noga. Är det den där amsagan om ett folk som lever av markens och blommornas dofter?
  - Nej, det är ett annat land jag tänker på. Det eviga mörkrets land. Solen kommer aldrig
dit, där råder evig natt. Brenner försöker förklara fenomenet, men hans förklaring är likgiltig. Det egendomliga är. Brenner håller för troligt att det kan leva människor där inne i mörkret. Det finns vissa indicier. Kan ni tänka er? Att alltid leva i mörker. Deras språk kan väl inte ha några namn för dygnets tider, det har väl bara det enda ordet "Natt". Så egendomligt det måste vara. Som att leva i en lugn misströstan utan hopp om förändring. En lugn visshet. Det kan ju inte bli mera natt än det redan är.
  - Men snälla pastorn, ni vill väl ändå inte få mig att tro.
  - Ja, jag vet, det verkar ju orimligt, omänskligt, men ändå. Så lockande på samma gång.
  - Att leva i det mörka landet?
  - Ja.
  - Berätta mera.
  - Det mörka landet gränsar till ett vanligt land, eller nästan vanligt i varje fall, jag minns
inte nu om invånarna där möjligen hade ansiktet på bröstet eller förvuxna öron att flyga
med eller något i den stilen. Det är likgiltigt. I allt som är viktigt liknar de oss européer.I deras land går solen upp och ner, dag följer på natt, och natt på dag, och när det är natt säger man hoppfullt: Snart går solen upp! Människorna där är nöjda med sin värld. De bryr sig inte stort om det mörker som reser sig vid deras gränser. De ryckte på axlarna när Brenner hörde sig för, flinade lite generat. Bäst att inte bekymra sig om så sällsamma ting. Man lever bäst när man inte frågar för mycket. Men i gränstrakterna bor också andra människor, ett främmande släkte, en spillra av ett vandringsfolk. De hör inte hemma i det mörka landet och inte heller i det vanliga solvarvets land. De flyttar sina tältstäder längs gränsen, alltid är de på resa, alltid i uppbrott och rörelse.
  - Ja?
  - Att läsa om allt detta gjorde mig upprörd.
Hermann dolde ansiktet i handen och tänkte mödosamt. Han gapade ett par gånger som en nötknäppare, men inte ett ljud trängde fram. Ermelinda satt kapprak och lyssnade. Hennes mungipor ryckte nervöst, som om hon bara med svårighet behärskade ett skratt över denna befängda berättelse. Hårt tryckte hon handen mot sin strupe.
  - Ja, och sedan?
  - De lever vid gränsen. Mörkret reser sig helt nära deras tältläger, som en himmelshög
svart bergvägg. Föreställ er en bergvägg som är alldeles mjuk och len och motståndslös som vatten. Det händer att de djärvaste av vandringsmännen söker sig alldeles intill denna nattens vägg och försöker speja ditin. Kanske kan deras ögon ibland väja sig vid mörkret så att de kan skönja ett och annat därinne, kanske en glimt av ett ansikte, ett brinnande bål, en hand med ett svärd, en kungakrona som långsamt höjes och sänkes, vad vet jag? De blundar och trevar med handen över denna mjuka, varma yta av mörker och lyssnar spänt inåt mörkret och hör kanske ljudet av röster och av nakna fötters steg i sanden. Det händer att de sticker in armen i detta mjuka mörker för att också med känseln uppleva det främmande elementet. Efteråt lyser armen som försilvrad. Men skenet avtar hastigt och snart är armen som förut. Jag har läst om detta hos Brenner. Jag vet inte.
Hermann höll sig om tinningarna och stönade. Ermelinda lutade sig stelt framåt ur stolen. Hon rodnade häftigt och det nervösa leendet ryckte i mungiporna.
  - Ja? Och sedan?
  - Jag vet inte. Men någon gång händer det. Hur skall jag säga? De blir rädda. Det har
hänt något. De springer bort från mörkret, tysta först, sen skriker de. Kryper in i tälten och tas om hand av kvinnorna. Där sitter de och skallrar tänder, genomfrusna in i märgen, som om de hade räddats ur en vak om vintern.
  - Vad var det som hände?
  - Jag vet inte.
  - Men, säg vad det var! Vad var det som hände där borta. På gränsen till det mörka.
  - Ack, om jag bara visste.
  - Men säg det då!
  - Det är svårt. Jag vet inte. Brenner vet inte heller besked, han förklarar ingenting, han
bara relaterar, och när han förklarar är hans förklaring ingenting värd. Vad var det som hände? Ett lockrop? Några ord på det främmande språket som de plötsligt förstod? Ett ansikte som plötsligt framstod ur mörkret med stor tydlighet? Eller kanske bara en plötslig insikt, en fläkt av lugn och iskall misströstan. Jag vet inte ännu. Jag blev bara så orolig när jag läste om detta. Men ännu mera sällsamt
  - Ja?
  - Ännu mera sällsamt, otroligt och skrämmande. Det sägs att ett fåtal av dessa
människor, kanske några utvalda, att de har gått in i mörkret, att de har levat därinne. Och att de har kommit tillbaka.
  - Nej.
  - Ja, det är otroligt. Omänskligt om man så vill. Och så grymt förödmjukande att läsa
om detta. Det kom mig att uppleva min egen svaghet så starkt, att jag knappt förmådde vända sidorna i boken.
Det blir tyst i rummet. Men där finns värme och dofter. Värme som faller in genom de runda, buteljgröna fönsterglasen. Dofter från böckernas pärmar och mögliga sidor, unkna dofter ur rummets tyger och stoppningar, Hermanns sjuka doft och Ermelindas friska. De känner ingenting. De sitter var och en innesluten i sin egen tillvaros aura, så som helgon på gamla målningar är inskrivna i glorians gyllene sfär. Men utan att någonting har hänt, utan att de själva har varsnat förändringen, har dessa sfärer börjat expandera, sammanfalla och sakta förenas som två färgfläckar på en akvarell. Snart finns här bara en enda cirkel som innesluter dem bägge. Men ännu skall det dröja länge innan de börjar förstå vad som har skett.
/  -   -   -/

(Prästkappan,1963)