Uppskattat seminarium om Sven Delblanc och 1700-talet

SuccĂ© pĂ„ Confidencen! 

Lördagen 17 oktober arrangerade DelblancsÀllskapet ett seminarium om Sven Delblanc och 1700-talet pÄ Confidencen, Ulriksdals Slottsteater. Det blev mycket lyckat. Ett 70-tal personer fanns i publiken. Programmet var fullmatat. Föredrag omvÀxlade med musikaliska inslag. Miljön i den gamla slottsteatern gav fÀrg, atmosfÀr och stÀmning Ät evenemanget. SÀllskapets nyvalde ordförande Per-Ola Jansson hÀlsade publiken vÀlkommen. SÀllskapets grundare och förste ordförande Maj-Britt Imnander fungerade som moderator.

Moderator Maj-Britt ImnanderFörst ut var Kurt Johannesson, Sveriges förste professor i retorik och Sven Delblancs  kollega vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Johannesson diskuterade Sven Delblancs snillrika och banbrytande avhandling Ära och minne frĂ„n 1965, men uppehöll sig ocksĂ„ vid hans första vetenskapliga storverk, en lĂ„ng uppsats om Stiernhielms dikt Herkules, tryckt i Samlaren 1961. Den senare hade Johannesson fĂ„tt av författaren i ett sĂ€rtryck med dedikationen: "Till Kurt, en av de rĂ€ttfĂ€rdiga i Sodom, frĂ„n en annan." Johannesson framhöll att Sven Delblanc tillhörde pionjĂ€rerna i Sverige bĂ„de i sitt intresse för retorik och för sin fokusering pĂ„ litteraturens förhĂ„llande till makten. I sin avhandling pekar Delblanc pĂ„ de egoistiska och maktpolitiska avsikter som lĂ„g bakom Gustav III:s kulturpolitik, t.ex. instiftandet av Svenska Akademien och strĂ€vandena att stimulera uppkomsten av en rojalistisk och patriotisk litteratur som firade fosterlandets stora mĂ€n i Ă€reminnen. Avhandlingen sĂ€tter ocksĂ„ in tidens intresse för Ă€ra, Ă€reminnen och kult av stora mĂ€n i ett idĂ©historiskt sammanhang.

Docent Hans-Göran Ekman berÀttade om Sven Delblancs livslÄnga intresse för Bellman bÄde som litteraturvetare och författare. Han uppehöll sig frÀmst vid romanerna Homunculus, Primavera och Gunnar Emmanuel. I den förstnÀmnda romanen spelar t.ex. en nattlig bacchanal vid Bellmanmonumentet pÄ DjurgÄrden en viktig roll, skildrad i ett lyriskt stycke fullt av allusioner till Bellman. Ekman började med att antyda sitt Àmnes lÄgkomiska möjligheter men Àgnade merparten av sin tid Ät att placera in Delblanc i en stor svensk humortradition dÀr förutom Bellman ocksÄ Fröding och Lars Ahlin Àr centrala gestalter.

Bellmantrubaduren Sten Petri framtrĂ€dde bĂ„de med den lugnt idylliska episteln "Vila Trubadur Sten Petri vid denna kĂ€lla" och den dionysiska "FrĂ„n Bacchus till min flicka". Kanske klappade Delblancs hjĂ€rta starkast för den unge, vilde Bellman? SĂ„ hĂ€r skrev han i förordet till BonnierutgĂ„van Fredmans Epistlar med teckningar av Peter Dahl: "Det Ă€r den unge Bellman, vild, dionysisk, hĂ€disk, frĂ€n och frĂ€ck, som talar till vĂ„r kĂ€nsla och tolkas för vĂ„r tid av mĂ€stare som Fred Åkerström och Peter Dahl. SĂ„ har var tid sin Bellman, och vĂ„r Ă€r den unge Dionysos frĂ„n rĂ€nnstenen, vild och grov i mun."

Författaren Lars Gustafsson behandlade Speranza, en av flera romaner av Delblancs Professor Lars Gustafsson hand med handling förlagd till 1700-talet. I Speranza finns, menade Lars Gustafsson, en hos Delblanc vanlig struktur med mönster frĂ„n Voltaires roman Candide: en ung oskuldsfull hjĂ€lte konfronteras med en grym och skoningslös verklighet och fĂ„r sina illusioner krossade. NĂ€r den unge idealisten Malte Moritz till sist förstĂ„r att han befinner sig pĂ„ ett slavskepp sĂ€tter denna chock i gĂ„ng en psykologisk och ideologisk process som totalt ska förvandla honom. Gustafsson relaterade romanens problematik till frĂ€mst 1700-talets filosofiska diskussion av frihetens och slaveriets problematik. Bland andra d'Holbach, Voltaire, Diderot och Hegel var filosofer som togs upp. Speranza bygger pĂ„ ett lysande uppslag och dess idĂ©debatt Ă€r djupt vĂ€sentlig, hĂ€vdade Gustafsson, men romanen har ocksĂ„ brister som gör den till "en torso". Personerna i romanen Ă€r typer mer Ă€n levande gestalter, den politiska diskussionen förloras i privatpsykologi och dessutom saknar romanen ett övertygande slut. Gustafssons kritik av Speranza fick mothugg av ett par röster i publiken.

Professor Lars Lönnroth hade valt att berÀtta om hur Sven Delblanc tog sig an 1700-Professor Lars Lönnroth talsavsnittet i den stora svenska litteraturhistoria som dessa tvÄ tillsammans redigerade. Liksom Kurt Johannesson betonade han hur Sven Delblanc lade stor vikt vid författarnas förhÄllningssÀtt till makten. För Delblanc hörde kreativitet och maktkritik nÀra samman. Att Delblancs hjÀrta klappar starkare för den sjÀlvstÀndige och originelle EhrensvÀrd Àn den idealtypiske hovskalden Leopold Àr t.ex. uppenbart. Lönnroth berÀttade ocksÄ hur Delblanc genom notiser och bildtexter kunde komplettera de bilder som gavs av olika författare i huvudartiklarna, nÀr dessa inte skrivits av honom sjÀlv. SÄlunda kompletterade han Lönnroths textorienterade stora Bellmanavsnitt med en kort text om Bellmans person och liv. Delblancs ofta roliga och konkreta korttexter bidrog ocksÄ till att lÀtta upp stoffet. Lars Lönnroth visade ocksÄ till publikens förtjusning prov pÄ Sven Delblancs karikatyriska teckningar som ofta medföljde hans brev till Lönnroth. I en hel svit drastiskt satiriska och muntert skabrösa teckningar gisslade han t.ex. den av Lönnroth djupt beundrade Erik Gustaf Geijer.

2004 hade operan Kastrater premiĂ€r pĂ„ Drottningholms Slottsteater. Operan, som har OperasĂ„ngerskan Susann V?gh och Lasse Zilliacus musik av Miklos Maros och libretto av Lasse Zilliacus, bygger pĂ„ Sven Delblancs roman med samma namn frĂ„n 1975 och utspelar sig liksom den under Gustav III:s resa till Italien 1783. Lasse Zilliacus stod nu pĂ„ Confidencens scen för att berĂ€tta om sitt arbete med att förvandla romanen Kastrater till opera. Librettot mĂ„ste med nödvĂ€ndighet förenkla romanens struktur och handling. Zilliacus beskrev levande hur vanskligt det var att skĂ€ra i ett sĂ„ genomarbetat, komplext och estetiskt fullĂ€ndat verk som Delblancs roman, men framhöll ocksĂ„ hur inspirerande det var att arbeta med en sĂ„dan sprĂ„kmĂ€stares text. Han visade ocksĂ„ att temat om konstnĂ€rens relation till makten, seminariets röda trĂ„d, Ă€r helt centralt ocksĂ„ i Kastrater. OperasĂ„ngerskan Susann Vegh sjöng, ackompanjerad pĂ„ piano av Hans-Erik Goksöyr, först tvĂ„ monologer ur andra akten av operan Kastrater och avslutade sedan med att sjunga en stor aria av Carlo Broschi, alias Farinelli, den kanske störste av alla kastratsĂ„ngare som funnits. Farinelli har en central roll i bĂ„de romanen och operan Kastrater.

En bÀttre avslutning Àn Susanns vackra sÄng kunde inte denna innehÄllsrika dag om Sven Delblanc och 1700-talet fÄ. SÀllskapets ordförande Per-Ola Jansson tackade de medverkande föredragshÄllarna och musikanterna för fina insatser och gav dem varsin blomma. Han berÀttade ocksÄ att DelblancsÀllskapet sÄ smÄningom hoppas kunna samla seminariebidragen i en bok.
Professor Kurt Johannesson och docent Hans-Göran Ekman

HELDAG I ULRIKSDAL

Seminariet om Sven Delblanc och 1700-talet började redan klockan 11 pÄ förmiddagen och pÄgick till klockan 17 pÄ eftermiddagen. Deltagarna fick flera tillfÀllen att bekanta sig bÄde med varandra och den fantastiska 1700-talsmiljön kring Confidencen och Ulriksdals slott. Lunchen intogs pÄ Ulriksdal Slottscafé, dit deltagarna vandrade genom slottsallén och förbi slottet i det disiga vÀdret. PÄ eftermiddagen dracks kaffe i ett av Confidencens vackra rum. Seminariedeltagarna minglade runt och jÀmförde sina intryck av de olika föredragen. Bland gÀsterna fanns som bilderna visar bl.a. Ingemar och Ingrid von Heijne (den förstnÀmnde lumparkompis med Sven Delblanc), översÀttaren Aimée Delblanc (med Lars Lönnroth) samt konstnÀren Peter Dahl (med Hans-Göran Ekman). FörelÀsarna Kurt Johannesson och Hans-Göran Ekman finns pÄ bilden högst upp. LÀngst ned ses DelblancsÀllskapets ordförande Per-Ola Jansson.

Ingemar och Ingrid von Heijne  Peter Dahl
Aim?e Delblanc    Ordförande Per-Ola Jansson                  

 

 

 

 

Reportage:Lars Ahlbom (text), Birgitta Lerjeryd (bild) och Christina Bendegard (redigering)