Det mörka landet - en tankefigur hos Sven Delblanc

Beata Agrell

Det är i 1700-talsromanen Prästkappan (1963) som Det mörka landet första gången nämns vid namn i Sven Delblancs författarskap. Men i sak möter det redan i debutromanen Eremitkräftan (1962); och efter Prästkappan möter vi både saken och namnet i snart sagt varenda bok av Delblanc.

Det mörka landet – var är det? Eller skall vi fråga: vad är det? Och vilken funktion fyller det i Delblancs diktade värld? Jag skall här kommentera några drag i det nyss citerade stycket ur Prästkappan och sätta in dem i romanens sammanhang.

 Det mörka landet
I Prästkappans text möter vi Det mörka landet som ett slags tankebild. Men vad föreställer bilden och vad syftar den på? I citatet gör Prästkappans Hermann ju ett försök att berätta om Det mörka landet för Ermelinda. Först talar han om det som en geografisk plats, ett ställe han läst om i en gammal resebeskrivning men inte själv besökt.  Men efter ett tag är det som om han själv reser dit medan han talar – som vore Det mörka landet ett sinnestillstånd mer än en geografisk ort: ett själslandskap, som man ibland säger. Men det är ändå resebeskrivningen han hela tiden förhåller sig till – han likasom reser i den texten [Betraktelse!]. Och den resan är mödosam.

Varför är den mödosam? Ja, själva resebeskrivningen – skriven av en »arkiater«, en läkare, vid namn »Brenner« – den verkar ganska svårtolkad. Samtidigt påverkar den Hermann starkt. Han har svårt att återge vad han läst; svårt att samla det lilla han fått ut till en sammanhängande framställning; än mindre till den berättelse Ermelinda ber om. Framför allt verkar Brenners text gåtfull och på ett egendomligt sätt tvetydig. Vi läsare av romanen får visserligen aldrig själva se hur Brenners text ser ut – vad vi får veta förmedlas via Hermanns tolkning av texten och hans upprörda reaktioner under återberättandet. Vi får heller ingenting veta om Det mörka landet – Hermann försöker förgäves föreställa sig hur det är att leva där. Det enda vi får veta något om är vad som utspelar sig vid gränsen till Det mörka landet – att några söker kontakt med det, andra går in i det och ett fåtal återvänder därifrån. Allt verkar oklart och osäkert – »Brenner förklarar ingenting, han bara relaterar, och när hans förklarar är hans förklaring ingenting värd.« (29). – Är inte det underligt? Om det är en förklaring: varför är den då ingenting värd?

Säkert är att Hermann reagerar som vore texten i grunden tvetydig eller i vart fall ambivalent. Beskrivningen av det eviga mörkret är på en gång »skrämmande«, »sällsam« och »lockande«. Och det eviga mörkret tycks – i Hermanns föreställning – på något (återigen) »sällsamt« sätt förbundet med ljus: som en mörk vägg reser det sig vid gränsen, men en nyfiken och djärv vandrare kan sticka in handen i mörkret – och få den tillbaka försilvrad. »Men skenet avtar hastigt och snart är armen som förut.« Och någon gång händer det något där vid gränsen – något oerhört och onämnbart som driver vandraren på flykt tillbaka till lägret, dödsförskräckta.

Och ändå finns alltså de, tror Hermann, som gått in i mörkret, levt därinne länge och sedan återvänt och fortsatt leva i den vanliga världen. Detta har berört Hermann särskilt starkt under läsningen, och när han nu berättar om sin läsning blir han upprörd igen: »Och så grymt förödmjukande att läsa om detta. Det kom mig att uppleva min svaghet så starkt, att jag knappt förmådde vända sidorna i boken …«. – Varför »förödmjukande«? Och vilken »svaghet« tänker han på?

 Romankontexten
Där slutar samtalet om Det mörka landet och Brenners text, så frågornas svar måste vi söka i kapitlets och romanens större sammanhang. Vi kan börja med romantiteln: PrästkappanEn heroisk berättelse. Kapitelrubrikerna anspelar rättnog på Herkules’ hjältedåd i klassisk antik mytologi. Men titelns sammanställning är lite underlig: varken prästkappor eller präster brukar spela huvudrollen i heroiska berättelser. Men den här romanen handlar faktiskt om en präst med heroiska ambitioner, som har besvär med sin prästkappa och prästroll. Prästen – Hermann Anderz – vill bli »mänsklighetens välgörare«, men fruktar sin nästa och lider svårt av både jagiskhet och oförmåga till handling. Hans moraliska ställning är alltså minst sagt svag, och själv pendlar han mellan självförakt och självförhävelse, underkastelse och herrefasoner. Genom drängen Lång-Hans lyckas han dock rymma från sitt misskötta pastorat och sin mäktige härskare general von Prittwitz. Ermelinda är generalens dotter och Hermanns stora kärlek. Men också henne lämnar han kvar vid det hastiga uppbrottet.

Större delen av historien utspelas sedan på resande fot: romanen är en s.k. pikaresk, med en serie mer eller mindre äventyrliga episoder i olika miljöer, där Hermanns heroiska möjligheter prövas. Han misslyckas i samtliga fall – det visar sig att hans jagiskhet ligger honom i fatet. Inte ens när han mot slutet återfinner sin Ermelinda i eländigt skick på en bordell lyckas han glömma sig själv och behovet att behaga och bortförklara eller förneka all egen svaghet. Han är svag – som de flesta i hans omgivning – men vill alltid synas stark. Därför går det illa för honom också när han synes lyckas. När han till sist visar sig vara son till sin härskare general von Prittvitz, blir han först häpen och förskräckt över upphöjelsen – »Skulle jag vara fallen efter makten och tyranniet?«. Men han vänjer sig oroväckande snabbt vid sin nya ställning som Generalens efterträdare på tronen. Han byter alltså prästkappan mot furstemanteln. Men manteln visar sig vara likasom förgiftad med en maktlystnad  och grymhet, som tar herraväldet över sin herre. I slutscenen får vi se Hermann utöva sin nya makt med en brutalitet som inte tar hänsyn ens till dem som står honom närmast, Lång-Hans och Ermelinda. Och själv hemsöks han av en dunkel känsla av förlust. Han är inte lycklig. Så det är kanske när hjälten äntligen sitter på tronen som han går in i det mörka landet – kanske sig själv ovetandes.

Kapitelkontexten
Nu kan vi gå tillbaka till samtalet om det mörka landet. Det utspelas i romanens andra kapitel, före uppbrottet och resan. Och det är inkilat i en större berättelse om hur Ermelinda kommer till pastor Anderz för att bikta sig. Samtalet utlöses alltså av vad som hänt tidigare i kapitlet – en serie missöden där Hermann försöker imponera på Ermelinda men i stället gör bort sig.  Och samtalet följs, enligt citatet, av en paus – sällsam som när en ängel går genom rummet – där Hermann och Ermelinda sitter i tankar: var och en innesluten »i sin egen sfär«. Men samtidigt har dessa båda sfärer börjat »expandera« och »sakta förenas som två färgfläckar på en akvarell«, heter det i romantexten. Om detta vet de själva ingenting. – Men vad är det då som har hänt?

Lite ledning får vi om vi går tillbaka till kapitlets början. Först rubriken: kapitlet heter »Ett samtal om Hades« och svarar mot ett  senare kapitel rubricerat »Samtal i dödsriket«. Hades är dödsriket i antik grekisk mytologi – i sanning ’det eviga mörkrets land’. I Hades-kapitlet får vi också veta att hjältens adelsmärka är just besöket i dödsriket – eller rättare återvändandet därifrån. Först efter nedstigningen i dödsriket, tänker sig nu Hermann, kunde hjälten utföra sina bragder: krigiska som Herakles’ eller konstnärliga som Orfeus. Men han räknar också in kristna figurer som Paulus i det heroiska sammanhanget – kristusförförföljaren som omvände sig och blev kristusapostel: »Måste man inte ha varit en Saulus för att kunna bli en Paulus?« frågar han. Hermann är ju präst – åtminstone pastorsadjunkt – så kristna kopplingar ligger nära till hands; och Ermelinda har ju dessutom kommit för att bikta sig. Med sina kristna tankevanor ser han då ett gemensamt mönster i de antika och kristna hjältarnas värld: Döden och Dödsriket motsvarar också Synden, och mötet med döden motsvarar också ett möte med Lagen och Domen över synden. Att vända tillbaka från dödsriket är också att vända tillbaka från synden eller fångenskapen i det egna jaget – att ’omvändas till ett nytt liv’, som det heter. Och den kristna uppståndelsen ser Hermann som en parallell till den antika Apoteosen – upptagningen till gudarnas rike på Olympen.

Pastor Hermann är själv klen i tron, och svag för alla slags både andliga och köttsliga frestelser; han är också helt uppgiven inför sin svaghet; så tanken på ett nödvändigt samband mellan död och uppståndelse finner han särdeles lockande: »Ack, hur många måndagsmorgnar har inte den tanken styrkt och vederkvickt mig!« – »Snart är syndernas och förnedringens tid förbi, snart skall du uppstå ur dyn, sällsamt förvandlad och förnyad!« (23).
Men trots syndamedvetande, uppgivenhet och frälsningslängtan är han ju också kolossalt självupptagen, fåfäng och ansatt av dessa högmodiga drömmar: att bli »mänsklighetens välgörare«, dock utan att behöva älska sin oansenliga nästa. Så han lider själv av de antika hjältarnas stora fel: hybris, övermod, samtidigt som också hans klenmod är påfallande. I biktsamtalet med Ermelinda är han så egotrippad (och dessutom inriktad på kurtis) att han inte förmår lyssna, utan hela tiden avbryter för att antingen briljera med sin lärdom eller avslöja skamligheter om sig själv. Så blir det han som står för bekännelserna; men också i bekännelserna blandas självanklagelse med självförsvar. Men Ermelinda, hon lyssnar hon, och svarar – och så blir rollerna ombytta: biktfadern blir biktbarn och biktbarnet biktmoder.

Hermann upplever själv situationen som »outhärdligt falsk«, och drabbas till sist av en leda så våldsam att den utifrån ter sig som en »attack av fjärdedagsfrossa«, och han tappar masken fullständigt. Men i stället för att skratta eller håna faller Ermelinda på knä bredvid honom och tröstar honom i till synes uppriktig medkänsla. Det är en »benådad stund«, som det heter i berättartexten, ett försoningsögonblick då skillnaden mellan högt och lågt planas ut och människovärdet blir lika för alla. Till och med boskapen ute på fälten slutar beta och skådar upp mot himlen – det är ett kosmiskt »mysterium«, som allt levande känner av. En tidlös paus i varat. Då börjar samtalet om Det mörka landet.

Samtalet om Det mörka landet inleds och avslutas alltså med en paus, som ligger nära mystikens eviga ögonblick av alltings enhet. Också Det mörka landet förbinds med evighet – evigt mörker; där tycks också total skillnadslöshet råda. Och som vi sett är detta något som lockar Hermann, på samma gång som det skrämmer, »en lugn misströstan utan hopp om förändring«. Men ett rike utan skillnader är också utan gemenskap – ett ensamhetens rike, där jaget är kung, men bara har sig självt att härska över. Så där är jaget lika maktlöst som mäktigt, lika ansatt av lagen som av synden eller ’begäret’ (som det heter numera). Antag nu att Det mörka landet som tankebild är förknippat med det egotrippade jaget. Då är det inte så konstigt att Hermann blir upprörd när han försöker förstå berättelsen om Det mörka landet: den får honom att blicka in i sin egen svaghet, som han själv säger, och vad han ser är rättnog »grymt förödmjukande«, särskilt för en pastorsadjunkt med heroiska ambitioner.

Men läsningen har också antytt något annat, som just är lockande: att det är möjligt att gå in sin svaghet och därmed bli ’stark’ – men på ett helt annat sätt än han trott i sina hjältedrömmar. Romanen igenom grubblar han sedan över vad detta månde betyda.

 Återkomster i romanen
Två gånger till skall Hermann uttryckligen meditera över Det mörka landets gåta. Närmast i kapitlet »Han strider mot ormarna« (f.ö. en anspelning på en av Herkules’ bragder), som utspelas samma kväll vid en spöksupé hos generalen – samma kväll uppbrottet sker. Tillställningen är stel enligt 1700-talsetikettens bud, stämningen är konstlad eller rentav hotfull och situationen fullständigt hierarkisk. Hermann gör bort sig igen, men får plötsligt mod att tala. Och så börjar han berätta om hjältar – men det är inte de krigiska eller fysiska bragderna som är intressanta. I stället berättar han om hjältarna som gick in i Det mörka landet och gjorde sig förtrogna med dess villkor – men sedan »övervann mörkrets lockelse«, återvände »och fortsatta leva som om mörkret inte fanns«. Det är »omänskligt«, säger Hermann, men samtidigt är det just den mänskliga sidan av hjältarna han tar fram: svaghet, skuld, förnedring, lidande och död – motiv som faktiskt finns invävda i alla de klassiska hjältarnas öde. Och Hermann vänder sig till de perplexa åhörarna och ber: »Hjälp mig att förstå«. Ingen svarar. Men så inträder ett sånt där mysteriöst ögonblick igen, då Ermelinda tar ett fikon och räcker honom – nu är det hon som ber om hjälp. Vad hon vill sägs inte, och Hermann lyckas inte svara henne på det sätt hon behöver, och så är ögonblicket förbi. Hermann super sig full och ramlar under bordet, men räddas av Lång-Hans, som bär ut honom – och bort. Resan har börjat.

Den tredje gången Det mörka landet kommer på tal är när Hermann på resan råkar på ett av sina nattvardsbarn som han störtat i olycka. Nu får han chansen att göra en insats som »mänsklighetens välgörare«. Men han flyr fältet, jagad av sin icke erkända skuldkänsla – och så väcks tanken på Det mörka landet. Det som då kommer för honom är tanken på hur hjälten själv smittas av det onda han bekämpar och själv börjar likna de vidunder han strider mot till räddning för mänskligheten. Han tänker på hur revolutionerna äter sina egna barn och att makt allltid korrumperar. Och kanske, tänker han, är det när hjältarna mister alla illusioner som de går ner i Det mörka landet.

Det är dit Hermann nu är på väg. Men när han väl kommit fram är han ur stånd att förstå var han är. Och vad skulle det betyda att förstå? »Gå in i det mörka landet av kunskap och skrämmande sanning. Men se till att inte bli sittande dådlös därinne.« Så säger Delblanc i en intervju i samband med utgivningen av romanen Nattresa 1967. Nattresa berättar samma historia som Prästkappan ur en annan synvinkel. Den är enligt efterordet »ett positivt alternativ till Prästkappan«, som Delblanc senare skulle ta avstånd från. Den är skriven för att »besvärja den onda anden Jag«, som det heter i dagboksromanen Åsnebrygga (1969), men ger för lättköpta lösningar. Mörkret finns ju alltid kvar: i och omkring oss. »Du bor granne med Det mörka landet vars namn är Förtvivlan« skriver dagboksjaget i Åsnebrygga. – »Men din skyldighet är att gå in i Det mörka landet, göra dig förtrogen med mörkret och återvända och fortsätta leva som om mörkret inte fanns.«

Och det kan vi ju ta som en uppmaning även idag. Vi kan ju börja med att begrunda vad detta »som om« månde betyda.

Litteratur

Agrell, Beata. »Berätta, förklara och uppenbara. Om textens intentionalitet i Sven Delblancs Prästkappan«. Perspektiv på prosa. Göteborgsstudier i litteraturvetenskap tillägnade Peter Hallberg och Nils-Åke Sjöstedt. Red B. Ahlmo-Nilsson, S. Göransson & H.-E. Johannesson. Göteborg, 1981. Ss. 217-293.
Agrell, Beata. Frihet och fakticitet. Om oordning och ordning i Sven Delblancs roman Prästkappan. Diss. Göteborg: Korpen, 1982.
Delblanc, Sven. Prästkappan. En heroisk berättelse. Stockholm: Bonniers, 1963.
Nattresa. Roman. Stockholm: Bonniers, 1967.
Åsnebrygga. Dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1969.
Mannberg, Gustaf-Adolf, Samtal med författare. Stockholm, 1971.
röster -67. 29 svenska författare intervjuade av Jacob Branting, Björn Håkanson, Kjell Sundberg. Stockholm, 1967