Tal inför arkitekturkongressen i Uppsala 1/9 1987

1. Konstnärens frihet och beroende

I Hjalmar Bergmans klassiska och mästerliga roman Farmor och vår herre förekommer en byggmästare Grundholm, som kallar sig arkitekt. Han var en grundlärd man i sitt fack, men kanske en smula eklektisk.

På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla andra och tar vad den behöver.

Åt farfar Borck bygger Grundholm ett praktfullt hus i den klassiska stilen, dvs empiren, med en portal i egyptisk eller möjligen babylonisk stil. Men Grundholm har den egenheten, att han alltid gör ett katastrofalt fel på sina byggen. På den renässansiska herrgården Hilleborn finns ingen innertrappa, husfolk och gäster får vintertid och i regn och rusk ta sig till övervåningen via en yttertrappa. På Borckska gården, detta klassiska, delvis babyloniska bygge, har huset fått ett centralrum utan ljuskälla, nattsvart och glödande hett, ett ruttet kärnhus i en vacker frukt. Och byggherren Borck, som bara med svårighet skrapat ihop pengar till bygget, blir mycket riktigt förargad på arkitekten, vilket väl också lär hända i verkligheten. Men Grundholm värjer sig med den sårade konstnärsfåfängans hela raseri, han är nämligen en apostel för en ny byggnadskonst i Wadköping och på grund av sina kontroverser med dumma byggherrar en martyr för konsten:

Vad fan är det för fel med huset? För det första var det inte något fel, för det andra var det inte hans fel, för det tredje syntes det inte. Grundholm var en apostel. Här hade sen urminnes tider byggts med tumstock och bondförstånd. Grundholm byggde efter byggnadskonstens regler, så som de av vetenskapen fastställts och beskrivits i ritningar och böcker. Och vad var tacken? Småaktiga anmärkningar, chikaner, hot om process! Grundholm var martyr… Han blev grov, han gick till skåpet och drack och blev ännu grövre… Och han sa: - Sätt ett kärl i skrubben, så får herrn det finaste skithus i stan.

Så lätt går det inte som regel att avfärda uppretade byggherrar, eller för den delen missnöjda bokförläggare, och det bör väl medges att byggherren Borck hade anledning till missnöje inför det nattsvarta schaktet mitt i huset. Felet med Grundholms döda rum är att det är opraktiskt, det saknar funktion. Om Grundholm och Borck ännu haft egyptiska och babyloniska eller kristna trosföreställningar levande för sig, då hade det döda rummet kunnat tilldelas en eller annan magisk funktion, Man kan föreställa sig att Farmor och Farfar Borck kunde samlas där inne till andakt om söndagarna, jämte hela familjen, tysta begrundande mörkret och hettan som en påminnelse om den straffdom som kan drabba oss bortom livets gränser.

Om Borckska huset av någon outgrundlig slump hade bevarats till en avlägsen eftervärld, då hade kanske framtida arkitekthistoriker tillskrivit det döda rummet en magisk eller religiös funktion, på annat sätt kan det nämligen inte förklaras. Och en eller annan arkitekthistoriker hade skrivit om Grundholm som en snillrik tolk av det slutande 1800-talets djupa fromhet.

Borck var missnöjd med sin arkitekt av flera olika skäl. Grundholm ville inte knussla med byggherrens pengar, ädla material skulle det vara med koppar på taket. Det blev för dyrt för Borck, och kopparn togs i mät av fordringsägare innan släkten Borck lyckats samla ihop pengar till bygget.

Det hade blivit billigare för Borck om Grundholm varit lika praktisk som Zettervall och lagt spåntak i stället och kanske imiterat marmor och kalksten med hjälp av cement, billigare i dubbel mening, snart changerat och dött.

På kort sikt skulle Borck haft anledning vara tacksam mot Grundholm så som svenska staten var tacksam mot Zettervall, på lång sikt var det kanske vackrare och bättre med ett ädelt patinerat koppartak och bättre med ädlare material vid restaureringen av Uppsala domkyrka. Att snålheten ofta bedrar den konstnärliga visheten är en erfarenhet som inte kan vara helt främmande för denna församling.

Grundholm, en liten krumelur i en klassisk svensk roman, det döda rummet i Borckska huset, en mångtydig symbol i en stormästares verk, men som synes ett litet frö som kan växa till ett mångförgrenat träd av betydelser. Rikedom på innebörd, se där en egenhet hos det stora konstverket, i dikt som byggnadskonst.

Relationen mellan Borck och Grundholm belyser de villkor av frihet och beroende som utmärker allt konstnärligt skapande, inte minst arkitekturen. Borck vill i möjligaste mån göra Grundholm beroende av sina egna ekonomiska och praktiska krav, han vill ha en i trång mening funktionalistisk Grundholm, medan den egyptisk-babyloniske Grundholm vill ha största möjliga frihet. Någonstans i kompromissens skärningspunkt mellan frihet och beroende, blir byggnaden till.

Grundholm är en något naiv figur, inte bara plump och grov i mun när han avspisar beställaren med den replik jag nyss, motvilligt, citerat. Han förutsätter en frihet som knappast är möjlig för arkitekten eller för någon konstnärligt verksam individ. Vi arbetar alla på beställning.

Bostadshus av GaudiEn förutsättning för konstnärligt arbete är obestridligen, att vi åtminstone till en del accepterar de värderingar som råder i det samhälle där vi arbetar, att vi så att säga talar detta samhälles ”språk”. Jag säger samhälle, och självfallet behöver inte beställaren-byggherren vara representativ för sitt samhälle. Stalintidens monumentalbyggnader säger något om beställarens ambitioner men inte mycket om arkitektens uttrycksbehov eller folkets önskningar, minimal frihet och totalt beroende har alstrat sällsamma produkter. I litteraturen vore det inte svårt att dra fram beställningsverk, hyllningsdikter till härskare, skrivna mer på föresats än av spontant uttrycksbehov. Men förmodligen är det ovanligare än vi tror nu i efterhand, när svunna tiders ideologier och härskartankar blivit oss främmande. Än mer ovanligt är att beställningen effektueras med en ironisk och distanserande produkt, men jag har ibland sagt mig att den store katalanen Gaudis bostadshus är exempel på ironisk distans i arkitekturen.

Grundholm är komisk när han värjer sig inför sin byggherre, eftersom han missbrukat sin frihet till att göra det döda rum som är utan mening och funktion. Han är komisk när han värjer sin skapande frihet, eftersom han tydligen är en hjälplös eklektiker som inte har någon vettig användning av denna frihet. Men vi bör skilja på meningsfull pastisch och tom eklekticism.

Eklekticism, benägenheten att anknyta till egyptiska, babyloniska, lovisäsiska och andra stilar, måste självfallet vara på tok, vilket nog också är Hjalmar Bergmans mening. Ponera att Grundholm kommit på idén att göra en egyptisk hall till Borcks hus – och det tror jag honom om – kort sagt, att han gjort en kopia av hypostalen i Ammon-templet i Karnak, visst hade det givit en befängd effekt, med ringa överskådlighet och trångt utrymme. Mot den berömda förebilden kan inga sådana invändningar riktas, eftersom hallen i Karnak förmodligen var ett utrymme avsett för gudaväsen och de trånga passagerna räckte gott åt de tjänande präster som smög därnere mellan kolonnerna. Men när detta religiösa korrelat har bortfallit blir stilimitationen tom och meningslös eklekticism.

2. Arkitekturen behöver fler visionärer

Om den religiösa innebörden i den egyptiska byggnadskonsten är det självfallet svårt att veta något med bestämdhet. Den enklare förklaringen att Egyptens grundholmar till skillnad från Parthenons mästare, hade något fel på sin rumsuppfattning, är självfallet möjlig, även om man värja sig mot det kronocentriska högmodets lättköpta förakt för äldre tider – de gamla egyptierna var inte dummare än vi, kanske dumma på ett annat sätt. Men obestridligen tycks det vara så i byggnadskonstens historia, att tekniska förutsättningar för en arkitektonisk utsaga föreligger fast den aldrig blir uttalad. Det är en sällsam form av beroende, detta, att ett verktyg ligger obeaktat vid byggarens sida och aldrig kommer till användning, en form av beroende som måste bekämpas genom ständigt ifrågasättande, ständigt nytänkande.

Stilimitationen kan självfallet vara berättigad, det ser vi av Stockholms stadshus, för att ta ett välbekant exempel. Östbergs nationalromantik var förankrad i en folklig stämning, som stigit fram efter unionsupplösningen 1905, den är syntetiserande snarare än imitativ, den har ett andligt korrelat hos folket.

Kapitolium i Washington D.C.I andra fall – så i Washingtons monumentalbyggnader – tycks det eklektiska vara en form av manifest. Eller för att citera Ehrensvärds ord inför klassicismen i Berlin: ”man kan tro att här finns fler kolonner än i Rom, men ögat frågar överallt – kolonner! Vad gör ni?” Och kolonnerna skulle möjligen svara: ”Vi står här för att uttrycka USA:s tacksamma beroende av Athens demokrati och humanism, av romerska rätten och romerska staten.” Om det räcker som estetisk motivering är en annan fråga.

Kanske hade Washingtons monumentalarkitektur något korrelat i USA:s ideologi på den tiden, i dag ett nostalgiskt och sentimentalt värde. Grundholms beroende av äldre stilar kan tyckas mer på sin plats när det gäller att bygga för institutioner med hög ålder och lång arkitektonisk historia, jag tänker självfallet på kyrkbyggen, arkitektur för en institution med snart tvåtusen år på nacken. Men de romanska kyrkor och gotiska katedraler Grundholm imiterar bygger på teorier som är bortglömda och nyttjar en teknik som är inaktuell i den armerade betongens tid. Det blir en livlös eklekticism.

Kyrka i Ronchamp av Le CourbusierDå kan man med Courbusier och andra mästare söka bygga kyrkorum efter modernare modell – men frågan är om man därmed undviker den samtida sekulariseringens inflytande. En finsk arkitekt har byggt en kyrka, vars korvägg är ett enda fönster som vetter mot den nordiska skogen – det kanske är vackert i någon mening, men vittnar djupast sett om vår tids sekularisering, eftersom naturen ingalunda bör vara föremål för den kristnes kontemplation, naturen är något hotfullt och ont, som helst bör avskärmas med färgade glasfönster. Paradox! – även när arkitekten är en subjektivt övertygad, varmt troende kristen kan han inte undkomma sitt beroende av en sekulariserad tid. Så fria blir vi aldrig att vi undkommer vårt beroende av vår egen tid.

Var tid tycks äga en idealtypisk byggnad. Egyptens pyramid, Athens tempel, medeltidens gotiska katedral, barockens härskarpalats, var och en uttryck för sin tid och dess ideologiska överbyggnad, vilket inte hindrar Grundholm från att använda dessa stilar till en helt annan tid med en helt annorlunda ideologi.

Med vad skulle vara vår tids idealtypiska byggnad? Skyskrapan? Det bjuder emot att utpeka en byggnad, vars utformning ytterst är beroende av höga tomtpriser.

Pyramid Är det kanske de klassiska järnvägsstationerna, som i vår tid söker en ny användning? Eller är det kanske de moderna industriutställningarnas hallar i glas och stål, hastigt improviserade och snart rivna, med vår tids inbyggda förgängelse som en del av sitt väsen? Bara framtiden kan ge svaret.

Vad är det svenska folkhemmets idealtypiska byggnad? Är det kanske hyreskasernen med balkonger av korrugerad plåt? Från utsidan kan vi inte se, att den rymmer både torftiga tvårummare och välmående femrummare, fasaden ger ett intryck av klasslös jämlikhet och vill det kanske också. Bakom hyreskasernen ligger villaområdet med en anarkistisk stilblandning i de bostäder som befolkas av våra politiker och byråkrater. Och framgångsrika arkitekter.

Grundholm var apostel som vi minns, och martyr, åtminstone enligt egen mening. Och detta trots att han bara kan arbeta i slavisk anknytning till babyloniska och lovisäsiska stilar.

Grekiskt tempelHjalmar Bergmans skarpblick och ironi har roat sig med att skämta med en konstnärsmytologi, som inte minst modernismen har omhuldat. Enligt denna mytologi bör konstnären vara dels oppositionell – han lämnar med buller och bång Konsthögskolan, Tekniska högskolan eller vad det nu är – och förföljd. Han står på barrikaden och kämpar för nya idéer, lömskt beskjuten av det konservativa samhällets gendarmer. Han sitter i katakomber medan förföljelsen rasar, han dväljs på en vindskammare med en brödbit och brännvin, han ligger slutligen i rännstenen för att underbart uppväckas av en ångerfull samtid eller åtminstone en rättvis eftervärld. Alla dessa lokaler och begrepp – barrikad, katakomb, rännsten, eftervärld med mera är centrala för modernismens mytologi. Den kallsinniga konstsociologin hävdar däremot, att den allsidigt förföljde och misskände är ganska sällsynt. Den habile fäsören, han som slaviskt accepterar beroendet, han kan ha det lätt i början men han blomstrar flyktigt och vissnar länge. Den stora talangen som vill hävda sin frihet kan ha det trögt i portgången men får vidare och mer långvarig verkan, direkt och indirekt. Kanske får han uppleva ett omvänt förhållande – att samhället blir beroende av honom, för hans unika förmåga att gestalta detta samhälles innersta önskningar och behov.

Gotisk katedralDen stora talangen, som får verka bara genom teoretiska skrifter, teckningar och modeller, som aldrig får bygga ett hus, det är nog ett ovanligt fenomen.

Geniets frihet och stymparens beroende… Nej, så enkelt är det inte ändå. Ni representerar ett kall, som har stor konstnärlig uttryckskraft men också har utrymme för rutin och solitt hantverkskunnande, ni är förankrade i sociala behov som få av oss andra konstnärligt verksamma. Att rita ett gott och dugligt bostadshus som tjänar sitt syfte om det också är glömt om hundra år är också en stor och aktningsvärd uppgift.

Grundholm är död – eller är han? Finns det inte i dag diverse grundholmare med funktionalismens och andra moderna stilars planscher på väggarna, grundholmar som bygger som stympare men ändå känner sig som apostlar och profeter? Taktfull som jag är överlåter jag till er själva att besvara frågan.

Min egen gissning är att den svenska arkitekturen behöver fler visionärer och färre pragmatiker och utilister, som ängsligt sneglar på beroendets slavpiska. Inse och förstå vidden av ert sociala beroende men upphör inte att sträva efter frihet. Det är det råd jag vill ge er.

Jag har talat mycket om det beroende av traditionen, som inringas av termer som stilimitation eller eklekticism. Låt oss ett ögonblick återkomma till det sociala beroende av samtid och samhälle jag också berört, vårt beroende av en beställare. Jag tror det är konstnärens skyldighet att i möjligaste mån analysera och förstå arten av och vidden av detta beroende. Insedd nödvändighet är frihet, för att använda en marxiserande term.

Självfallet bör man betänka, att inte ens beställaren är betjänt av konstnärens ofrihet. I ett dialektiskt spel mellan beställarens krav och konstnärens uttrycksbehov blir verket till.

Crystal Palace i London, byggt till världsutställningen 1851 Kanske borde vi också betänka, att konstnären själv bär ett onödigt beroende på ryggen – konventioner, tabunormer, låsta rumsbegrepp, oförmåga att se näraliggande lösningar. Även beroendet av konventionen kräver ständig uppmärksamhet och analys och de befriande frågorna ”Varför just så här?” ”Varför inte tvärt om?”

I insikt och medvetenhet om beroendets gränser kan ni sträcka er efter en frihet, som slutligen bär rika frukter.

            Talet återgavs i två understreckare i Svenska Dagbladet, den 1/9 och 2/9 1987.