"Mest personligt" - lÀs recensionerna!

HÀr publicerar vi de recensioner av Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, portrÀtt och andra texter som kommit. Bo-Ingvar Kollberg har anmÀlt boken i Upsala Nya Tidning, Tommy Sundin i VÀsterbottens-Kuriren, Tryggve Lundh i Folket, Göran Lundstedt i Kulturen, Curt Bladh i Sundsvalls Tidning, Svante Nordin i Svenska Dagbladet, Mikael Löwegren i SmÄlandsposten, Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten och Jan-Olov Nyström i Södermanlands Nyheter.

 

VĂ„rt behov av Sven Delblanc

Det var förr en tumregel att de nĂ€rmaste 50 Ă„ren efter en författares död var avgörande för de litterĂ€ra verkens överlevnad. Om detta gĂ€ller Ă€ven i dag, Ă€r kanske inte helt sĂ€kert. Den mediala vĂ€rlden glufsar i sig sina barn. Uppsalaförfattaren Sven Delblanc fĂ„r nog Ă€ndĂ„ sĂ€gas befinna sig pĂ„ den sĂ€kra sidan. Han dog 1992 och lever alltjĂ€mt i mĂ„nga lĂ€sares minne. Även om Bonniers förlag gĂ€rna kunde ge ut nĂ„gra av de centrala verken i nya utgĂ„vor. HĂ€r finns för den unga generationen en förebild som heter duga.

Det Àr inte bara böckerna om Hedeby, Samuelsviten eller titlar som PrÀstkappan, Kastrater, EremitkrÀftan eller de senare, Livets ax och Agnar, som givit Sven Delblanc en förblivande plats i vÄr historia

Mytbildningen kring honom började redan under hans lÀrartid, som docent vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Det förekom att kvinnliga studenter svimmade under hans seminarier. Att sedan bli inburen i assistentrummet av Den Store var en tungt vÀgande merit. Om den ocksÄ inte stod i tentamensboken. Det var heller inte fy skam att sitta med vid nÄgon av förelÀsningarna som avhölls i sal IX i universitetshuset, dÀr Sven Delblanc upptrÀdde i full ornat med sin medaljong och röda halsduk, som en prÀsterlig stola fritt hÀngande runt halsen.

Oförtröttligt arbetar Àven Sven DelblancsÀllskapet pÄ att befÀsta hÄgkomsterna. I det syftet har man givit ut författarens journalistik, kritik och essÀistik i flera böcker. Den fjÀrde och sista delen Àr precis utkommen och heter Mest personligt.
För sammanstÀllningen svarar litteraturvetaren Lars Ahlbom, vÀlrenommerad Delblancspecialist. Han upptrÀder sjÀlv med en inledning och kommentarer, som fungerar som diskreta sidorepliker till lÀsaren. Det inte minst förtjÀnstfulla med den hÀr volymen, liksom med de tidigare delarna, Àr att den pÄ ett stÀlle bÄde samlat texter som Àr svÄra att fÄ tag pÄ och att den dessutom rymmer inslag som förut inte funnits i bokform.

Den vÀlvalda titeln signalerar att Sven Delblanc i mÄnga av texterna intar en hÄllning av förtrolighet, som ger urvalet dess helt egna ton. SÄ kunde han upptrÀda ocksÄ i sina böcker, nÄgot som gjorde det svÄrt för en del kritiker att skilja mellan dikt och liv.
Ibland stÀllde det till problem för författaren vilket framgÄr av de bidrag om estetik och fantasi som finns pÄ slutet. I den kreativa processen med det skapande ögonblicket, dÀr ingivelsen följer sina egna lagar och dÀr det ovÀntade Àr svÄrt att styra, fÄr dock den upplevda verkligheten ofta stryka pÄ foten. Det gÀller nog Àven en hel del av innehÄllet i de hÀr texterna, som tidigare varit publicerade i allt frÄn Expressen och Dagens Nyheter till Röster i radio.

Nedslagen inledningsvis görs i den sörmlÀndska barndomsmiljön lika vÀl som i den dagliga tillvaron lÄngt senare. Sven Delblanc berÀttar om hur han tidigt kom att lÀsa vuxenlitteratur, en vana som han gÀrna anbefaller senare generationer.

Han skriver om feriearbete som bonddrÀng pÄ 1940-talet och man fÄr möta den konflikt med att leva i tvÄ vÀrldar, en dÀr kroppsarbetet hölls i helgd och en dÀr bokvettet dominerade, som han vÀl aldrig riktigt fick fason pÄ. Beskrivningen av de vid mogna Är inledda försöken att etablera sig som mÄlare i Strindbergs efterföljd Àr ett mÀsterstycke i upprymd sjÀlvironi. Men det första mötet med en naken flicka antar nÀrmast sakrala proportioner.

FörÀldrarnas försök att bygga upp en ny tillvaro i Kanada Àr ett motiv som satt mÄnga spÄr i författarskapet. HÀr ges ytterligare infallsvinklar till dem vi redan fÄtt.

Det i böckerna ofta behandlade men i dag snart bortglömda bondesamhÀllet Àr annat som tas upp. I en svit portrÀtt, kallad Historiska gestalter, förekommer bland andra bÄde Heliga Birgitta och Gustav III.

PĂ„ tal om Sven Stolpes bok om Birgitta fĂ„r Uppsalaborna som ”glĂ€djedödare” sin slĂ€ng av sleven. Det sker i samband med en redovisning av dĂ„tidens vetenskapliga ideal. NĂ€r det gĂ€ller Gustav III och dennes uppvĂ€xtförhĂ„llanden, kan vem som helst kĂ€nna sig hemma som i en modern familj.

Mera allvarlig Àr Delblanc, nÀr han berÀttar om den skelettcancer som Àndade hans liv, det som han skrev öppet och naket om i sina sista egna böcker. Men ÀndÄ Àr det för det mesta en lÀtt luttrad, en smula desillusionerad och emellanÄt Àven gammelmansvis författare som talar.

Man kommer ofta att tÀnka pÄ hur mycket som hunnit förÀndras sedan Sven Delblancs tid. Och hur mycket han skulle ha behövts i dag, hans ordval, bildning, formuleringar och skarpblick.

Bo-Ingvar Kollberg i Upsala Nya Tidning 1/10 2010

 

I gott sÀllskap

Minnesbilder, dagboksblad, portrÀtt och andra texter av Sven Delblanc samlas i en ny bok som fullbordar DelblancsÀllskapets serie om fyra volymer som sammanfattar Sven Delblancs produktion.

Mest personligt heter en bok med minnesbilder, dagboksblad, portrÀtt och andra texter av Sven Delblanc som i dagarna kommit ut med DelblancsÀllskapets sekreterare Lars Ahlbom som redaktör. SÀllskapet har genom denna fjÀrde volym fullbordat sin ambition att sammanstÀlla och ge ut Delblancs artiklar och journalistik. Temat för tidigare delar har varit Strindberg, kritik och essÀistik samt satir, samhÀllsdebatt och politik.

Jag gĂ„r till den egna bokhyllan, plockar ut tvĂ„ och en halv hylldecimeter Delblanc och mina fjĂ€rran lĂ€sminnen tar sig en angenĂ€m tur genom medvetandet: EremitkrĂ€ftan - debuten frĂ„n 1962, avhandlingen om 1700-talets Ă€reminnen, den romantiska berĂ€ttelsen om Kastraterna, folkliga Hedebysviten i Åminne, de mer politiska 60- och 70-talstexterna Åsnebrygga, Trampa vatten och Zahak (om resan till Iran runt 1970), den egna slĂ€kthistorien fiktionaliserad i Samuels bok med fortsĂ€ttningar och slutligen epilogen i memoarvolymerna Livets ax och Agnar, fĂ€rdiga strax innan liemannen i skelettcancerskepnad skördade honom för snart 18 Ă„r sedan.

Han var bÀst bland lÀrarna i 1960-talets Uppsala och vÄr egen författare, liksom. Oförglömlig hans förelÀsning om Strindbergs drömspel i universitetshusets hörsal X, dÀr han till synes hÀnryckt av det egna engagemanget omtumlad lÀmnade salen, sedan vi spontat tagit upp en rungande applÄd. Eller nÀr vi uppsökte villan i Norby för att försÀkra oss om att han verkligen skulle stÀlla upp som talare vid ett Vietnam-teach-in i universitetsaulan om lördan samma vecka och samtidigt tigga pengar till FNL. Han svarade ohörbart buttert, slÀngde som gÄva till oss en postanvisning med arvodet för nÄgot tidningsbidrag och tycktes oss Ätskilligt förvirrad. Hur nervösa var vi inte inför talet och alldeles skrÀckslagna blev vi nÀr anförandet inleddes med ett vresigt "JAG VILL INTE TALA MED ER!" Förklaringen lugnade oss. Han tÀnkte sig att auditoriet nog i alla stycken delade hans Äsikter och ville hellre nÄ högre potentater som Rector magnificus eller varför inte ignoranta statsrÄd och feta direktörer.

Nu har det gÄtt för Delblanc som för Olle Hedberg i min tidiga bibliotekskarriÀr. Böckerna samlar damm pÄ hyllorna, förpassas till magasinen om de inte redan utrangerats. Illa Àr den dÀr synen pÄ litteratur som fÀrskvara. SÀrskilt illa att Delblanc inte lÀngre efterfrÄgas. Den nya urvalsvolymen pÄminner oss om vilken enastÄende stilist han ÀndÄ var. Och vilken lÀsfröjd vÀntar inte den som Ànnu inte gjort honom bekantskap! Ta bara bidraget till ÄrgÄng 1973 av Gastronomisk kalender, som formar sig till ett lovtal över den svenska bondekulturens kosthÄllning. En gammal höna vacklande pÄ gravens rand var minsann en "eggande utmaning till matmammors uppfinningsförmÄga". Broilern, som blir Àtlig efter ett kort besök i stekpannan med lite vÀrme tillförd, Àr i sjÀlva verket "ett tuppfjÀt frÄn den skamlösa gastronomiska defaitism, som heter fÀrdiglagad mat." Annat med hönsen, "urvÀrpta veteraner, som krÀvde lÄngkok för att vekna".

Författarens uppvÀxt i det sörmlÀndska bondlandet har satt mÄnga spÄr i hans verk och bildar ett eget avsnitt i artikelurvalet. OcksÄ det kanadensiska ursprunget ger avtryck, i första hand genom besöket i ungdomen hos den brutale fadern, som efter skilsmÀssan ÄtervÀnt till Kanada. Delblanc gjorde Àven researchresor till Kanada för Samuelsviten. Hit kan kanske ocksÄ hockeyintresset föras. Han var bÄde utövare av sporten ("lÄngt för Roland Stoltz var jag vÀrldens lÄngsammaste back") och fungerade som kunnig och spirituell expertkommentator för Expressens kultursida under VM-turneringen i Stockholm 1970.

Urvalet rymmer ocksÄ portrÀtt av mÀnniskor han kÀnt (Ulla Sjöblom, Tage Danielsson, Moltas Eriksson med flera) och historiska personer, dÀr exempelvis Gustav III, Stiernhielm och Tegnér blir föremÄl för positiva omvÀrderingar. LÀgg dÀrtill en myckenhet material om tillkomst och tankar kring de egna verken, den egna estetiken och kreativiteten samt dikter, dialoger, hela sex noveller och vi fÄr en bok som fungerar som vÀl-smakande aptitretare pÄ hela författarskapet, dÀr Lars Ahlboms kommentarer Àr till god hjÀlp.

Möjligen Ă€r titeln inte alldeles adekvat. SĂ„ mycket mer "personligt" Ă€n det som stĂ„r att lĂ€sa i memoarerna kommer inte fram. Snarare kan artiklarna betraktas som förarbeten. DĂ„ kommer man personen Delblanc nĂ€rmare i Lars Lönnroths minnesbok frĂ„n i fjol. De var bĂ„da vapendragare mot förhĂ€rskande konservativ vetenskapssyn vid litteraturhistoriska institutionen i Uppsala dĂ€r de kamperade ihop. Lönnroths berĂ€ttelse om deras sista möte, nĂ€r den dödsmĂ€rkte men av cortison exalterade vĂ€nnen drog ut honom pĂ„ krogen, Ă€r obetalbar. Delblanc ersatte Lönnroth lĂ€sĂ„ret 1968/69 som gĂ€stprofessor vid Berkeleyuniversitetet, vilket resulterade i dagboksromanen Åsnebrygga. OmlĂ€st nu kĂ€nns den vĂ€ldigt pessimistisk och daterad, som det brukar heta. Men 1969 var lĂ€supplevelsen omskakande. Inte för Lönnroth dĂ€remot, som tyckte synen pĂ„ USA var alltför negativ. Dessutom hade Delblanc gjort nĂ„gra av Lönnroths Berkeleyerfarenheter till sina. Mötet med Elridge Cleaver, exempelvis. VĂ€nskapen bröts och Ă„terupptogs först tiotalet Ă„r senare. Tillsammans var de ansvariga för standardverket "Den svenska litteraturen" i sju band som kom under 80-talets slut. Det var dĂ€r Delblanc fick stryk för sin snĂ„la bedömning av Lagerlöf, nĂ„got som tycks ha grundlagts i barndomen. I en artikel om spĂ€da lĂ€sefrukter skĂ„par han ut Nils Holgersson. Han mĂ€rkte den pedagogiska avsikten och blev förstĂ€md: "Selma skrev pĂ„ vackert, inte pĂ„ riktigt, det var tidigt mitt bestĂ€mda intryck, som senare lĂ€sning bara obetydligt har reviderat."

Tommy Sundin i VĂ€sterbottens-Kuriren 9/9 2010

 

Sven Delblanc: urtida, samtida, framtida

Oförtrutet, oförtövat (ett ord som kanske Delblanc skulle ha estimerat) fortsÀtter DelblancsÀllskapet med sin utgivning av Sven Delblancs journalistik, kritik och essÀistik.

Efter att tidigare ha mött Delblanc som personlig, engagerad och vass kritiker och essĂ€ist i Strindberg – urtida, samtida, framtida (2007), Kritik och essĂ€istik 1958-1991 (2007) och Det Ă€r du sjĂ€lv som bestĂ€mmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt frĂ„n tre decennier (2009) utkommer nu den fjĂ€rde och avslutande delen av Sven Delblancs artiklar, Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, portrĂ€tt och andra texter.

Som titeln sĂ€ger Ă€r texterna högst varierande och bestĂ„r av minnesbilder, potrĂ€tt av vĂ€nner och kollegor (Tage Danielsson, Harry JĂ€rv, Åke Runnquist) och historiska gestalter (som exempelvis lĂ€rdomsfenomenet Georg Stierhielm, överlöparen Flavius Josephus frĂ„n romanen Jerusalems natt, 1700-tals gestalter frĂ„n Delblancs Ă€lskade gustavianism som exempelvis Gustav III sjĂ€lv, skaldekungen Esaias TegnĂ©r, tonsĂ€ttaren Jean Sibelius).

Men kanske Àn mer intressant Àr hans kommentarer till de stora Hedeby- och Samuelsviterna.

Men som om detta inte vore nog, ur den rika produktionen avtrycks hÀr ocksÄ noveller, texter om kreativitet (bland annat nÄgra lysande ord om litteraturkritik och musik) och ett avslutande avsnitt som visar Delblancs stora idrottsintresse, frÀmst ishockey frÄn VM 1970, dÄ Delblanc skrev en serie för Expressen.

Men kanske Ă€r Ă€ndĂ„ höjdpunkten för mig som trĂ€gen DelblanclĂ€sare den Ă„terutgivna berĂ€ttelsen ”Minnen frĂ„n Kanada” dĂ€r han skriver om sina första Ă„r (han föddes i Swan River i Manitoba 1931) och om sina förĂ€ldrar fram till den resa han gör under tidigt 80-tal dĂ„ han Ă„terser systern Alice och spĂ„rar denna verklighet ocksĂ„ beskriven i romanen Kanaans land i Samuelsviten och sedan i memoarboken Livets ax.

Amerika hade han tidigare besökt ocksĂ„ hos fadern 1947 – en resa tidigare skildrad i berĂ€ttelsen ”Ung man pĂ„ havet”. HĂ€r har den utgivits Ă€n en gĂ„ng men Ă€r nu ocksĂ„ kompletterad med texten ”Jag for över Atlanten med en kappsĂ€ck spik”. Spiken bestĂ€lldes av fadern, dĂ„ trĂ„dspik saknades och de amerikanska spikarna hölls för odugliga, förstörde virket.

Det Àr viktigt att dessa texter offentliggjorts och under den flitige Delblancforskaren Lars Ahlboms - lÀs hans avhandling Frihetens tragedi, 1989, eller hans monografi Sven Delblanc, 1996 - kunniga redigering kommer hÀr, som i de tidigare böckerna, nya sidor oavlÄtligen fram om en av vÄra mest spÀnnande författare.

Sven Delblanc levde 1931-1992, skrev djupt och lÀtt i mÄnga stilar och Àr i sanning som Strindberg just urtida, samtida och framtida.

Tryggve Lundh i Folket 11/9 2010

 

Europa och den svenska kalljorden

Över hela Sven Delblancs författarskap vilar faderns skugga. Han klĂ€ddes ut till gammaltestamentlig, straffande dundergud, till Fredrik den store eller Marquis de Sade. Överallt spökar han: "Han har sĂ„ mĂ„nga namn, min far. Ett av hans namn Ă€r Europa. Detta stolta, sköna, grymma Europa, som jag hatat och Ă€lskat mer Ă€n allt". Fadern Siegfried Delblanc förs till samman kategori som Schopenhauer och Nietzsche, den unge Delblancs litterĂ€ra idoler.

Till denna sfÀr kunde ocksÄ Bertil Malmberg rÀknas och i ett minnevÀrt stycke i den nu utgivna volymen "Mest personligt" skapas en komisk kontrast, dÄ den tillfÀllige bonddrÀngen Delblanc reciterar Malmbergs undergÄngsmÀrkta dikter för föga trakterade sörmlÀndska lantarbetare.

Stort bÀttre gick det inte nÀr bondestudenten kom till Uppsala: "För mig verkade Uppsala inte gÀstvÀnligt. Gymnasistens andliga bagage av Nietzsches och Schopenhauers varumÀrken förklarades för kontraband och kastades i FyrisÄn." I Uppsala hÀrskade logisk positivism.

Delblanc kallar sig en gĂ„ng "europeisk skribent". Hans farfar var invandrare frĂ„n Tyskland. ApropĂ„ hans öde frĂ„gar sig Delblanc: "Är jag 'assimilerad'? Tack, jag tĂ€nker inte bli honorĂ€rsvensk eller hedersarier. Jag tĂ€nker behĂ„lla mitt namn och hedra mitt ursprung. Vill ni kasta ut invandrare för ni kasta ut mig ocksĂ„."

Europa Àr sinnebild för bÄde öde och individualism, för tradition och uppror. Ofta förknippas det med undergÄng. Den av samhÀllet utspydde greve Kyhle igenkÀnner i Axel Webers far "en individualist i korporationernas land". För en sÄdan mÄste det sluta illa.

Inte bara Delblancs far utan ocksÄ hans morfar hörde till dessa havererade individualister och de har alltid hans hjÀrta: "Jag har ingenting glömt. Jag tÀnker berÀtta allt om olyckans barn, jag vill föra deras talan sÄ lÄngt det stÄr i min makt". Tegnérs olycka ses i samma perspektiv: "Sverige knÀcker alltid sina talanger".

Hjalmar Bergmans "Herr von Hancken" hörde tidigt till Delblancs favoritböcker och med en lÀtt travestering av von Hanckens livssummering förklarar han: "Jag har odlat fikon och druvor pÄ hembygdens karga jord, utan resultat och utan den ringaste uppmuntran frÄn landstinget". Det Àr en beskrivning av försöket att plantera europeiska drivhusvÀxter i den svenska kalljorden. Missmodet saboteras dock redan av den ironiska slÀngen, som visar hur Delblanc alltid fann en glÀdje i den sprÄkliga turneringen.

Men samtiden kunde onekligen ge anledning till uppgivenhet. Svenska Dagbladets kultursida ger samma intryck som dÄ "en vördnadsvÀrd gammal lektor anlÀgger bermudashorts till doktorsfracken". Delblanc Àr betydligt nÄdigare mot Expressens kultursida och det Àr ocksÄ dÀrifrÄn de flesta texterna i "Mest personligt" har hÀmtats.

Tillsammans bildar de en i lÄnga stycken fortlöpande dagbok och arbetsjournal. De mÄnga pregnanta formuleringarna gör lÀsningen till en sann fröjd. Samtidigt finns det ett viktigt uppsÄt som aldrig tappas ur sikte: att mot alla kommunala och kommersiella attentat försvara diktens livsvÀrde.

Göran Lundstedt i nÀttidningen Kulturen 21/9 2010

 

GlÀdjelÀsning med stÀnk av vemod

En dag, nÀr den dödliga cancern redan förmörkat hans livssyn, slÄr Sven Delblanc upp Svenska Dagbladets kultursida. Under strecket finner han en essÀ om Wittgenstein, över det en artikel om Carola.

Muntert och ilsket konstaterar han att Svenskan drabbats av "galloperande populism".

SÄ skrev han ofta. Mycket skrev han, vid sidan av det litteraturvetenskapliga och de stora romanerna. Helst skrev han i Expressen, om det mesta, rent av stÀdslad som sportkommentator under hockey-VM 1970.

De kommentarerna finns som appendix i den urvalsvolym, Mest personligt, Lars Ahlbom redigerat, med minnesbilder, dagböcker, portrÀtt och andra texter. Den Àr det en glÀdje att lÀsa, med ett och annat stÀnk av saknad: skribenter som Delblanc Àr det numera ont om nÀr kolumnister ersatts av skrÀniga krönikörer.

Delblanc kunde konsten. Han var ofta elak, aldrig plump, gÀrna ilsken över mycket i samtid och samhÀlle. Men vidsynt i tÀnkande och tyckande.

Mest personligt Àr en litet missvisande titel. Visst finns hÀr personliga minnesbilder, av morfar, livet i Kanada, herrgÄrdarna i Sörmland, allt det som först blev romaner, om Hedeby och Samuels döttrar, sedan de sista, mycket personliga smÄ minnesböckerna. De texter Ahlbom valt Àr ofta förstudier till de sista sjÀlvbiografiska böckerna, Livets ax och Agnar.

Men det Àr de samtidskommenterande texterna som livar upp boken, liksom samlingen vÀnportrÀtt. SÄ snabb han var i kommentarer, sÄ exakt i beskrivningar av förhÄllanden och mÀnniskor. Och sÄ vÀl han skrev, ett sprÄk som briljerade med allt vad svenskan förmÄr, i sina bÀsta stunder.

Ingen galloperande populism hÀr, inte. Delblanc var noga med vÀrderingar och smak, gick inte vilse till det banala, vare sig det handlade om litteratur eller hockey.

Litet brutalt avslöjande kunde han ocksĂ„ vara – som nĂ€r han berĂ€ttar om sina vedermödor med den svenska statstelevisionen. Först med ett och annat försök att förnya, kanske rent av förĂ€dla tv-dramatiken. Men det mest gick vilse i byrĂ„kratkorridorerna, mycket litet blev förverkligat. Sedan det lĂ„nga, ofta mödosamma arbetet med att förvandla romanerna om Hedeby till tv-serien Hedebyborna. Det Ă€r ett stycke svensk tv-historia Delblanc berĂ€ttar.

SÄ visst finns anledning att sakna hans skrivande. DÀrför Àr texterna Lars Ahlbom valt och ur tidningsarkiven rÀddat Ät eftervÀrlden sÄ vÀrdefulla. För Delblancs vÀnner. Liksom för dem som uppskattar det briljant skrivna.

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 10/10 2010

 

PÄminnelse om ett tungt författarskap

Var i all vÀrlden finns Sven Delblanc? Jag menar inte att han försvunnit frÄn sin bostad och efterlysts av polisen. Jag menar att han efter sin bortgÄng 1992 pÄ ett mÀrkligt sÀtt försvunnit ur svensk offentlighet. Under decennier var han en av Sveriges mest lÀsta och uppburna författare. Nu samlar hans böcker damm pÄ antikvariatens hyllor.

Det Ă€r sant att det litterĂ€ra minnet i Sverige i allmĂ€nhet Ă€r kort. Knappt har hyllningarna i samband med frĂ„nfĂ€llet förklingat sĂ„ sĂ€nker sig tystnaden. Men Delblancs fall Ă€r Ă€ndĂ„ extremt. Fyra miljoner svenskar sĂ„g tv-serien om Hedebyborna. ”Folkets kĂ€rlek min belöning”, skriver Delblanc med tillgrepp ur kungsorden i en kommentar frĂ„n 1980. Nu Ă€r han försvunnen.

Hur bör denna relativa glömska förklaras? Är den rĂ€ttvis? SjĂ€lv kan jag inte tycka annat Ă€n att Delblanc var en stor svensk författare, förtjĂ€nt av hĂ„gkomst. Men han skrev mycket. Lars Ahlbom talar om hans ”mĂ„ttlösa kreativitet”. En sĂ„dan Ă€r en tillgĂ„ng för en författare sĂ„ lĂ€nge han lever men kanske inte nödvĂ€ndigtvis nĂ€r han Ă€r borta. LĂ€saren tvekar inför hyllmeterna av volymer. Vilken skall man vĂ€lja? Det behövs ett urval. Vad av Sven Delblanc bör tillhöra kanon, vilka var hans bĂ€sta romaner? Jag skall strax ge ett svar.

LitterĂ€ra sĂ€llskap finns till bland annat för att hĂ„lla en betydande författares minne vid liv. Det gĂ€ller ocksĂ„ om DelblancsĂ€ttskapet. I samarbete med detta sĂ€llskap ger nu Lars Ahlbom, Delblancverkets outtröttlige vĂ„rdare, ut den fjĂ€rde och sista volymen av Delblancs journalistik. Den har fĂ„tt titeln ”Mest personligt” och innehĂ„ller Ă„tskilligt, recensioner, debattinlĂ€gg, minnesblad, noveller, dikter, till och med ishockeyreportage. Dikt och ishockeyreportage kombinerade Delblanc för övrigt 1970 i en Bertil Malmberg-pastisch och rekviem över Sveriges (i nĂ„gon mĂ„n) förlorade storhet som hockeynation:

Den sista vÀg vÄr hÀrlighet betrÀder,

den stupar nedÄt som en Hadestrappa.

PÄ hockeyns portar andra slÀkten klappa.

DödsfÄglar kretsar över vÄra stÀder.

Vad Ă€r det dĂ„ som bör sparas undan den Hadestrappa som Sven Delblancs litterĂ€ra rykte betrĂ€tt? Vilka Ă€r hans bĂ€sta verk? Vilka av hans romaner bör man (börja med att) lĂ€sa? Mitt svar Ă€r Ӂminne” (1970), första delen av Hedebysviten, samt ”Kastrater” (1977), den underbara berĂ€ttelsen om Gustaf III:s möte med Karl Edvard Stuart, den brittiske tronpretendenten, i Florens 1783.

BĂ„da kommenteras i ”Mest personligt”. Hedeby kallas ”Sverige speglat i en skĂ€rva”. ”Mon Cousin”, vars hyllningar till efebens företrĂ€den innehĂ„ller en reminiscens frĂ„n Nabokovs ”Lolita”, Ă€r ocksĂ„ en allvarlig filosof som för resignationens talan. ”Kastrater” berörs indirekt, genom en hyllning till Ulla Sjöblom som i Dramatens uppsĂ€ttning av romanens scenversion spelade kastratsĂ„ngaren Farinelli, han som i en vĂ€ldig monolog fĂ„r framföra Delblancs syn pĂ„ konsten, denna kastratsĂ„ng under stjĂ€rnorna. Delblanc karaktĂ€riserar Ulla Sjöbloms sĂ€tt att framföra det hela och dĂ€rmed Ă€ven sin egen stilkonst sĂ„dan den ibland trĂ€dde fram som bravuraria:

"Den enorma monologen vÀllde fram som en flod, gnistrande i solsken, rysande av kalla vindstrÄk, bubblande av dolda vidunder, med fiskar sprittande under ytan, slÀndor sirrade över bugande vass..."

”Mest personligt” Ă€r ett urval som bĂ„de Sven Delblanc och Lars Ahlbom har heder av. Åtskilligt Ă€r lĂ€ttviktigt, men tillsammans ger dessa artiklar en pĂ„minnelse bĂ„de om en nyss försvunnen tid och om ett av Sveriges mest betydande samtida författarskap.

Svante Nordin i Svenska Dagbladet 11/10 2010

 

Delblancs material spretar Ät alla hÄll

Den oförtröttlige förvaltaren av Sven Delblancs litterÀra kvarlÄtenskap, Lars Ahlbom, har nu redigerat Ànnu en bok med artiklar. Boken Mest personligt sÀgs vara den sista i en serie pÄ fyra.

Det hela har mĂ„hĂ€nda nĂ„got av vad Strindberg kallade entreprenadsystemet över sig – en tendens att muta in ett författarskap. Först som sist Ă€r det dock en kulturgĂ€rning att Sven Delblanc Ă„terkommit i det offentliga samtalet genom dessa digra artikelurval. Han var en omistlig del av svenskt kulturliv och en del av de saker han hade pĂ„ sitt hjĂ€rta Ă€r idag, arton Ă„r efter hans död, mer angelĂ€gna Ă€n nĂ„gonsin.

Helhetsintrycket av denna avlutande artikelsamling blir Ă€ndĂ„ lite kluvet. Mest personligt bildar ett slags uppsamlingsvolym. Materialet spretar Ă„t alla möjliga hĂ„ll och man saknar det sammanhĂ„llande bandet. Än Ă€r det sjĂ€lvbiografiska fragment, Ă€n minnesbilder av vĂ€nner, Ă€n texter om litteratur eller konst.

Flera av texterna hade gjort sig bÀttre i nÄgon av de andra böckerna. Man fÄr intrycket att redaktören gjort nya fynd, och vad sÀger att vi inte fÄr se en femte volym i framtiden? För hÀr saknas Ä andra sidan stora och centrala texter. Till exempel nÀmns en lÀngre idéhistorisk studie frÄn 1961 av Georg Stiernhielms dikt Hercules. Den har aldrig kommit med i nÄgot urval. I och för sig utgör inte Ahlboms fyra volymer Delblancs samlade skrifter, men det Àr inte desto mindre angelÀget att en sÄdan central text kommer med.

Och just dÀrför undrar man, Ä tredje sidan, över en del andra saker som faktiskt tagits in. Mest personligt innehÄller t.ex. en del sjÀlvbiografiska texter som sedan inarbetats i memoarböckerna Livets ax och Agnar. DÀr fann de vad författaren sjÀlv rimligen bedömde vara dess slutgiltiga form.

Det lite ambivalenta i urvalet – att bĂ„de önska sig ha med allt och Ă€ndĂ„ inte – prĂ€glar ocksĂ„ de fyra volymerna sammantaget. SĂ„ hĂ€r i backspegeln Ă€r grundproblemet att vilja ge ut Delblancs samlade skrifter samtidigt som det faktiskt Ă€r nĂ„got annat man gjort: ett mycket generöst urval.

Men det gör pÄ ett sÀtt detsamma. Det viktigaste Àr förstÄs att Sven Delblancs egen röst görs hörd. Man kanske inte ska begÀra mer Àn sÄ.

Vi kan bara hoppas att DelblancsÀllskapet som stÄr bakom utgivningen fortsÀtter pÄ den inslagna vÀgen genom att ge ut Delblancs samlade dramatik. Ett rejÀlt urval av hans brev Àr ett större men minst lika angelÀget projekt. Och nog skulle Sven Delblanc sjÀlv uppskattat om hans romaner gjordes mer tillgÀngliga genom billiga folkupplagor.

Mikael Löwegren i SmÄlandsposten 30/11 2010

 

LÄt en ny publik möta Delblanc

- Men nog Ă€r det en vidunderligt vacker utsikt! Den kommentaren har följt mig under Ă„ren. Jag ler inombords nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ Sven Delblancs Samuelsvit dĂ€r Elin, Tok-Sams stolliga jĂ€nta, i bok nummer tvĂ„ ”Samuels döttrar”, fĂ€ller den hĂ€r bevingade repliken en afton för lĂ€nge sedan dĂ„ hon i förtvivlans mod söker lĂ€tta upp stĂ€mningen i barndomshemmet.

Att lÀsa Delblanc kostar pÄ. Hans texter lÀmnar ingen oberörd Àven om jag personligen Àr mer fÀst vid hans skönlitterÀra verk Àn hans essÀer och debattartiklar. I Är ger DelblancsÀllskapet ut den fjÀrde och avslutande delen av Sven Delblancs journalistik och kritik. Den kan ses som en ersÀttning för den sjÀlvbiografi författaren pÄbörjade 1992 och som han dessvÀrre aldrig hann fÀrdigstÀlla.

I ”Mest personligt” berĂ€ttar Delblanc bland annat om sin barndoms lĂ€sning, om Amerikaresan, Hedeby- och Samuelsviten, om estetik och kreativitet. Även portrĂ€tt av historiska personer och vĂ€nner som Tage Danielsson, Ulla Sjöblom och Åke Runnquist fĂ„r sitt utrymme. Avdelningen Minnesbilder hör till de mest lĂ€svĂ€rda och jag skulle önska att den text som i oktober 1988 publicerades i Expressen – Min farfar var en sĂ„n dĂ€r svartskalle – Ă„terigen trycktes i landets samtliga tidningar och Ă€ven lĂ€stes högt i riksdagen. Artikeln kĂ€nns skrĂ€mmande aktuell och Ă€r ett starkt angrepp pĂ„ allt vad invandrarfientlighet heter.

Artiklarna i antologin Àr vÀlskrivna men spretar. Lars Ahlbom, Delblancvetare och sÀllskapets sekreterare, har som redaktör gjort ett digert arbete Àven om jag efterlyser en tydligare struktur i urval och komposition. LikasÄ en bÀttre Ätergivning av de bilder som finns med i skriften. Boken bestÄr av tolv avdelningar dÀr förutom tidigare nÀmnda avsnitt följs av dikter, noveller, ishockeykommentarer och dagboksblad. Den Àldsta artikeln, publicerad i Arbetarbladet 1961 av den dÄ 30-Ärige Delblanc, utgörs av en recension och reflektion kring den finsk-finska sibeliusmyten. Den sista texten publiceras veckan innan Delblanc dör i december 1992 och har rubriken Vid grÀnsen. Han har dÄ i ett par Är levt med beskedet att han har en obotlig skelettcancer.

Sven Delblanc (1931-1992) hör till vĂ„r tids frĂ€msta författare och jag lyfte i en artikeln publicerad hĂ€r pĂ„ DDs kultursida i januari fram hans betydelse som samhĂ€llsdebattör och maktkritiker. Jag finner det angelĂ€get att författarens litterĂ€ra sĂ€llskap belyser hans olika sidor. Dock Ă€r det Delblancs skönlitterĂ€ra verk som mĂ„ste sĂ€ttas i centrum. ”Samuels bok” som bygger pĂ„ författarens egen slĂ€kthistoria och inleder hans quatroserie belönades 1982 med Nordiska rĂ„dets stora pris. Med rĂ€tta! Hans tetralogi om Hedebyborna som ocksĂ„ blev en Ă€lskad TV-serie befĂ€ster hans storhet. Den har ocksĂ„ nyligen fĂ„tt sin skrift: ”Hedebyborna – en berĂ€ttelse om en TV-serie” av regissören HĂ„kan ErsgĂ„rd.

Jag hoppas att Bonniers ger ut Delblancs tvĂ„ sviter i pocket sĂ„ att de hĂ€r litterĂ€ra skatterna Ă„terigen möter en publik. Flera av hans essĂ€er tĂ„l ocksĂ„ en Ă„terutgivning. Humoristen Sven Delblanc gör sig pĂ„mind i ”Mest personligt”. Jag njuter av att lĂ€sa Gastronomisk patriot som inleds med ett Ekelöf-citat: ”Jag Ă€r en frĂ€mling i detta land, men detta land Ă€r ingen frĂ€mling i mig.” Salivavsöndringen ökar allt medan jag blĂ€ddrar och den kulinariska sedelagen Ă€r orubblig som Kants stjĂ€rnhimmel. HĂ€r finns en lĂ€ngtan efter ansjovis och sill i dill, paltbröd och flĂ€sk, stĂ„ngkorv med rödbetor, lĂ„ngkokt höna med persiljesĂ„s.

Delblanc berĂ€ttar frĂ„n sin barndom att ”om baket var evangeliskt var slakten gammaltestamentlig, lagisk, urtidsgrym. Tidig senhöstmorgon med bleknande stjĂ€rnor. Svensson i Fridebo var inkallad som sakkunnig. Dyster och morgonhĂ€rsken före första slaktsupen bar han knivgarnityret som en hednisk offerprĂ€st. I öster steg morgonsolen i saffran och blod, slaktgalten skrek och snarkade i sin dödsĂ„ngest, inkrĂ„met Ă„ngade i morgonkylan”.

Lukten frÄn visthusboden och alla minnen gör erfarenheten sÄ sinnlig att t o m en skribent som Delblanc ibland saknar ord. Ta till dig författarens personliga texter och se dÀr en litterÀr buffé som med rÄge konkurrerar ut de frÀmsta julbord.

Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten 2/12 2010

 

Rika och roliga minnen av Sven Delblanc

”Mest personligt” Ă€r samlade minnen, noveller, tidningsskriverier och till och med dikter av Sven Delblanc. En god utgivning av sĂ„dant som göms och glöms i lĂ€ggen. DelblancsĂ€llskapet Ă€r ett ovanligt nyttigt litterĂ€rt sĂ€llskap, tidigare Delblancvolymer har handlat om kritik, Strindberg och debatt.

Man lÀser ochtÀnker, denna barocka ymnighet, denna bondestudentens omÀttliga aptit pÄ liv och kultur, pÄ mat, historia, ishockey och litterÀr kanon. Sven Delblanc skriver om slakt, om syltor och stekar och Àr som ett matstilleben frÄn 1600-talet, full av sinnlig lust. Han skriver om Stiernhielm och Àr som den lÀrde professorn och den motsÀgande studenten.

NĂ€r Delblanc skriver vĂ€nportrĂ€tt kan tre rader lysa mer Ă€n bibliotek av sorgekvĂ€den. Som nĂ€r han hyllar den mĂ„ngbegĂ„vade Moltas Eriksson, ”med alla sina talanger var han som en brokig paradisfĂ„gel bland Uppsalas specialiserade sparvar, talanger som aldrig helt fick möjlighet att blomma”. Det Ă€r en ysande liknelse; de smĂ„ akademiska specialistsparvarna som endast kan överleva pĂ„ mycket speciella sorters frön, vid sidan av en prunkande paradisfĂ„gel.

Med en mening karaktĂ€riserar Delblanc ocksĂ„ nittiotalets uppfinning nöje-kultur: ”Wittgenstein under strecket, Carola över strecket. Jag sĂ€ger mig att lĂ€sare som brunstar efter Wittgenstein inte Ă€r lika tĂ€nda pĂ„ Carola. Och vice versa”.

Det sĂ€ger han helt tĂ€tt intill döden, som slagit klorna i honom Ă„ret dessförinnan, 1990. Han skriver mycket, och klokt om denna nya bekantskap, sista boken blev postum och hette ”Agnar”.

Överallt skriver Delbland, i DN, i Arbetarbladet, pĂ„ konstiga stĂ€llen som Gastronomisk kalender, i Expressen mest pĂ„ slutet. En vanlig recension, som vanligtvis Ă„ldras som blomman för dagen, Ă€r Ă€nnu helt frisk och fruktsam – fler Ă„rtionden ­efter att den skrevs. Det Ă€r ovanligt, och handlar naturligtvis om begĂ„vning. FrĂ„gorna var dags­aktuella och dĂ€rför nu historiska, anslaget helt nytt. Och ­sprĂ„ket Ă€r rikt, sammansatt, roligt, grymt och fĂ€rgglatt.

NÄgra överraskningar blir det ocksÄ. Det dÀr med hockeyintresset hade jag glömt, en del av novellerna likasÄ. De efterföljande textkommentarerna Àr alldeles lagom, exakta, orienterande och korta.

TĂ€nk om Delblanc fĂ„tt leva till Birgittajubileet, denna uppvisning i officiell tanketomhet. Och fĂ„tt konstatera det verkligt vĂ€sentliga, som han förstod redan 1973: ”Hon var en stor politiker som i brist pĂ„ annat blev helgon.”

Ja, tÀnk om.

Jan-Olov Nyström i Södermanlands Nyheter 8/12 2010