Lars Lönnroth om DelblancsÀllskapets resa till Iran i Sven Delblancs fotspÄr

Under tiden 6 till 15 maj Ă€gde DelblancsĂ€llskapets mycket lyckade och intressanta resa till Iran rum. Resan arrangerades i samarbete med Paradisresor och hade rubriken "Historiens vingslag och Sven Delblancs fotspĂ„r". 29 medlemmar i sĂ€llskapet besökte Teheran, Isfahan och Shiras, samma orter som Sven Delblanc besökte under sin Iranresa 1970 och sedan rapporterade om i sin tidstypiska resebok Zahak. I en understreckare i Svenska Dagbladet söndagen 30 maj berĂ€ttade Lars Lönnroth om resan. Vi Ă„terger hĂ€r hans text:

Genom Iran i Delblancs fotspÄr

Zahak – med undertiteln Persiska brev – hette en dyster och starkt satirisk men mycket underhĂ„llande reseskildring som Sven Delblanc gav ut 1971. Den handlade om en resa han företagit som SIDA-stipendiat i dĂ„tidens Iran, ett land som Ă€nnu inte styrdes av fundamentalistiska ayatollor utan av den nĂ„got mer liberale tyrannen shah Reza Pahlavi och dennes sĂ€kerhetstjĂ€nst. Politiskt och genremĂ€ssigt anknöt Delblanc till andra samtida reseskildringar frĂ„n tredje vĂ€rlden, skrivna av vĂ€nsterförfattare som Jan Myrdal och Sven Lindqvist, men Zahak skiljer sig frĂ„n föregĂ„ngarna genom sin kvickhet, sitt drastiska sprĂ„k och sina lĂ€rda utlĂ€ggningar om persiska mattor, medeltida poesi, forntida myter och sufisk mystik.

Bokens titel har hÀmtats frÄn en medeltida saga om tyrannen Zahak som störtades genom ett folkligt uppror. Som de flesta intellektuella pÄ 70-talet sÄg Sven Delblanc fram mot att shahen skulle störtas pÄ samma vis. SÄ skedde ju ocksÄ nÄgra Är senare, men resultatet blev knappast vad diktaren hoppats.

Undertiteln Persiska brev syftar pÄ Montesquieus satiriska mÀsterverk Lettres persanes frÄn 1721, dÀr den franske upplysningsförfattaren gisslade sitt eget fosterland genom att skildra Frankrike ur tvÄ persiska resenÀrers synvinkel. PÄ samma sÀtt ville Delblanc ocksÄ satirisera sitt eget land genom att stÀlla det i relation till det samtida Iran. Det som för svenskar framstÄr som galet i shahens Persien blir sÄlunda ibland relativiserat genom att jÀmföras med liknande galenskaper i Olof Palmes Sverige.

Denna vÄr, nÀstan 40 Är efter Zahaks publicering och 18 Är efter Sven Delblancs död, har jag och 28 andra medlemmar av det litterÀra Delblanc-sÀllskapet gjort om samma resa i Iran under ledning av den kÀnde iranologen Bo Utas, som pÄ sin tid lÀrde Delblanc persiska och undervisade honom i landets kulturhistoria. Vi fÀrdades i buss till det gamla Persiens berömda minnesmÀrken i Teheran, Isfahan, Shiraz och Persepolis under ivrigt samtalande om Sven Delblancs texter, sÄ att sjÀlva resandet ibland fick tycke av litteraturhistoriskt seminarium men ocksÄ av samhÀllsdebatt. PÄ sÄ vis gav oss resan inte bara nya insikter i författarskapet utan ocksÄ en möjlighet att jÀmföra Delblancs erfarenheter med vÄra egna. Vi fann att mÄnga av hans iakttagelser stÄtt sig bra, medan andra avvek avsevÀrt frÄn vÄra.

Är det dĂ„ meningsfullt att jĂ€mföra hans och vĂ„ra erfarenheter? Även om sjĂ€lva turistmĂ„len förblivit sig i stort sett lika genom Ă„ren, har ju bĂ„de det iranska och det svenska kulturklimatet förĂ€ndrats under den tid som gĂ„tt. Tydligast Ă€r förĂ€ndringen i Iran, dĂ€r ayatollornas strĂ€nga religiositet numera lagt hĂ€msko pĂ„ alla sekulĂ€ra kulturyttringar, pĂ„tvingat kvinnorna slöjor och en förkrympt tillvaro i mĂ€nnens skugga, fĂ€ngslat intellektuella som vĂ„gat tĂ€nka fritt och förbjudit glĂ€djeĂ€mnen som inte legitimeras av Koranen. Men Ă€ven det svenska kulturklimatet har förĂ€ndrats. VĂ„ra författare skriver inte lĂ€ngre rapportböcker om att störta kapitalismen i gruset och frĂ€lsa u-lĂ€nderna med socialism. Utopierna har upplösts i desillusion, och en allmĂ€n handlingsförlamning har brett ut sig bland intellektuella inför vĂ€rldens fortgĂ„ende elĂ€ndighet.

NÀr Sven Delblanc skrev sin bok hade han nyligen genomgÄtt en politisk omvÀndelse som för en tid Àndrade hela hans författarskap. Hans tidigaste böcker, utgivna i 60-talets början, hade varit starkt sjÀlvcentrerade, halvt allegoriska romaner som skildrade försök till frigörelse frÄn en brutal fadersgestalt. DÀr hade ocksÄ funnits inslag av religiös mystik blandade med sado-masochistiska skrÀckfantasier, utförda i en stil som vÀxlade mellan det sublima och det groteskt lÄgkomiska.

NĂ€r det litterĂ€ra klimatet i Sverige radikaliserades under 60-talets senare hĂ€lft, hade ocksĂ„ han radikaliserats, gripen av intensiv leda vid sin egen sjĂ€lvupptagenhet och sin akademiska Uppsalamiljö. Han lĂ€ngtade – som han sjĂ€lv skrev – frĂ„n ett ”jag” till ett ”vi”. Han ville, om Ă€n tvehĂ„gset, engagera sig i den politiska kampen för en lyckligare vĂ€rld, befriad frĂ„n tyranner, byggd pĂ„ jĂ€mlikhet och broderskap. Han ville, med viss tvekan, bli revolutionĂ€r, realistisk samhĂ€llskritiker och skildrare av proletĂ€ra livsöden liksom Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson eller Jan Myrdal, fast sĂ„dana roller egentligen inte passade hans egenartade personlighet och skrivsĂ€tt sĂ€rskilt vĂ€l. Iranresan och skrivandet av Zahak framstod för honom sjĂ€lv som ett led i en nödvĂ€ndig disciplinering och omskolningsprocess.

Att han valde just Iran som mÄlet för sin resa berodde frÀmst pÄ att han var en hÀngiven Àlskare av handknutna persiska mattor. Deras konstfulla traditionella mönster, fÀrgrikedom och intrikata framstÀllningsteknik hade fascinerat honom sedan hans tidiga studentÄr. Den Àkta mattan hade för honom blivit en sinnebild av den sanna konsten och en mystisk ingÄng till en högre verklighet, ungefÀr som den bysantinska ikonen blev för Gunnar Ekelöf. NÀr han under intryck av 68-rörelsen försökte omskola sig till revolutionÀr socialist, ville han ocksÄ gÀrna se mattkonsten som en proletÀr konstform, obesmittad av kapitalistiska och feodala makthavares inflytande.

Under Iranresan Äterkommer han gÄng pÄ gÄng till den persiska mattindustrin, men det Àr pÄfallande att han nÀstan bara lovordar mattor som knutits av fattiga nomadiska herdar fjÀrran frÄn maktens boningar. Shahens och den persiska aristokratins luxuösa praktmattor vill han inte veta av, och för de massproducerade mattor, som köps av de flesta turister, kÀnner han endast avsmak.

NÄgot liknande kan sÀgas om hans reaktioner inför den iranska arkitekturen och monumentalkonsten. Han vÀgrar tjurigt att falla i förundran inför den sagolika, av alla turister beundrade Imam-moskén i Isfahan med dess blÄa valv och förtrollande mosaiker. Han visar ingen entusiasm inför de fornpersiska storkungarnas praktgravar eller ruinerna av deras magnifika byggnadsverk vid Persepolis, trots att sÄdant förmodligen skulle ha hÀnfört hans antiksvÀrmande sjÀl nÄgra Är tidigare. Inte ens den klassiskt sköna, livsbejakande poesin av persiska mÀstare som Hafiz och Saadi förmÄr han glÀdjas över utan att kÀnna olust.

Dessa diktare pĂ„minner honom alltför mycket om den egna författarrollen som han vill lĂ€mna bakom sig. Under ett fiktivt nattligt samtal i Shiraz med den gamle 1200-talspoeten Saadi förklarar sig resenĂ€ren Delblanc vara utled pĂ„ diktandet som underhĂ„llning och skön lögn. Han vill anvĂ€nda sina ord för att skapa ett rĂ€ttvisare samhĂ€lle, trots att han fortfarande har svĂ„rt att bryta upp frĂ„n sin invanda författarroll: ”Det finns ett möjligt system för omvandling av vĂ€rlden, och i detta system ser mitt förnuft vĂ„r enda möjlighet, vĂ„r enda rĂ€ddning, det enda som Ă€r vĂ€rt det höga namnet humanism. Detta inser och betygar mitt förnuft, medan min kĂ€nsla och min fantasi hĂ€nger fast vid Ă„ldriga bilder och sköna, skuldbelastade idoler. Ja, jag Ă€r kluven, fördomsfull och krokigt vĂ€xt, och med all min osĂ€kerhet och vacklan dĂ„ligt Ă€gnad att framtrĂ€da som förkunnare och sanningsvittne.”

OcksĂ„ den sufiska mystiken, som fascinerat honom under en tidigare period av ungdomligt vurmande för persisk mattkonst, vill han nu avfĂ€rda som opium för folket. Inte bara islam utan alla former av religiositet vill han nu se som skadliga och som hinder för frigörelse: ”Men skall den dĂ„ aldrig upphöra, denna mĂ€nsklighetens ökenvandring genom religionens döda landskap, dĂ€r halvvittrade gudar reser sig ur teologins formationer, skall vi dĂ„ aldrig nĂ„ fram till mĂ€nsklighetens oas.”

För mig och andra medlemmar av Delblanc-sĂ€llskapet, som nĂ€stan 40 Ă„r senare fĂ€rdades i Sven Delblancs fotspĂ„r, framstod nog de flesta av dessa reaktioner som tillkĂ€mpat överdrivna och delvis förfelade. SjĂ€lva upplevde vi med tacksamhet skönheten i den iranska aristokratins palats och praktmattor, Imam-moskĂ©ns valvbĂ„gar och det forna Persepolis mĂ€ktiga ruiner, för att nu inte tala om den persiska medeltidspoesi om vin, kvinnor och sĂ„ng som Bo Utas briljant förmedlade till oss över bussens högtalarsystem. Uppenbart Ă€r ju ocksĂ„ att den persiska kulturhistorien inte bara uppvisar tyranni, fundamentalism och förtryck utan ocksĂ„ lysande exempel pĂ„ humanism, sinnesglĂ€dje och tolerans mot oliktĂ€nkande. Den förste persiske storkonungen Kyros, vars gravmonument vi besökte, tycks rentav ha varit en av antikens mest upplysta och religiöst toleranta monarker, om man fĂ„r tro klassikern Carl Nylanders nyutkomna och mycket lĂ€svĂ€rda essĂ€samling ”Avtryck av liv”. Och Ă€ven om den sufiska mystiken framstĂ„r som frĂ€mmande för vĂ„ra sekulariserade vĂ€sterlĂ€ndska sinnen, sĂ„ förefaller den oss Ă„tminstone lĂ„ngt mer tilltalande och mer sympatisk Ă€n den strĂ€nga religion som ayatollornas revolution numera pĂ„tvingat det iranska folket.

Som kontrast till Delblancs negativa bild av den iranska överklasskulturen och den islamska religionen gav han en idealiserat romantisk framstĂ€llning av de fattiga mattknytande nomadkvinnornas liv pĂ„ landsbygden i dĂ„tidens Iran. De Ă€r nĂ€stan de enda mĂ€nniskorna under hans resa som framstĂ„r som stolta och fria – starka obeslöjade kvinnor med högburet huvud. Hans skildring av dem Ă€r storartad som utopisk dröm men övertygar knappast som verklighetsbeskrivning. I dag liksom pĂ„ 70-talet torde dessa nomadkvinnor ha varit minst lika förtryckta som andra kvinnor.

NĂ€r Sven Delblanc upplevde dĂ„tidens Iran som han gjorde var det dock inte enbart en följd av den vĂ€nsterradikala tidsandan och de myrdalska rapportböckernas föredöme. Det var ocksĂ„ en förutsĂ€ttning för att han sjĂ€lv skulle kunna nĂ„ fram till en viktig ny fas i det egna författarskapet. Först nĂ€r han gĂ„tt igenom Zahak-tidens sjĂ€lvförnekelse och nĂ€stan masochistiska vilja till solidaritet med fattiga och förtryckta mĂ€nniskors villkor, kunde han Ă„tervĂ€nda till sin egen barndomsmiljö i VagnhĂ€rad och börja skriva brett samhĂ€llsskildrande episka verk som Åminne och de andra romanerna i Hedebyserien. Det var nu han pĂ„ allvar blev en folkkĂ€r författare.

Mot slutet av 1970-talet hade den svenska vÀnsterns röda stuga blivit Sven Delblanc för trÄng. Han Äterknöt till sitt tidiga författarskap och skrev Ànnu en gÄng idéromaner med existentiell och halvt allegorisk inriktning, verk som Speranza och Jerusalems natt. Det han vunnit pÄ vÀgen under de vÀnsterradikala Ären var en större inlevelse i enkla mÀnniskors livsvillkor, en inlevelse som gjorde det möjligt för honom att fullÀnda sitt konstnÀrskap.

Vid den tiden hade han ocksÄ börjat ompröva sin instÀllning till Iran, sedan han insett att ayatollornas revolution kastat landet in i ett Ànnu vÀrre förtryck Àn det som rÄdde pÄ shahens tid. Om han inte hade avlidit i förtid utan kunnat följa med pÄ vÄr resa genom landet denna vÄr, tror jag ocksÄ att han hade blivit upplivad av att se hur oppositionen mot detta förtryck Ànnu lever bland iranska ungdomar som samlas vid universiteten eller vid sekulÀra kulturminnen som den store kÀrleksdiktaren Hafiz grav i Shiraz. HÀr finns Ànnu hopp om Irans förnyelse, fast knappast efter de linjer som den svenska kulturvÀnstern förestÀllde sig i 70-talets början.

Lars Lönnroth

Se ocksÄ Aimée Delblancs artikel av DelblancsÀllskapets resa till Iran ovan!