Sven Delblancs mörka land

Lars Ahlbom

Det mörka landet, landet där solen aldrig går upp och ett evigt mörker råder, är en symbol för den pessimistiska och tragiska livsinsikt som genomsyrar Sven Delblancs författarskap. 1988 sammanfattade han själv denna livssyn i en artikel i Svenska Dagbladet, förtvivlad över att han efter 30 år inte lyckats göra sig förstådd genom konstnärlig gestaltning, vilket han kopplade till vår sekulariserade materialistiska kultur, oförmögen att hantera verk med existentiell eller religiös inriktning, men också såg som sitt eget tillkortakommande.

Delblanc angav redan i debutromanen utgångspunkterna för det som komma skulle. I Eremitkräftan (1962) når den unge hjälten Axel fram till den mörka livsuppfattning som Delblanc sedan gestaltade. Axel möter också i en extatisk upplevelse den tragiska konst som korresponderar med denna livssyn. Det sker när han hör de sjungande statyernas smärtsamma, gälla och vilt trotsiga sång.

Vari består då människans tragedi? Den ligger i att hon brutit sig ut ur skapelsen och dömt sig till en frihet hon inte mäktar bära. Hon levde en gång innesluten i naturen - hon var ett med varat - men lever efter "fallet" fången i sin roll i ett samhälle styrt av Makten, känslomässigt förstenad. Historien visar, säger Delblanc i Livets ax, att människan oftast flyr från frihetens ansvar, antingen till en "Ordning, som tycktes bestämd att stelna i tyranni" eller en "Frihet, bestämd att sluta i självsvåld och bestialitet".

Delblancs livssyn är på ett sätt optimistisk. Det finns i människans liv, i hennes kontakt med varat, en värdegrund - existensens innersta är förknippat med kärlek och gemenskap. Det tragiska är att människan så sällan kan leva i kontakt med denna grund. Hon lever efter "fallet" förstenad, fången i jaget, i stel lydnad eller egoistisk grymhet. Och detta förstenade liv är ett liv "mot bättre vetande". Människan lever i strid med sig själv, vilket leder till självförakt, grymhet och sado-masochistiska relationer.

I Eremitkräftans frihetsdiskussion anknyter Delblanc till Ivan Karamasovs legend om Storinkvisitorn, han som anklagar Jesus för att denne överskattade människorna, när han krävde att de i frihet skulle leva i hans efterföljd. Auktoritär ordning eller destruktiv frihet är enligt Storinkvistorn människans enda alternativ. Jesus representerar här ett svårt eller omöjligt tredje alternativ, att handla fritt i världen vägledd av en kärlek inneboende i livet. Delblanc uppfattade Jesus som människa, inte som Guds son, en mycket ovanlig människa, en mystiker som starkt förnummit den uppfordran att älska som utgår från varat. I Jerusalems natt låter Delblanc Jesus formulera det tredje alternativet, "att göra två till ett", att förena "kvinnlig kärlek och manlig kraft".

Delblanc tragiska livsinsikt var hans mörka land, och den heroiska utmaning som han ställde sig inför, ofta misströstade om, och ibland vacklade under, innebar - med hans egna ord - "att gå in i det mörka landet och återvända och leva som om det mörka landet inte fanns, dvs att vinna en fullständig klarhet och illusionslöshet i sin syn på verkligheten och ändå arbeta med idealism och hopp och framtidstro". Det gällde att klart se människans tragedi - som Storinkvistorn - men att samtidigt försöka göra det omöjliga.

I Livets ax säger Delblanc att hans mörka livssyn utvecklades tidigt under barn- och ungdomsåren, och han kopplar den till viktiga erfarenheter under barndomen.

Hans uppväxt med en ond, grym och egoistisk far och en kärleksfull, känslig mor - den bilden ger Delblanc av sina föräldrar - lärde honom att det finns en härskande ondska och en i stort maktlös kärlek. Samtidigt betonar Delblanc att moderns och systrarnas kärlek och omtanke var ljuspunkter i mörkret, och i det blommande kärsbärsträdet fann den vuxne författaren en symbol för den kvinnliga kärlekens förunderliga förmåga att trots allt överleva och verka tröstande.

Men pessimismen har sitt upphov också i Delblancs mystiska erfarenheter under uppväxten. Det plågade barnet rycktes bort från verkligheten, förlorade sitt jag och erfor starka upplevelser av ljus och frid. Det var starka extaser förknippade med kärlek och gemenskap. Delblanc talar om en upplevelse av en "allomfattande kärlek".

Upplevelserna i mystikens "avlägsna land" - uttrycket "avlägset land" lånade Delblanc från en Ekelöfdikt - förstärkte upplevelsen av den vanliga verklighetens ondska och grymhet. Så här har Delblanc formulerat detta:

Att vara i "avlägset land" kan ännu en kort stund efteråt vara förknippat med frid och subjektiv "odödlighet", men leder snart till en överkänslig uppmärksamhet för det absurda och onda i den "verkliga" verkligheten, som man kan få rysligt svårt att hantera. /- - -/ Man ser tydligare än annars. Att se är att älska, eller borde vara det, men det är nu inte så rasande lätt. Jag förstår dem som sluter ögonen och vänder sig bort, det måste vara en frestelse efter vilan i alltets oändliga harmoni. (Brev till mig 28/5 1985)

Citatet visar vilken svår och ambivalent livssituation Delblanc hamnade i efter återkomsten från "avlägset land". En överkänslig upplevelse av den "verkliga" verklighetens ondska, som var svår att uthärda och innebar en frestelse att vända sig bort, kontrasterade mot en stark upplevelse av ett värde, en "allomfattande kärlek", som innebar en uppfordran att ingripa i verkligheten, att vrida världen rätt, att se och hjälpa medmänniskan. Denna ambivalens återfinns hos den unge Axel Weber - alter ego-gestalten i Hedebysviten - liksom hos många av Delblancs hjältar. Frestelsen att vända sig bort lyckades Delblanc oftast bemästra, men i Livets ax uttrycker han med Stagnelius en närmast gnostisk längtan efter tystnad och helig frid:

Kom, tystnad, kom! Med dunkelblå vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa!" (sid. 11)

Efter att i Livets ax ha återgett den tragiska livssyn som han förvärvade under ungdomsåren säger Delblanc: "För mig fanns dock ingen Ordning, ej heller en Frihet. Ej heller en väg tillbaka till land som är avlägset land." Vilken väg valde han?

Sven Delblanc valde konsten. I en uppsats om Frans G Bengtsson talar han om Bengtssons esteticism, hans tro på konsten "sedan hans radikalpessimism gjort rent hus med alla andra värden", och precis detsamma gällde radikalpessimisten Delblanc. Konsten och skapandet var till en del en tillflykt undan en ond värld, "en ljuspunkt i livsviljans inferno", för att citera en fras ur Bengtssonessän, men den var också ett medel att hävda värden som var hotade i den moderna kulturen. I Ordningens och Frihetens världar är människans tragedi oftast dold, lidandet osynliggjort och den moraliska känslan sovande. Människan lever degraderad och förnedrad. Delblanc ville som konstnär uppenbara tragedin, synliggöra och begråta lidandet samt väcka den moraliska känslan till liv.

Delblanc har själv utpekat förintelseprocessen som ett viktigt inslag i sina romaner. Han skildrar ofta människor i krisperioder, då deras jag förintas av en känsla "som är så stark att den slår sönder människans sociala roller, fördomar, masker och skapar ett sorts neutralt namnlöst tillstånd varifrån människan i bästa fall kan starta ett nytt liv med mera positiv inriktning". Psykologiskt handlar det om individuationsprocesser; individen konfronteras med onda och goda krafter i sitt eget inre. Hon ställs inför moraliska val, känner skuld och ansvar. Försteningen är hävd. Hon kan i bästa fall växa och förnyas.

I Bengtssonessän säger Delblanc att konsten för Bengtsson fungerade som "religionssubstitut i en sekulariserad tid". Även detta gällde honom själv. De mystiska extaserna var religiösa upplevelser som vittnade om "livets helighet", "varats hjärta" och förmedlade en upplevelse av "en allomfattande kärlek", men Delblanc var en religiös personlighet utan religion, kyrka eller gud. Den mystiska erfarenheten låg bortom språkets räckvidd och skapade en misstro mot alla läror, teorier och system, vetenskapliga, politiska eller religiösa, med anspråk på att uttömmande beskriva verkligheten.

Konsten, inte politiken, religionen eller vetenskapen, blev Delblancs medium, och han omtalade den ofta som helig. De sjungande statyerna - symbolen för den tragiska konst som Sven Delblanc odlade - har varit religiösa kultföremål, före förfallsperioden. Det har funnits en statyreligion. Den äldsta statyn kallas fågelguden. När Axel närmar sig statyerna sker det med vördnad och respekt. Platsen runt omkring dem uppfattar han som "ett heligt rum". När Axel hör den äldsta statyns sång tar han den till sig i en brinnande extatisk upplevelse. I Bengtssonessän säger Delblanc att skönheten för Bengtsson var något gudomligt, jämförbart med "mystikerns betraktelse av Gud". Också detta gällde honom själv.

Att se, att älska, att möta människor med medkänsla och kärlek. Det var ett behov som Delblanc kände starkt efter återkomsten från "avlägset land". Och det är ett viktigt inslag i hans författarskap. Förbönsestetiken i Ahlins anda, att "visa människan bakom namnet", att tala för de lidande och förstummade, fick sina stora uttryck i Hedeby- och Samuelsviterna.

Men vägen dit var svår och problematisk. Att se och älska "är nu inte så rasande lätt", säger Delblanc i citatet ovan. Den unge Axel Weber - i mycket en bild av den unge Sven Delblanc - känner starkt kärlekskravet, men måste resignera. Inlevelsen som ibland drabbar honom är så stark att den hotar med död och galenskap. För att överleva måste han dölja människor bakom "lustiga och elaka namn".

I 60-talsromanerna bearbetar Delblanc framgångsrikt denna inlevelseproblematik. Hjältarna genomgår förintelse, de konfronteras med onda och goda sidor inom sig. De har att revoltera mot en ond, manlig maktgestalt, de har att möta en kvinna i kärlek. De strävar efter att bryta sin förstening, bryta ned "murar av namn". För Delblanc blev frigörelsen möjlig i mötet med barndomens värld, med den grymme fadern - revolt - och den lidande modern - att se sin skuld. Detta sker i Nattresa, Åsnebrygga och Åminne.

Inlevelseproblemet är allmänmänskligt, men ovanligt starkt upplevt av en mystiker som extremt starkt förnummit medkänslans utmaning. Hos den unge Axel Weber - och jag tror hos den unge Sven Delblanc - kan man notera en pinsam diskrepans. Han var ett plågat och sårat barn, som drömde mardrömmar, vätte i sängen och tidvis var mobbad i skolan. Samtidigt ställdes han som jagsvagt sårat barn inför en svår utmaning och ett stort ansvar, vilket krävde ett starkt jag.

Hedeby- och Samuelsviterna förutsätter att inlevelseproblematiken till stora delar är löst. Under 60-talet bearbetade Delblanc framgångsrikt en psykologisk problematik, som gjorde det möjligt att gå utanför det egna jaget. Med Åminne bryts 60-talsromanernas individualistiska mönster.

Mot slutet av hans liv mörknade Sven Delblancs livssyn - det märks tydligt i Livets ax och i Ifigenia. En orsak till det var att han - i synnerhet efter kritikernas mottagande av romanen Änkan - starkt upplevde att han inte förmått kommunicera sin tragiska vision av människans villkor. Sven Delblanc hade fäst stora förhoppningar vid konsten, "när hans radikalpessimism hade gjort rent hus med alla andra världen", förhoppningar som drivit honom under tre decennier. Nu upplevde han att detta varit förgäves. Han hade talat för döva. Ingen hade förstått vad han ägnat sig åt sedan 1962. Det känns skäligen meningslöst med en fortsatt produktion, skrev han i artikeln i Svenska Dagbladet 1988.

Romanen Ifigenia som kom 1990 skrevs som en avskedsbok. Huvudpersonen - den åldrade diktaren Demodokos - säger i romanens slut farväl till det heroiska uppdraget som hans diktning inneburit och han gör det framför Memnons stoder, de sjungande statyer vars sång Delblancs unge alter ego helhjärtat tog till sig i debutromanen. Vi hör tydligt Delblanc tala genom sin diktade gestalt.

Jag minns att jag trodde en gång, att det sanna hjältemodet bestod däri, att se med öppna ögon den mörka natten och sedan leva som om i dagsljus, leva som om inte natten fanns, som om heliga stjärnor gåve oss ledning, som om kärlek och frid var möjliga på vår jord... Som om... Jag minns... Men jag orkar ej längre tro... (sid. 166)

Också i Livets ax ger Delblanc uttryck åt sin vanmakt och oförmåga att kommunicera. Han jämför sig med en vittrande kolonn, som även den leder tankarna till de sjungande statyer som i debutromanen fick fungera som symboler för hans tragiska konstsyn. Att dikta är att se, att älska, att vara "kännande sten", men nu säger han:

Jag vill inte se. Att se, att älska. Att orka se och ändå älska. Att orka se i det mörka landet av evig natt och ändå älska. Ögat en hieroglyf på min vittrade kropp av sten, ett öga ingen ville möta. Ett tecken ingen ville tyda. Så många tecken som ingen ville tyda. (sid. 21)

Nu var Sven Delblanc i sitt mörka land. Som vi vet fortsatte han dock att skriva sedan han i slutet av år 1990 fått beskedet att han led av en obotlig cancer. Tre verk hade han kvar att skriva. Slutord, dagboken om sjukdomen och döden, Agnar, en fortsättning på Livets ax, samt slutligen tv-pjäsen Hemresa.