De mörka landen. Två livsprojekt i Änkan

Helene Blomqvist

Det mörka landet finns i många skepnader i Sven Delblancs författarskap. I Änkan (1988), som är en allegorisk moralitet, där änkan är Guds änka, den sekulariserade, västerländska människan, skildras ett samhälle som med fog skulle kunna benämnas ’Det mörka landet’. Det är samhället där Gud är död och allt är tillåtet, ett samhälle där man inte längre tror på eviga värden, ett samhälle som övergivit alla normer. Makt, pengar och skönhet är det enda som räknas och de som är i besittning av dessa har obegränsad möjlighet att sko sig på de svagares bekostnad. Habegär, maktbegär, självhävdelse, hänsynslöshet får fullständigt fritt utlopp. Barmhärtighet och omsorg är farliga svagheter som måste utplånas och i det egna klättrandet drar man sig inte för att gå över lik för att ta sig fram – om det så skulle vara ens egen svärson, syster, mor, dotter! Det gäller att äta eller ätas. Men inget av allt det som man på detta sätt roffar åt sig förmår tillfredställa.

Människorna är inte lyckliga i det här samhället, varken de som blir utnyttjade och förtrampade eller de som lyckas tillskansa sig makt, rike­domar, lyx och njutningsmedel av alla de slag. Romanens sekulariserade människa, Guds änka, blir inte lycklig av den fullständiga lössläpptheten, av att fritt få följa alla sina lägsta impulser, utan att ta någon som helst hänsyn till andra. Hon erfar en tomhet och en leda som bara blir värre och värre för varje framgång, en leda som tvingar henne att gå ännu längre, söka ännu mer makt och ännu mer extrema former för njutning, vilket i sin tur ger upphov till ännu värre leda, vilken driver henne ännu längre ut i egoismens träsk. Den totala ’friheten’, det fullständiga utlevandet visar sig vara en ny bundenhet, värre än den gamla lagstyrda och nu går det inte längre att bromsa. Eländet och mörkret tilltar och romanen får mer och mer av apokalyptiska övertoner. Människan har förlorat sin mänsklighet i processen, förvandlats till o-människa, till vilddjur, när hon tillåtit alla sina lägsta och mest destruktiva drifter att löpa amok. Man förstår att slutet inte kan bli något annat än Ragnarrök eller Harmagedon eller Världsundergången. Världen kommer att återgå till kaos, till tillståndet före skapelsen, innan Gud sade sitt ”Varde ljus!” Genom sitt handlingssätt säger omänniskan, vilddjuret i romanen: ”Varde mörker!” Och det blir mörker.

Men också i romanen Moria land från året innan skildrar Delblanc ett samhälle som skulle kunna benämnas ’Det mörka landet’. Här handlar det inte om extrem frihet utan om extrem toppstyrning, extrem bundenhet, extremt tvång. Vi möter där ett totalitärt samhälle, styrt av terror, angiveri etc., ett samhälle där människorna förvandlats till brickor i samhällsmaskine­riet. Inte heller i detta samhälle tycks människan kunna utvecklas i positiv riktning. Också i denna roman går huvudpersonen över sina närmastes lik för att skydda sig själv och själv kunna ta sig upp en bit i hierarkin. De här två varianterna av ’Det mörka landet’ möter för övrigt redan i debutromanen Eremitkräftan och ställs där emot varandra som två lika omöjliga alternativ.

Det mörka landet kan också vara den förtvivlade, iskalla och illusionslösa klarsyn som Delblanc talar om t ex i Livets ax och som innebär att erkänna just att det är så här mörkt, att människorna inte är bättre än så här, att Änkans och Moria lands framtidsvisioner på många sätt är troliga, att det faktiskt inte finns så mycket hopp när det gäller människan eller den här tillvaron. Det är detta Delblanc kallar sin ’svartsyn’. Hjälte är för Delblanc den som vågar gå in i denna förtvivlade svartsyns mörka land men sedan på något sätt orkar återvända till livet och där stå upp för sanning, godhet och rätt trots allt. Detta är en slags kallelse som många i Delblancs romanvärld upplever, men få förmår följa. Axel Weber i Nattresa kanske kommer att klara det, Rouet i Speranza är en av de få som faktiskt gör det. Men denna väg är över­måttan svår och några illusioner om att de många skulle slå in på den finns inte.

Men i Änkan finns faktiskt också en annan variant av ’Det mörka landet’, helt väsensskild från den extrema lössläpptheten och den extrema toppstyrningen. Här handlar det om det som änkan själv upplever som det allra mörkaste landet. Det handlar om en livsstil som änkan fruktar värre än döden, en livsstil som hon upplever som det yttersta hotet mot hennes exi­stens. Denna livsstil får en symbol i de modersköldpaddor som hon, omtöcknad av sömnta­bletter och alkohol, ser på TV och så tar med in i sina drömmar. Dessa sköldpaddor utsätter sig själva för den största fara då de lägger sina ägg. De kännetecknas av den största svaghet och utsatthet i sin moderskärlek. Stora tårar pressas ur deras ögon, samtidigt som äggen faller ner i sanden. ”En livsfarlig instinkt”, tänker änkan. Detta är ett tema som återkommer om och om igen i romanen allt eftersom änkan kämpar för att göra sig av med de sista rester av mänskliga känslor och ’svagheter’, som hon tror skall dra ner henne i det yttersta mörkret. Det verkligt mörka landet är för Guds änka alltså att visa hänsyn, att ha medlidande, att glömma sig själv för andra, att offra sitt eget för kärlekens och medmänniskornas skull, att stiga ner istället för att klättra upp. Hon är viss om att om hon ger vika för sådana tendenser kommer hon att bli utnyttjad till döds – som det går hjälten Rouet i Speranza. Därför värjer hon sig allt hon kan när t ex moderskänslor vill göra sig gällande.

Den mystiske läkaren Shamani strävar på olika sätt för att få änkan att inse att sann livs­visdom faktiskt är att gå denna farliga väg. Men änkan ser också i hans fall hur omsorgen och kärleken blir en livsfarlig svaghet som utnyttjas och hon ser läkaren avtyna och förfalla tills han bara är en raspig röst på en telefonsvarare. Hon skriver också själv en sedelärande novell där Johannes Döparen får tillrättavisa Jesus för dennes kärlek, omsorg, offervilja och genero­sitet: ”Din övertro på människan skall kosta dig ditt liv”, säger han. Jesu väg ner i det mörka landet innebär att möta människan vapenlös och sårbar och med förtroende. Den innebär att våga helt släppa taget och vara och erkänna att man är svag, beroende och behövande. Att detta för änkan är det mest hotfulla och otänkbara ser Shamani. Han antyder att hennes pro­blem kanske i själva verket och djupast sett är att hon inte vill behöva ta emot.

Här tror jag att Delblanc har satt fingret på en öm punkt och kanske på ett av de allra största problemen i vårt samhälle: vår rädsla för svaghet, vår oro för att tappa ansiktet, för att inte räcka till, inte klara oss själva. Detta har lett till vår sjuka indelning av människor i starka och svaga, i omhändertagande och omhändertagna. Och ingen av oss vill ju halka ner i fel skara, så vi håller masken. Och så får vi ett samhälle präglat av det som vissa psykologer be­nämner ’den kärva individualismen’. Vi får ett samhälle där verkliga kontakter mellan männi­skor blir sällsynta eftersom vi gömmer oss för varandra, gömmer vårt verkliga jag, gömmer vår längtan, våra behov, vårt beroende, vår sårbarhet, våra känslor. I själva verket är ju alla människor både svaga och starka, i själva verket är vi ju alla behovets barn, i själva verket mår vi ju alla bäst av att få både ta emot och ge. Och i själva verket är kanske den starkast som inte överger sin egen svaghet, sina egna känslor, sina egna behov, utan erkänner dem.

Men att behöva erkänna sin svaghet och sitt beroende, att måsta ta emot, upplevs av Guds änka i Delblancs roman som att släppa taget så fullständigt att hon skulle falla handlöst rakt ner i Det mörka landet. Krampaktigt håller hon fast vid sin egen styrka, förtvivlat klättrar hon vidare, till slut i en fullständig isolering, en isolering som berövar henne hennes mänsklighet och - som vi sett - för in i kaosmörkret.

Här ställs alltså två mörka land mot varandra och människan uppmanas att välja. In i det sista hör änkan röster och ser syner som manar henne att vända om från den inslagna vägen mot kaosmörkret: Du måste resignera, sluta nu, ge upp, släppa taget! Sluta klättra! Stig ner! Shamani är en av dessa, hennes egen mor, som får symbolisera moderskärlekens utsatthet, offervilja, men också beroende, är en annan, men den tredje är hennes döde makes spöke som hon hela tiden ser, den döde guden som går igen. Han är en vanmäktig skugga, ögonlös och ändå gråtande, en smärtornas man, en nedstigen i Det mörka landet, men kanske uppstånden igen. Som en besvärjelse upprepar änkan för sig själv: - ”Ingen står upp från de döda!” Men märkligt nog ser sonen också vålnaden. Kanske är det inte en hallucination. Kanske har han verkligen uppstått ur Det mörka landet. I så fall demonstrerar han något paradoxalt: Klättran­dets väg uppåt leder i själva verket till ett ohjälpligt mörker, ett slutgiltigt Det mörka landet, där människa förvandlas till omänniska och till sist utplånar sig själv och sitt eget släkte.

Den frivilligt nedåtgående rörelsen däremot, som tycks så hotfull för änkan, leder visserligen ner i uppgivelsens – men också hängivelsens – Mörka land, men den leder också upp ur mörkret och in i ett verkligt ljus och ett verkligt mänskligt och människovärdigt liv. Denna rörelse – in i mörkret och ut igen – är genomgående i Delblancs författarskap. Vi har redan tidigare mött hjältevarianten, den övermåttan svåra, den som bara ytterst få tycks klara. I Änkan pekar Delblanc på ett sätt att faktiskt klara av detta: att erkänna sin svaghet och sitt beroende och släppa taget så fullständigt att man börjar ta emot. Bara därigenom kan vi få kraft att uppstå ur klarsynens mörka land och leva ett mänskligt och människovärdigt liv i verklig kontakt med våra medmänniskor.