"Mest personligt" - läs recensionerna!
Här publicerar vi de recensioner av Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter som kommit. Bo-Ingvar Kollberg har anmält boken i Upsala Nya Tidning, Tommy Sundin i Västerbottens-Kuriren, Tryggve Lundh i Folket, Göran Lundstedt i Kulturen, Curt Bladh i Sundsvalls Tidning, Svante Nordin i Svenska Dagbladet, Mikael Löwegren i Smålandsposten, Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten och Jan-Olov Nyström i Södermanlands Nyheter.
Vårt behov av Sven Delblanc
Det var förr en tumregel att de närmaste 50 åren efter en författares död var avgörande för de litterära verkens överlevnad. Om detta gäller även i dag, är kanske inte helt säkert. Den mediala världen glufsar i sig sina barn. Uppsalaförfattaren Sven Delblanc får nog ändå sägas befinna sig på den säkra sidan. Han dog 1992 och lever alltjämt i många läsares minne. Även om Bonniers förlag gärna kunde ge ut några av de centrala verken i nya utgåvor. Här finns för den unga generationen en förebild som heter duga.
Det är inte bara böckerna om Hedeby, Samuelsviten eller titlar som Prästkappan, Kastrater, Eremitkräftan eller de senare, Livets ax och Agnar, som givit Sven Delblanc en förblivande plats i vår historia
Mytbildningen kring honom började redan under hans lärartid, som docent vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Det förekom att kvinnliga studenter svimmade under hans seminarier. Att sedan bli inburen i assistentrummet av Den Store var en tungt vägande merit. Om den också inte stod i tentamensboken. Det var heller inte fy skam att sitta med vid någon av föreläsningarna som avhölls i sal IX i universitetshuset, där Sven Delblanc uppträdde i full ornat med sin medaljong och röda halsduk, som en prästerlig stola fritt hängande runt halsen.
Oförtröttligt arbetar även Sven Delblancsällskapet på att befästa hågkomsterna. I det syftet har man givit ut författarens journalistik, kritik och essäistik i flera böcker. Den fjärde och sista delen är precis utkommen och heter Mest personligt.
För sammanställningen svarar litteraturvetaren Lars Ahlbom, välrenommerad Delblancspecialist. Han uppträder själv med en inledning och kommentarer, som fungerar som diskreta sidorepliker till läsaren. Det inte minst förtjänstfulla med den här volymen, liksom med de tidigare delarna, är att den på ett ställe både samlat texter som är svåra att få tag på och att den dessutom rymmer inslag som förut inte funnits i bokform.
Den välvalda titeln signalerar att Sven Delblanc i många av texterna intar en hållning av förtrolighet, som ger urvalet dess helt egna ton. Så kunde han uppträda också i sina böcker, något som gjorde det svårt för en del kritiker att skilja mellan dikt och liv.
Ibland ställde det till problem för författaren vilket framgår av de bidrag om estetik och fantasi som finns på slutet. I den kreativa processen med det skapande ögonblicket, där ingivelsen följer sina egna lagar och där det oväntade är svårt att styra, får dock den upplevda verkligheten ofta stryka på foten. Det gäller nog även en hel del av innehållet i de här texterna, som tidigare varit publicerade i allt från Expressen och Dagens Nyheter till Röster i radio.
Nedslagen inledningsvis görs i den sörmländska barndomsmiljön lika väl som i den dagliga tillvaron långt senare. Sven Delblanc berättar om hur han tidigt kom att läsa vuxenlitteratur, en vana som han gärna anbefaller senare generationer.
Han skriver om feriearbete som bonddräng på 1940-talet och man får möta den konflikt med att leva i två världar, en där kroppsarbetet hölls i helgd och en där bokvettet dominerade, som han väl aldrig riktigt fick fason på. Beskrivningen av de vid mogna år inledda försöken att etablera sig som målare i Strindbergs efterföljd är ett mästerstycke i upprymd självironi. Men det första mötet med en naken flicka antar närmast sakrala proportioner.
Föräldrarnas försök att bygga upp en ny tillvaro i Kanada är ett motiv som satt många spår i författarskapet. Här ges ytterligare infallsvinklar till dem vi redan fått.
Det i böckerna ofta behandlade men i dag snart bortglömda bondesamhället är annat som tas upp. I en svit porträtt, kallad Historiska gestalter, förekommer bland andra både Heliga Birgitta och Gustav III.
På tal om Sven Stolpes bok om Birgitta får Uppsalaborna som ”glädjedödare” sin släng av sleven. Det sker i samband med en redovisning av dåtidens vetenskapliga ideal. När det gäller Gustav III och dennes uppväxtförhållanden, kan vem som helst känna sig hemma som i en modern familj.
Mera allvarlig är Delblanc, när han berättar om den skelettcancer som ändade hans liv, det som han skrev öppet och naket om i sina sista egna böcker. Men ändå är det för det mesta en lätt luttrad, en smula desillusionerad och emellanåt även gammelmansvis författare som talar.
Man kommer ofta att tänka på hur mycket som hunnit förändras sedan Sven Delblancs tid. Och hur mycket han skulle ha behövts i dag, hans ordval, bildning, formuleringar och skarpblick.
Bo-Ingvar Kollberg i Upsala Nya Tidning 1/10 2010
I gott sällskap
Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter av Sven Delblanc samlas i en ny bok som fullbordar Delblancsällskapets serie om fyra volymer som sammanfattar Sven Delblancs produktion.
Mest personligt heter en bok med minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter av Sven Delblanc som i dagarna kommit ut med Delblancsällskapets sekreterare Lars Ahlbom som redaktör. Sällskapet har genom denna fjärde volym fullbordat sin ambition att sammanställa och ge ut Delblancs artiklar och journalistik. Temat för tidigare delar har varit Strindberg, kritik och essäistik samt satir, samhällsdebatt och politik.
Jag går till den egna bokhyllan, plockar ut två och en halv hylldecimeter Delblanc och mina fjärran läsminnen tar sig en angenäm tur genom medvetandet: Eremitkräftan - debuten från 1962, avhandlingen om 1700-talets äreminnen, den romantiska berättelsen om Kastraterna, folkliga Hedebysviten i Åminne, de mer politiska 60- och 70-talstexterna Åsnebrygga, Trampa vatten och Zahak (om resan till Iran runt 1970), den egna släkthistorien fiktionaliserad i Samuels bok med fortsättningar och slutligen epilogen i memoarvolymerna Livets ax och Agnar, färdiga strax innan liemannen i skelettcancerskepnad skördade honom för snart 18 år sedan.
Han var bäst bland lärarna i 1960-talets Uppsala och vår egen författare, liksom. Oförglömlig hans föreläsning om Strindbergs drömspel i universitetshusets hörsal X, där han till synes hänryckt av det egna engagemanget omtumlad lämnade salen, sedan vi spontat tagit upp en rungande applåd. Eller när vi uppsökte villan i Norby för att försäkra oss om att han verkligen skulle ställa upp som talare vid ett Vietnam-teach-in i universitetsaulan om lördan samma vecka och samtidigt tigga pengar till FNL. Han svarade ohörbart buttert, slängde som gåva till oss en postanvisning med arvodet för något tidningsbidrag och tycktes oss åtskilligt förvirrad. Hur nervösa var vi inte inför talet och alldeles skräckslagna blev vi när anförandet inleddes med ett vresigt "JAG VILL INTE TALA MED ER!" Förklaringen lugnade oss. Han tänkte sig att auditoriet nog i alla stycken delade hans åsikter och ville hellre nå högre potentater som Rector magnificus eller varför inte ignoranta statsråd och feta direktörer.
Nu har det gått för Delblanc som för Olle Hedberg i min tidiga bibliotekskarriär. Böckerna samlar damm på hyllorna, förpassas till magasinen om de inte redan utrangerats. Illa är den där synen på litteratur som färskvara. Särskilt illa att Delblanc inte längre efterfrågas. Den nya urvalsvolymen påminner oss om vilken enastående stilist han ändå var. Och vilken läsfröjd väntar inte den som ännu inte gjort honom bekantskap! Ta bara bidraget till årgång 1973 av Gastronomisk kalender, som formar sig till ett lovtal över den svenska bondekulturens kosthållning. En gammal höna vacklande på gravens rand var minsann en "eggande utmaning till matmammors uppfinningsförmåga". Broilern, som blir ätlig efter ett kort besök i stekpannan med lite värme tillförd, är i själva verket "ett tuppfjät från den skamlösa gastronomiska defaitism, som heter färdiglagad mat." Annat med hönsen, "urvärpta veteraner, som krävde långkok för att vekna".
Författarens uppväxt i det sörmländska bondlandet har satt många spår i hans verk och bildar ett eget avsnitt i artikelurvalet. Också det kanadensiska ursprunget ger avtryck, i första hand genom besöket i ungdomen hos den brutale fadern, som efter skilsmässan återvänt till Kanada. Delblanc gjorde även researchresor till Kanada för Samuelsviten. Hit kan kanske också hockeyintresset föras. Han var både utövare av sporten ("långt för Roland Stoltz var jag världens långsammaste back") och fungerade som kunnig och spirituell expertkommentator för Expressens kultursida under VM-turneringen i Stockholm 1970.
Urvalet rymmer också porträtt av människor han känt (Ulla Sjöblom, Tage Danielsson, Moltas Eriksson med flera) och historiska personer, där exempelvis Gustav III, Stiernhielm och Tegnér blir föremål för positiva omvärderingar. Lägg därtill en myckenhet material om tillkomst och tankar kring de egna verken, den egna estetiken och kreativiteten samt dikter, dialoger, hela sex noveller och vi får en bok som fungerar som väl-smakande aptitretare på hela författarskapet, där Lars Ahlboms kommentarer är till god hjälp.
Möjligen är titeln inte alldeles adekvat. Så mycket mer "personligt" än det som står att läsa i memoarerna kommer inte fram. Snarare kan artiklarna betraktas som förarbeten. Då kommer man personen Delblanc närmare i Lars Lönnroths minnesbok från i fjol. De var båda vapendragare mot förhärskande konservativ vetenskapssyn vid litteraturhistoriska institutionen i Uppsala där de kamperade ihop. Lönnroths berättelse om deras sista möte, när den dödsmärkte men av cortison exalterade vännen drog ut honom på krogen, är obetalbar. Delblanc ersatte Lönnroth läsåret 1968/69 som gästprofessor vid Berkeleyuniversitetet, vilket resulterade i dagboksromanen Åsnebrygga. Omläst nu känns den väldigt pessimistisk och daterad, som det brukar heta. Men 1969 var läsupplevelsen omskakande. Inte för Lönnroth däremot, som tyckte synen på USA var alltför negativ. Dessutom hade Delblanc gjort några av Lönnroths Berkeleyerfarenheter till sina. Mötet med Elridge Cleaver, exempelvis. Vänskapen bröts och återupptogs först tiotalet år senare. Tillsammans var de ansvariga för standardverket "Den svenska litteraturen" i sju band som kom under 80-talets slut. Det var där Delblanc fick stryk för sin snåla bedömning av Lagerlöf, något som tycks ha grundlagts i barndomen. I en artikel om späda läsefrukter skåpar han ut Nils Holgersson. Han märkte den pedagogiska avsikten och blev förstämd: "Selma skrev på vackert, inte på riktigt, det var tidigt mitt bestämda intryck, som senare läsning bara obetydligt har reviderat."
Tommy Sundin i Västerbottens-Kuriren 9/9 2010
Sven Delblanc: urtida, samtida, framtida
Oförtrutet, oförtövat (ett ord som kanske Delblanc skulle ha estimerat) fortsätter Delblancsällskapet med sin utgivning av Sven Delblancs journalistik, kritik och essäistik.
Efter att tidigare ha mött Delblanc som personlig, engagerad och vass kritiker och essäist i Strindberg – urtida, samtida, framtida (2007), Kritik och essäistik 1958-1991 (2007) och Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier (2009) utkommer nu den fjärde och avslutande delen av Sven Delblancs artiklar, Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter.
Som titeln säger är texterna högst varierande och består av minnesbilder, poträtt av vänner och kollegor (Tage Danielsson, Harry Järv, Åke Runnquist) och historiska gestalter (som exempelvis lärdomsfenomenet Georg Stierhielm, överlöparen Flavius Josephus från romanen Jerusalems natt, 1700-tals gestalter från Delblancs älskade gustavianism som exempelvis Gustav III själv, skaldekungen Esaias Tegnér, tonsättaren Jean Sibelius).
Men kanske än mer intressant är hans kommentarer till de stora Hedeby- och Samuelsviterna.
Men som om detta inte vore nog, ur den rika produktionen avtrycks här också noveller, texter om kreativitet (bland annat några lysande ord om litteraturkritik och musik) och ett avslutande avsnitt som visar Delblancs stora idrottsintresse, främst ishockey från VM 1970, då Delblanc skrev en serie för Expressen.
Men kanske är ändå höjdpunkten för mig som trägen Delblancläsare den återutgivna berättelsen ”Minnen från Kanada” där han skriver om sina första år (han föddes i Swan River i Manitoba 1931) och om sina föräldrar fram till den resa han gör under tidigt 80-tal då han återser systern Alice och spårar denna verklighet också beskriven i romanen Kanaans land i Samuelsviten och sedan i memoarboken Livets ax.
Amerika hade han tidigare besökt också hos fadern 1947 – en resa tidigare skildrad i berättelsen ”Ung man på havet”. Här har den utgivits än en gång men är nu också kompletterad med texten ”Jag for över Atlanten med en kappsäck spik”. Spiken beställdes av fadern, då trådspik saknades och de amerikanska spikarna hölls för odugliga, förstörde virket.
Det är viktigt att dessa texter offentliggjorts och under den flitige Delblancforskaren Lars Ahlboms - läs hans avhandling Frihetens tragedi, 1989, eller hans monografi Sven Delblanc, 1996 - kunniga redigering kommer här, som i de tidigare böckerna, nya sidor oavlåtligen fram om en av våra mest spännande författare.
Sven Delblanc levde 1931-1992, skrev djupt och lätt i många stilar och är i sanning som Strindberg just urtida, samtida och framtida.
Tryggve Lundh i Folket 11/9 2010
Europa och den svenska kalljorden
Över hela Sven Delblancs författarskap vilar faderns skugga. Han kläddes ut till gammaltestamentlig, straffande dundergud, till Fredrik den store eller Marquis de Sade. Överallt spökar han: "Han har så många namn, min far. Ett av hans namn är Europa. Detta stolta, sköna, grymma Europa, som jag hatat och älskat mer än allt". Fadern Siegfried Delblanc förs till samman kategori som Schopenhauer och Nietzsche, den unge Delblancs litterära idoler.
Till denna sfär kunde också Bertil Malmberg räknas och i ett minnevärt stycke i den nu utgivna volymen "Mest personligt" skapas en komisk kontrast, då den tillfällige bonddrängen Delblanc reciterar Malmbergs undergångsmärkta dikter för föga trakterade sörmländska lantarbetare.
Stort bättre gick det inte när bondestudenten kom till Uppsala: "För mig verkade Uppsala inte gästvänligt. Gymnasistens andliga bagage av Nietzsches och Schopenhauers varumärken förklarades för kontraband och kastades i Fyrisån." I Uppsala härskade logisk positivism.
Delblanc kallar sig en gång "europeisk skribent". Hans farfar var invandrare från Tyskland. Apropå hans öde frågar sig Delblanc: "Är jag 'assimilerad'? Tack, jag tänker inte bli honorärsvensk eller hedersarier. Jag tänker behålla mitt namn och hedra mitt ursprung. Vill ni kasta ut invandrare för ni kasta ut mig också."
Europa är sinnebild för både öde och individualism, för tradition och uppror. Ofta förknippas det med undergång. Den av samhället utspydde greve Kyhle igenkänner i Axel Webers far "en individualist i korporationernas land". För en sådan måste det sluta illa.
Inte bara Delblancs far utan också hans morfar hörde till dessa havererade individualister och de har alltid hans hjärta: "Jag har ingenting glömt. Jag tänker berätta allt om olyckans barn, jag vill föra deras talan så långt det står i min makt". Tegnérs olycka ses i samma perspektiv: "Sverige knäcker alltid sina talanger".
Hjalmar Bergmans "Herr von Hancken" hörde tidigt till Delblancs favoritböcker och med en lätt travestering av von Hanckens livssummering förklarar han: "Jag har odlat fikon och druvor på hembygdens karga jord, utan resultat och utan den ringaste uppmuntran från landstinget". Det är en beskrivning av försöket att plantera europeiska drivhusväxter i den svenska kalljorden. Missmodet saboteras dock redan av den ironiska slängen, som visar hur Delblanc alltid fann en glädje i den språkliga turneringen.
Men samtiden kunde onekligen ge anledning till uppgivenhet. Svenska Dagbladets kultursida ger samma intryck som då "en vördnadsvärd gammal lektor anlägger bermudashorts till doktorsfracken". Delblanc är betydligt nådigare mot Expressens kultursida och det är också därifrån de flesta texterna i "Mest personligt" har hämtats.
Tillsammans bildar de en i långa stycken fortlöpande dagbok och arbetsjournal. De många pregnanta formuleringarna gör läsningen till en sann fröjd. Samtidigt finns det ett viktigt uppsåt som aldrig tappas ur sikte: att mot alla kommunala och kommersiella attentat försvara diktens livsvärde.
Göran Lundstedt i nättidningen Kulturen 21/9 2010
Glädjeläsning med stänk av vemod
En dag, när den dödliga cancern redan förmörkat hans livssyn, slår Sven Delblanc upp Svenska Dagbladets kultursida. Under strecket finner han en essä om Wittgenstein, över det en artikel om Carola.
Muntert och ilsket konstaterar han att Svenskan drabbats av "galloperande populism".
Så skrev han ofta. Mycket skrev han, vid sidan av det litteraturvetenskapliga och de stora romanerna. Helst skrev han i Expressen, om det mesta, rent av städslad som sportkommentator under hockey-VM 1970.
De kommentarerna finns som appendix i den urvalsvolym, Mest personligt, Lars Ahlbom redigerat, med minnesbilder, dagböcker, porträtt och andra texter. Den är det en glädje att läsa, med ett och annat stänk av saknad: skribenter som Delblanc är det numera ont om när kolumnister ersatts av skräniga krönikörer.
Delblanc kunde konsten. Han var ofta elak, aldrig plump, gärna ilsken över mycket i samtid och samhälle. Men vidsynt i tänkande och tyckande.
Mest personligt är en litet missvisande titel. Visst finns här personliga minnesbilder, av morfar, livet i Kanada, herrgårdarna i Sörmland, allt det som först blev romaner, om Hedeby och Samuels döttrar, sedan de sista, mycket personliga små minnesböckerna. De texter Ahlbom valt är ofta förstudier till de sista självbiografiska böckerna, Livets ax och Agnar.
Men det är de samtidskommenterande texterna som livar upp boken, liksom samlingen vänporträtt. Så snabb han var i kommentarer, så exakt i beskrivningar av förhållanden och människor. Och så väl han skrev, ett språk som briljerade med allt vad svenskan förmår, i sina bästa stunder.
Ingen galloperande populism här, inte. Delblanc var noga med värderingar och smak, gick inte vilse till det banala, vare sig det handlade om litteratur eller hockey.
Litet brutalt avslöjande kunde han också vara – som när han berättar om sina vedermödor med den svenska statstelevisionen. Först med ett och annat försök att förnya, kanske rent av förädla tv-dramatiken. Men det mest gick vilse i byråkratkorridorerna, mycket litet blev förverkligat. Sedan det långa, ofta mödosamma arbetet med att förvandla romanerna om Hedeby till tv-serien Hedebyborna. Det är ett stycke svensk tv-historia Delblanc berättar.
Så visst finns anledning att sakna hans skrivande. Därför är texterna Lars Ahlbom valt och ur tidningsarkiven räddat åt eftervärlden så värdefulla. För Delblancs vänner. Liksom för dem som uppskattar det briljant skrivna.
Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 10/10 2010
Påminnelse om ett tungt författarskap
Var i all världen finns Sven Delblanc? Jag menar inte att han försvunnit från sin bostad och efterlysts av polisen. Jag menar att han efter sin bortgång 1992 på ett märkligt sätt försvunnit ur svensk offentlighet. Under decennier var han en av Sveriges mest lästa och uppburna författare. Nu samlar hans böcker damm på antikvariatens hyllor.
Det är sant att det litterära minnet i Sverige i allmänhet är kort. Knappt har hyllningarna i samband med frånfället förklingat så sänker sig tystnaden. Men Delblancs fall är ändå extremt. Fyra miljoner svenskar såg tv-serien om Hedebyborna. ”Folkets kärlek min belöning”, skriver Delblanc med tillgrepp ur kungsorden i en kommentar från 1980. Nu är han försvunnen.
Hur bör denna relativa glömska förklaras? Är den rättvis? Själv kan jag inte tycka annat än att Delblanc var en stor svensk författare, förtjänt av hågkomst. Men han skrev mycket. Lars Ahlbom talar om hans ”måttlösa kreativitet”. En sådan är en tillgång för en författare så länge han lever men kanske inte nödvändigtvis när han är borta. Läsaren tvekar inför hyllmeterna av volymer. Vilken skall man välja? Det behövs ett urval. Vad av Sven Delblanc bör tillhöra kanon, vilka var hans bästa romaner? Jag skall strax ge ett svar.
Litterära sällskap finns till bland annat för att hålla en betydande författares minne vid liv. Det gäller också om Delblancsättskapet. I samarbete med detta sällskap ger nu Lars Ahlbom, Delblancverkets outtröttlige vårdare, ut den fjärde och sista volymen av Delblancs journalistik. Den har fått titeln ”Mest personligt” och innehåller åtskilligt, recensioner, debattinlägg, minnesblad, noveller, dikter, till och med ishockeyreportage. Dikt och ishockeyreportage kombinerade Delblanc för övrigt 1970 i en Bertil Malmberg-pastisch och rekviem över Sveriges (i någon mån) förlorade storhet som hockeynation:
Den sista väg vår härlighet beträder,
den stupar nedåt som en Hadestrappa.
På hockeyns portar andra släkten klappa.
Dödsfåglar kretsar över våra städer.
Vad är det då som bör sparas undan den Hadestrappa som Sven Delblancs litterära rykte beträtt? Vilka är hans bästa verk? Vilka av hans romaner bör man (börja med att) läsa? Mitt svar är ”Åminne” (1970), första delen av Hedebysviten, samt ”Kastrater” (1977), den underbara berättelsen om Gustaf III:s möte med Karl Edvard Stuart, den brittiske tronpretendenten, i Florens 1783.
Båda kommenteras i ”Mest personligt”. Hedeby kallas ”Sverige speglat i en skärva”. ”Mon Cousin”, vars hyllningar till efebens företräden innehåller en reminiscens från Nabokovs ”Lolita”, är också en allvarlig filosof som för resignationens talan. ”Kastrater” berörs indirekt, genom en hyllning till Ulla Sjöblom som i Dramatens uppsättning av romanens scenversion spelade kastratsångaren Farinelli, han som i en väldig monolog får framföra Delblancs syn på konsten, denna kastratsång under stjärnorna. Delblanc karaktäriserar Ulla Sjöbloms sätt att framföra det hela och därmed även sin egen stilkonst sådan den ibland trädde fram som bravuraria:
"Den enorma monologen vällde fram som en flod, gnistrande i solsken, rysande av kalla vindstråk, bubblande av dolda vidunder, med fiskar sprittande under ytan, sländor sirrade över bugande vass..."
”Mest personligt” är ett urval som både Sven Delblanc och Lars Ahlbom har heder av. Åtskilligt är lättviktigt, men tillsammans ger dessa artiklar en påminnelse både om en nyss försvunnen tid och om ett av Sveriges mest betydande samtida författarskap.
Svante Nordin i Svenska Dagbladet 11/10 2010
Delblancs material spretar åt alla håll
Den oförtröttlige förvaltaren av Sven Delblancs litterära kvarlåtenskap, Lars Ahlbom, har nu redigerat ännu en bok med artiklar. Boken Mest personligt sägs vara den sista i en serie på fyra.
Det hela har måhända något av vad Strindberg kallade entreprenadsystemet över sig – en tendens att muta in ett författarskap. Först som sist är det dock en kulturgärning att Sven Delblanc återkommit i det offentliga samtalet genom dessa digra artikelurval. Han var en omistlig del av svenskt kulturliv och en del av de saker han hade på sitt hjärta är idag, arton år efter hans död, mer angelägna än någonsin.
Helhetsintrycket av denna avlutande artikelsamling blir ändå lite kluvet. Mest personligt bildar ett slags uppsamlingsvolym. Materialet spretar åt alla möjliga håll och man saknar det sammanhållande bandet. Än är det självbiografiska fragment, än minnesbilder av vänner, än texter om litteratur eller konst.
Flera av texterna hade gjort sig bättre i någon av de andra böckerna. Man får intrycket att redaktören gjort nya fynd, och vad säger att vi inte får se en femte volym i framtiden? För här saknas å andra sidan stora och centrala texter. Till exempel nämns en längre idéhistorisk studie från 1961 av Georg Stiernhielms dikt Hercules. Den har aldrig kommit med i något urval. I och för sig utgör inte Ahlboms fyra volymer Delblancs samlade skrifter, men det är inte desto mindre angeläget att en sådan central text kommer med.
Och just därför undrar man, å tredje sidan, över en del andra saker som faktiskt tagits in. Mest personligt innehåller t.ex. en del självbiografiska texter som sedan inarbetats i memoarböckerna Livets ax och Agnar. Där fann de vad författaren själv rimligen bedömde vara dess slutgiltiga form.
Det lite ambivalenta i urvalet – att både önska sig ha med allt och ändå inte – präglar också de fyra volymerna sammantaget. Så här i backspegeln är grundproblemet att vilja ge ut Delblancs samlade skrifter samtidigt som det faktiskt är något annat man gjort: ett mycket generöst urval.
Men det gör på ett sätt detsamma. Det viktigaste är förstås att Sven Delblancs egen röst görs hörd. Man kanske inte ska begära mer än så.
Vi kan bara hoppas att Delblancsällskapet som står bakom utgivningen fortsätter på den inslagna vägen genom att ge ut Delblancs samlade dramatik. Ett rejält urval av hans brev är ett större men minst lika angeläget projekt. Och nog skulle Sven Delblanc själv uppskattat om hans romaner gjordes mer tillgängliga genom billiga folkupplagor.
Mikael Löwegren i Smålandsposten 30/11 2010
Låt en ny publik möta Delblanc
- Men nog är det en vidunderligt vacker utsikt! Den kommentaren har följt mig under åren. Jag ler inombords när jag tänker på Sven Delblancs Samuelsvit där Elin, Tok-Sams stolliga jänta, i bok nummer två ”Samuels döttrar”, fäller den här bevingade repliken en afton för länge sedan då hon i förtvivlans mod söker lätta upp stämningen i barndomshemmet.
Att läsa Delblanc kostar på. Hans texter lämnar ingen oberörd även om jag personligen är mer fäst vid hans skönlitterära verk än hans essäer och debattartiklar. I år ger Delblancsällskapet ut den fjärde och avslutande delen av Sven Delblancs journalistik och kritik. Den kan ses som en ersättning för den självbiografi författaren påbörjade 1992 och som han dessvärre aldrig hann färdigställa.
I ”Mest personligt” berättar Delblanc bland annat om sin barndoms läsning, om Amerikaresan, Hedeby- och Samuelsviten, om estetik och kreativitet. Även porträtt av historiska personer och vänner som Tage Danielsson, Ulla Sjöblom och Åke Runnquist får sitt utrymme. Avdelningen Minnesbilder hör till de mest läsvärda och jag skulle önska att den text som i oktober 1988 publicerades i Expressen – Min farfar var en sån där svartskalle – återigen trycktes i landets samtliga tidningar och även lästes högt i riksdagen. Artikeln känns skrämmande aktuell och är ett starkt angrepp på allt vad invandrarfientlighet heter.
Artiklarna i antologin är välskrivna men spretar. Lars Ahlbom, Delblancvetare och sällskapets sekreterare, har som redaktör gjort ett digert arbete även om jag efterlyser en tydligare struktur i urval och komposition. Likaså en bättre återgivning av de bilder som finns med i skriften. Boken består av tolv avdelningar där förutom tidigare nämnda avsnitt följs av dikter, noveller, ishockeykommentarer och dagboksblad. Den äldsta artikeln, publicerad i Arbetarbladet 1961 av den då 30-årige Delblanc, utgörs av en recension och reflektion kring den finsk-finska sibeliusmyten. Den sista texten publiceras veckan innan Delblanc dör i december 1992 och har rubriken Vid gränsen. Han har då i ett par år levt med beskedet att han har en obotlig skelettcancer.
Sven Delblanc (1931-1992) hör till vår tids främsta författare och jag lyfte i en artikeln publicerad här på DDs kultursida i januari fram hans betydelse som samhällsdebattör och maktkritiker. Jag finner det angeläget att författarens litterära sällskap belyser hans olika sidor. Dock är det Delblancs skönlitterära verk som måste sättas i centrum. ”Samuels bok” som bygger på författarens egen släkthistoria och inleder hans quatroserie belönades 1982 med Nordiska rådets stora pris. Med rätta! Hans tetralogi om Hedebyborna som också blev en älskad TV-serie befäster hans storhet. Den har också nyligen fått sin skrift: ”Hedebyborna – en berättelse om en TV-serie” av regissören Håkan Ersgård.
Jag hoppas att Bonniers ger ut Delblancs två sviter i pocket så att de här litterära skatterna återigen möter en publik. Flera av hans essäer tål också en återutgivning. Humoristen Sven Delblanc gör sig påmind i ”Mest personligt”. Jag njuter av att läsa Gastronomisk patriot som inleds med ett Ekelöf-citat: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig.” Salivavsöndringen ökar allt medan jag bläddrar och den kulinariska sedelagen är orubblig som Kants stjärnhimmel. Här finns en längtan efter ansjovis och sill i dill, paltbröd och fläsk, stångkorv med rödbetor, långkokt höna med persiljesås.
Delblanc berättar från sin barndom att ”om baket var evangeliskt var slakten gammaltestamentlig, lagisk, urtidsgrym. Tidig senhöstmorgon med bleknande stjärnor. Svensson i Fridebo var inkallad som sakkunnig. Dyster och morgonhärsken före första slaktsupen bar han knivgarnityret som en hednisk offerpräst. I öster steg morgonsolen i saffran och blod, slaktgalten skrek och snarkade i sin dödsångest, inkråmet ångade i morgonkylan”.
Lukten från visthusboden och alla minnen gör erfarenheten så sinnlig att t o m en skribent som Delblanc ibland saknar ord. Ta till dig författarens personliga texter och se där en litterär buffé som med råge konkurrerar ut de främsta julbord.
Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten 2/12 2010
Rika och roliga minnen av Sven Delblanc
”Mest personligt” är samlade minnen, noveller, tidningsskriverier och till och med dikter av Sven Delblanc. En god utgivning av sådant som göms och glöms i läggen. Delblancsällskapet är ett ovanligt nyttigt litterärt sällskap, tidigare Delblancvolymer har handlat om kritik, Strindberg och debatt.
Man läser ochtänker, denna barocka ymnighet, denna bondestudentens omättliga aptit på liv och kultur, på mat, historia, ishockey och litterär kanon. Sven Delblanc skriver om slakt, om syltor och stekar och är som ett matstilleben från 1600-talet, full av sinnlig lust. Han skriver om Stiernhielm och är som den lärde professorn och den motsägande studenten.
När Delblanc skriver vänporträtt kan tre rader lysa mer än bibliotek av sorgekväden. Som när han hyllar den mångbegåvade Moltas Eriksson, ”med alla sina talanger var han som en brokig paradisfågel bland Uppsalas specialiserade sparvar, talanger som aldrig helt fick möjlighet att blomma”. Det är en ysande liknelse; de små akademiska specialistsparvarna som endast kan överleva på mycket speciella sorters frön, vid sidan av en prunkande paradisfågel.
Med en mening karaktäriserar Delblanc också nittiotalets uppfinning nöje-kultur: ”Wittgenstein under strecket, Carola över strecket. Jag säger mig att läsare som brunstar efter Wittgenstein inte är lika tända på Carola. Och vice versa”.
Det säger han helt tätt intill döden, som slagit klorna i honom året dessförinnan, 1990. Han skriver mycket, och klokt om denna nya bekantskap, sista boken blev postum och hette ”Agnar”.
Överallt skriver Delbland, i DN, i Arbetarbladet, på konstiga ställen som Gastronomisk kalender, i Expressen mest på slutet. En vanlig recension, som vanligtvis åldras som blomman för dagen, är ännu helt frisk och fruktsam – fler årtionden efter att den skrevs. Det är ovanligt, och handlar naturligtvis om begåvning. Frågorna var dagsaktuella och därför nu historiska, anslaget helt nytt. Och språket är rikt, sammansatt, roligt, grymt och färgglatt.
Några överraskningar blir det också. Det där med hockeyintresset hade jag glömt, en del av novellerna likaså. De efterföljande textkommentarerna är alldeles lagom, exakta, orienterande och korta.
Tänk om Delblanc fått leva till Birgittajubileet, denna uppvisning i officiell tanketomhet. Och fått konstatera det verkligt väsentliga, som han förstod redan 1973: ”Hon var en stor politiker som i brist på annat blev helgon.”
Ja, tänk om.
Jan-Olov Nyström i Södermanlands Nyheter 8/12 2010
