3 X Delblanc - uppskattat program på ABF
Lördag 13 november arrangerade Delblancsällskapet tillsammans med ABF Stockholm ett uppskattat program om Sven Delblanc på ABF-huset vid Sveavägen. Ett 40-tal personer hade mött upp. Delblancsällskapets ordförande Per-Ola Jansson hälsade välkommen och fungerade som moderator.
Leif Furhammar, filmprofessor och TV-kritiker i DN, talade inledningsvis om estetiken i TV-serien Hedebyborna, nyligen utsedd till bästa svenska TV-serie, och visade klipp ur DVD-versionen. Sven Delblanc tycktes anse att TV-dramatik var något alldeles för allvarligt och viktigt att överlämnas till TV-folk, därför skrev han själv manuskriptet till Hedebyborna, menade Furhammar som också framhöll att den estetik som Delblanc och regissören Håkan Ersgård tillämpade i Hedebyborna på många sätt bröt mot den sorts realism som präglade samtida serier som Raskens, Hemsöborna och God natt jord. Att arbeta med en berättare som Mon Cousin – som både är en utanförstående kommentator som talar direkt till åskådarna och samtidigt en av de fiktiva gestalterna – är ett sådant icke-realistiskt och illusionsbrytande inslag. Också de långa scenerna och de snabba känslomässiga kasten bröt mot den gängse TV-dramatikens konventioner. Leif Furhammar framhöll också starkt det stora värdet i Håkan Ersgårds nyligen utgivna berättelse om sitt samarbete med Sven Delblanc och tillkomsten av Hedebyborna. Den typen av dokumentationer är mycket sällsynt. När man tar del av Ersgårds berättelse och läser om alla hinder som tornade upp sig under förberedelsearbetet och inspelningen förundras man över att serien verkligen blev av, och blev så bra. Bra och nydanande. Leif Furhammars föredrag finns tillgängligt i en separat artikel på hemsidan!
Helena Brodin hade som skådespelare inte märkt så mycket av de stora problem som regissören Håkan Ersgård hade att bemästra för att ro serien i hamn, det fungerade ungefär som vanligt. Det berättade hon i Jesper Ersgårds samtal med henne, som framför allt handlade om hennes gestaltning av Signe, en av de verkligt stora rollerna i Hedebyborna. Helena betonade hur givande det varit att få gestalta Signe, som präglas av sin starka mänskliga värme. Hon kan bevara sin munterhet och livstro trots att hon lever ihop med slarvern och suputen ”Svensson” och ensam får ta ansvaret för en stor barnaskara. Hur kan Signe fortsätta att älska sin man trots alla hans svagheter och svek? Sixten Svensson har också mjuka och levande drag och han har en gång byggt ”ett bo av kärlek” i Signes hjärta, menade Helena – det kan hon aldrig glömma. Signe har som dotter till Karolina och Abraham Styf vuxit upp i en trygg och varm familj, det förklarar också hennes sätt att vara. Leif Furhammar menade att en aspekt på ”Svenssons” tragik är att han i det samhälle han lever inte kan tjäna pengar på sin humor och berättartalang. Han är en konstnärsnatur som i dag kanske hade blivit ståuppkomiker.
Som sista programpunkt berättade Lars Ahlbom om Sven Delblancs författarskap och tog upp tre teman, Sven Delblanc och barnlitteraturen, Sven Delblanc och lyriken och Sven Delblanc sista år. Helena Brodin läste texter som illustrerade dessa teman, mest ur den nyutkomna textsamlingen ”Mest personligt”, men också ur några av Sven Delblancs romaner. I en tidig artikel berättar Sven Delblanc att han tidigt läste vuxenlitteratur – Strindberg i 8-årsåldern och Hjalmar Bergman som 11-åring – och tar avstånd från barnlitteraturen som han menar ofta underskattar barnen. Lars Ahlbom trodde sig minnas att Astrid Lindgren reagerat på detta: ”Hur kan en normalt så klok karl vara så dum?” I en annan artikel framgår dock att Sven Delblanc själv klokt nog underhöll sin egen son med berättelser om bovjakt à la James Bond och en dum och festlig Björn, påminnande lite om Nalle Puh. Helena Brodin läste avslutningsvis flera starka texter som Sven Delblanc skrev under sina sista år då han var svårt sjuk. Om Astrid Lindgren blev arg på Delblanc för hans negativa syn på barnlitteraturen, så var hon i alla fall inte långsint. Helena läste allra sist ett tröstebrev som Astrid Lindgren skickade till Sven Delblanc 1992 när han bara hade ett halvt år kvar att leva: ”Detta är ett kärleksbrev som inte behöver besvaras.” Astrid själv var då 85 år gammal och nästan helt blind.
Foto: Birgitta Lerjeryd
